Print on demand

9 maj, 2011

Jag vet inte om jag har tillräckligt med läsare för att kunna göra så här, men jag testar:

Vad ska jag skriva om? Vad vill ni läsa om här i Kalashnicore? Vad är viktigt för er? Är det något jag skrivit om någon gång som du vill veta mer om? Något som gjorde dig förbannad? Det kan handla om vad som helst, lajv, nörderier, genusfrågor, trams, osv. Säg till och jag skriver!

Kommentera

Annonser

Bloggutmaningen: 15. Nybörjarmissar jag gjort

3 maj, 2011

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev, och det kan ju bero på att jag tycker att den här sista posten i Bloggutmaningen var ganska svår. Det var mer än 15 år sedan jag började lajva, så de missar jag gjorde då kanske inte känns så relevanta idag. Men nu när jag tänkt efter litegrann så kom jag på en sak som jag faktiskt kan dela med mig av. För att det är ett misstag som jag lidit av i många år. Så här:

När jag var 17 så var det ett fett coolt lajv som hette Carolus Rex. Det var retrosci-fi, där Sverige återigen var en stormakt i rymden och låg i krig med arvsfienden Danmark. Mycket krut lades på den fantastiska gamla ubåten som blev till ett trångt omordernt rymdskepp. Lajvet var ett sk pay’n’play, du betalade bara, fick en roll OCH kostym. Det var något nytt på den tiden, och kändes väldigt lyxigt. Arrangörerna hade också gjort en smart sak: alla rollerna var könsneutrala. Det spelade alltså ingen roll vem du spelade, alla kunde spela alla roller. Av någon anledning hade de satt mig på rollen som Intendent KlooIntendent Kloo var lajvets gestapoagent, lajvets KGB-officer om man så vill. Det var rollen som skulle se till att alla i besättningen höll sig patriotiska. Det var intendenten som förhörde misstänkta fosterlandsförrädare. Fett ös tänkte jag, och innan lajvet så gick jag runt och pratade med alla deltagare att de inte skulle tveka att säga brems eller cut om jag körde för hårt. Det som jag missade i mina förberedelser var att prata med arrangörerna om vad jag faktiskt hade för befogenheter när det gällde fosterlandsförrädare. Tänk så här: man är på en stängd liten ubåt/rymdskepp. I en verklighet skulle människor antagligen sättas i en liten arrest tills man kom i hamn och rättssystemet kan ta över. Men på lajv måste man ju tänka på spelarna. Och hur kul är det att fortsätta lajvet i ett litet slutet rum, alldeles själv? Naturligtvis borde arrangörerna ha löst detta. Men ingen tänkte på det förrän lajvet var igång och jag stod plötsligt utan befogenheter och med en roll som jag hade svårt att spela.

Jag hade nämligen idé i huvudet om hur en sån här roll skulle spelas. Den var hämtad från alla krigsfilmer jag sett där den onda gestapoagenten är ond. Och man. Och betydligt äldre än 17. Mitt misstag var alltså att försöka spela något jag inte hade täckning för alls. Det gick inte så bra. Jag kände mig inte alls som den roll jag hade tänkt att jag skulle spela. Och jag kände mig dålig. Som en dålig lajvare. Jag hade svårt att få ned mat. Jag rökte cigaretter och drack konjak och frös i den fuktiga miljön. Så tillslut såg jag ingen annan råd än att avbryta lajvet. De löste det genom att jag ”begick självmord” tror jag. Jag minns inte. Men jag minns den förlamande skammen över att ha misslyckats med rollen. Jag försökte lösa det så gott jag kunde det i rollen. När det förklarades fred mellan Sverige och Danmark spelade jag som att det dök upp ett stort trauma hos rollen av ett övergrepp från Intendentakademien, så att rollen blev ”sjuk” av det och inte kunde utföra sitt arbete. Jag satt länge hos fältprästen (som jag minns det väldigt bra spelat av Gunnar Fredriksen) och grät. Efteråt var det en kompis som kommenterade att jag ”grät hysteriskt som vanligt på lajv”. Det fick mig inte direkt att känna mig bättre, eller som att jag hade gjort en ok rollprestation. Utan bara HEJ MISSLYCKANDE! HEJ DÅLIG LAJVARE!

Så jag fattade ett väldigt rimligt beslut (tyckte jag då). Det var att undvika att spela högstatusroller. För det klarade jag ju ändå inte av. Och det har jag tyckt sen dess. Att det var mig det var fel på.

Nu tycker jag inte alls så. Nu tänker jag att det var en mix av många saker. Att rollen var skriven för en vuxen (mans)person. Jag tror att den som skrivit rollen också hade tänkt på den onde gestapoagenten. Att jag inte pratade med arrangörerna för att se om rollen kunde spelas på ett annat sätt. Ett exempel hade ju varit att ta fasta på min låga ålder och spela en riktig skitunge som fått alldeles för stora befogenheter för sin ålder och erfarenhet. Jag borde också ha ifrågasatt problemet med att det inte fanns någonstans att göra av med människor som bröt mot hur man skulle bete sig som svensk. Det borde arr ha tänkt på och inte bara lämnat över.

Men det största misstaget gjorde jag ju såklart efteråt. Bara för att jag upplevde att jag misslyckades med en roll (vilket inte alls är säkert att jag gjorde) så betyder det ju inte att man ALDRIG någonsin ska spela en liknande roll igen. Att det inte betyder att jag är dålig på den sortens roller då, så för alla andras skull så ska jag hålla mig borta.

Segt också att det fortfarande känns obehagligt när jag tänker på att spela liknande roller igen. Så bara för det är det precis vad jag ska göra i sommar. Och förhoppningsvis inte göra samma misstag igen.

Den enda bilden jag har från lajvet. Snott från Martin Eriksson.

Här avslutar jag bloggutmaningen. Det har varit skoj att försöka formulera saker om mitt lajvande lite bättre. Nu kommer den här bloggen återgå till sitt vanliga feminazitalibantöntnerdrage-innehåll. Tack för att ni läst!

Bloggutmaningen: 14. Sova på lajv

25 april, 2011

Jag sover alltid uselt på lajv där man sover inlajv. För höga adrenalinnivåer. Måste processa dagen. Vill inte sova på grund av roligt spel. Frusen. Inbäddad i många täcken och kissnödig varje halvtimme. Stressad över allt ovanstående. Frusen. Hårt underlag, Osv. Ofta så sover jag minimalt och pressar min kropp och mitt psyke till det yttersta. Sen bryter jag ihop efteråt. Sover och sover och sover. Det finns något magiskt över tröttheten efter ett lajv. Allt av en är trött. Själen. Hjärnan. Kroppens delar. Socialt trött. Utmattad psykiskt. Sömnen man sover EFTER lajvet är Törnrosas sömn. Skulle kunna sova hundra år. Vakna som en annan person.

Jag går mest på lajv där man inte sover över. Kanske på grund av allt ovanstående. Eller tidsbrist.

Men det ryktas ju om en återgång till fantasylajvandet i sommar. Då kommer jag sova inlajv. Eller  mer ”sova”.

Fr Mad about the boy 2010 (foto Susanne Wehner)

Bloggutmaningen: 13. Lajvragg

19 april, 2011

Varför?

1. Lajvragg.

Så här. Du spelar en roll. En roll som har känslor för en annan roll. Ni ägnar dagar åt att spela på de här känslorna. Alla vet att det inte är på riktigt. Du vet det. Den andre vet det. Dock vet inte kroppen det. Den har i flera dagar producerat en massa endorfinknark varje gång den andre kroppen varit i närheten. Efter lajvet så kan inte kroppen skilja på vad som är på riktigt och vad som är på låtsas. Klart man måste testa. Jag vet många som börjat sitt förhållande med att spela kära i varandra och sen bara fortsatt. Du kan inte lura kroppen.

2. Lajvragg

När man lajvar är man en nöööörd. En person som lite för ivrigt berättar om orchanfall och metatekniker. Som har bockskägg, och mantel på stan. Som snider eller smider sina egna smycken. Nördar får inte ligga. Inte som regel. Men när du är på lajv och lajvar med andra lajvare så gäller inte den regeln. Då kan den fulaste ankunge bli en svan. Då flödar hormonerna. Klart man passar på!

3. Lajvragg

Orka med en hipster som gapar om The Knife. Orka med en finansmänniska som maler på om börsen. Orka en filmvetare som inte slutar prata om Bergman. Lajvare förstår varandra. Att ragga på en annan lajvare, att leva med en annan lajvare är det mest funktionella. En lajvare förstår ditt språk. Förstår vad du säger. Och tycker det du säger är intressant. För ni delar värld. Att vara ihop med en annan lajvare är det enda som funkar för mig. Hen förstår nämligen varför jag måste lägga en massa tid på det här. Varför jag kommer hem mindfuckad och konstig. Och jag förstår tillbaka. Så klart man passar på, på lajv, på Prolog, på Knutpunkt, på efterfesten. För när ska man annars träffa någon som står ut med en?

4. Lajvragg

Mmm. Fuck me in vadmal.

Bloggutmaningen: 12. Det här lajvet vore awesome om någon arrangerade

15 april, 2011

Min lista:

  • Lajvet ombord på generationsskeppet
  • Buffy-lajvet (med en bra metod för crappy kung-fu och kick ass-våld)
  • Gosford park – lajvet (MEN KOM IGEN NU, DET ÄR EN FUCKING HOMERUN!!)
  • Ett lajv som baserar sig på boken ”The dark lord of derkholm”s värld.
  • Suffragett-lajv med aktivism i långkjol och brandtal
  • Ådalen -31
  • Internatskole-lajvet i 40-talsmiljö
  • Ett vettigt lajv om nazismen i 30-talets tyskland
  • Förberedande för att dra på korståg-lajvet
OSV. Nu har ni fått lite idéer, det är bara att börja arrangera, go vänner!

Bloggutmaningen: 11. Hur har jag utvecklats som lajvare?

12 april, 2011

Alltså jag vet inte, tamejfan.

Jag minns arga inlägg på Galadrims debattforum i slutet på nittiotalet där jag argumenterade för mindre platta historier, genusmedvetenhet och andra genres än fantasy. Jag längtade efter att få berätta historier som kändes, att få spela roller som jag kunde relatera till.

Tio år senare så har jag allt det där. Men fan om det inte är fortfarande det som gör att jag vill gå på lajv. Utsikten att få spela en historia som känns mångfacetterad, djup och intressant, som berör något i mig själv jag vill utforska.

Så om jag fortfarande är ute efter samma saker, hur har då sökandet efter det utvecklas?

För det första så är jag äldre. Jag kan relatera till mig själv på ett annat sätt. Jag kan förstå drivkrafter bakom viljan att spela vissa roller och berätta vissa berättelser. Jag har bättre koll på mina gränser, vilket gör att jag har en större medvetenhet om hur jag kan och vill tänja på dem. Jag har också andra metoder i ryggsäcken som gör det lättare att få till det spel och den berättelse jag vill uppleva/berätta/spela. Om jag inte gillar hur något görs, så hittar jag på en egen metod och spelar.

Ibland upplever jag att jag blivit en sämre lyssnare när jag lajvar. Att jag lajvar så sällan nu ”på fritiden” att jag när jag väl får släppa loss går berserk i berättelsen. För att jag behöver få vara fri och förfärlig i mitt spelande. Det är något jag ska försöka samla in. För jag vill vara en lyssnande spelare, som man kan lita på.

För varje lajv så utvecklas jag lite till. Men det är svårt att se utan år emellan för perspektiv.

Men det jag vill ha, det har inte förändrats särskilt mycket.

Mord, blod, våld och sex. Och lite ångest, lite kärlek och lite gråt. Och en bra historia som berör i själen.

Bloggutmaningen: 10. Min mest episka scen

10 april, 2011

Återigen: 1000-tals att välja mellan. En del av de mest episka scenerna vill jag inte skriva ut här i bloggen, det kan se fel ut, kan feltolkas utan tusen disclaimers osv osv. Jag tror jag  omtolkar lite och gör en lista på saker jag gjort på lajv som jag tyckt varit episka:

Men DISCLAIMER: När det står sådant som knullade, slogs, pedofil, sex osv så är det alltid utan undantag spelade roller och fiktiva situationer. Capishe?

  • Komma rusande över fotbollsplanen och skrika: LET ME THROUGH! I’M A DOCTOR!” (Mad about the boy 2010)
  • Att skära ned den den hängde mannen (som hängts upp av det onda motorcykelgänget) medan resten av människorna sjunger: ”Där barmhärtighet och kärlek bor, där bor också Gud, där bor också Gud.” (Skymningsland 2010)
  • När pedofilen inser att barnet han äcklar sig på inte är ett barn utan en älva, som dessutom är mycket mycket starkare än honom. (Moria 2004)
  • När vi hör nazisterna åka förbi utanför vårt förråd där vi lettiska flyktingar gömt oss. (Viljan 2005)
  • Att vara de bosniska soldaternas mardrömmar. (Det rätta virket 2001)
  • Att vara ungdomsbrottslingen som diskuterar musik och filosofi med de två drömmande bögarna under bussturen runt uppland. (Uppland runt 2001)
  • När den förtryckta arbetarklassflickan rätar på ryggen och står upp mot sina överklasssvärföräldrar. (Mellan himmel och hav 2003)
  • När mörkret rullade in i byn Ensamheten och väggarna skakar av det dolda ljudsystemet. Man hinner tänka ”Shit vad snyggt, och shit vad otäckt.” (Hemligheten 2010)
  • Att spela Pia i Festen. (En stilla middag 2007)
  • Att inse att de galleribesökare som tålmodigt lyssnat på Ilona Seegers (rollen jag spelade) långa tråkiga monolog om sin ointressanta konst, inte var lajvare utan hade kommit in från gatan. (New voices in art, 2010)

Och typ många många fler. Men det blir internt och tråkigt, för på lajv så behöver du ha varit där för att haja.


Bloggutmaningen: 9. Vad äter jag på lajv

8 april, 2011

Svar: Det som bjuds.

Jag har det där klassiska beteendet där jag antingen småäter hela tiden eller inte äter alls.

Allra bäst blir det om det finns en rutin för hur och när man ska äta, eller om maten serveras på fasta tider. Annars glömmer jag.

Foto från lajvet Båten som spelades under en timme hösten 2009

Det här tyckte jag var en ganska tråkig post på bloggutmaningen.

Bloggutmaningen: 8.Lajvmisär

5 april, 2011

(bilden har inget med lajvmisär att göra)

Misär på lajv är:

  • Att vara trött/frusen/hungrig (en går, men inte alla samtidigt)
  • Man är tvungen att fixa praktiska saker som arrangörerna lovat att fixa så därför har man inte tänkt på det (tex ved eller mat)
  • När bilen går sönder (speciellt om det inte är min bil)
  • När folk är så trötta/stressade innan lajvet att man blir osams på riktigt
  • Slå upp och ta ned tält i regn
  • Regn
  • Trötta/hungriga/frusna/psykotiska/stressade arrangörer
  • Deltagare som tycker de vet bättre än alla andra och därför ökar stressnivån
  • När man inser två minuter in att lajvet kommer vara väldigt dåligt och man har många timmar/dagar kvar
  • När man inser att man igen fått en hitta-den-gömda-skatten-intrigen
  • När man blir behandlad som ett barn av arr/andra deltagare
  • När man måste gå längre tid än man klockar speltid för att det är så stort område
  • Kroppskador i regn
  • Obefintlig brasa/värmekälla i regn
  • Olyssnande spelare/arrangörer
  • Att vara så vilse i skogen att man misstänker att man lämnat lajvområdet
  • Blött ylle som inte torkar och luktar fan
  • Blöta skor som inte torkar och luktar fan
  • Blöta medspelare som inte torkar och luktar fan
  • Äckliga dass/bajamajor som havererar i ett bajshav innan lajvet har hunnit halvvägs
  • När pappret är uppblött och inte går att torka sig med på sagda dass/bajamaja
  • När man kommer hem söndag kväll, traumatiserad och tröttsomfan och behöver deala med sitt verkliga liv
  • Känslan när man måste lämna alla fantastiska människor man just kommit att älska

 

Bloggutmaningen: 7. Ett starkt lajvminne

1 april, 2011

Det är svårt med lajvminnen.

Ofta när man drar dem så känns det som att man är en socialt inkompetent idiot, alternativt en gammal soldat som börjar berätta om sina krigsminnen, eller värre, lumparminnen. Om man inte berättar för andra lajvare. Då är det lite skillnad. De förstår behovet att berätta, de kan relatera till minnena och kanske till och med till upplevelsen. Om man däremot berättar för någon som varit på samma LAJV, ja då kan det går riktigt illa. Då kan det hända att man blir riktigt outhärdlig och sitter och pratar gamla lajvminnen i flera flera timmar.

För jag har ett stort behov av att prata om mina upplevelser. De har ju gjort någonting med mig. De har gjort att jag sett på världen på ett annat sätt. Ibland har de förändrat mig i grunden. Men vilken av mina tusentals minnen kan jag dela och göra förståeliga för någon som inte var där?

Ok, jag gör ett försök.

I höstas var jag på ett lajv som hette Hemligheten. Det var mitt första fantasylajv sedan 2001. Anledningen till att jag gick på lajvet in the first place var att jag blev inbjuden. Jag blev så smickrad att jag tackade ja. Lajvet var överväldigande och fantastiskt. Av olika anledningar dog jag sista kvällen. Vi som dött fick spela vidare i ett litet tält strax utanför området, där vi spelade farväl till våra nära och kära. På morgonen när lajvet skulle avslutas hade de som ännu levde en ceremoni där de på magisk väg kallat fram oss döda för att få säga adjö till oss. Som jag minns det så var det soligt och dimmigt den morgonen, men jag kan verkligen minnas fel eller dramatisera mina egna minnen. En och en gick vi döda in i cirkeln av bybor. Min familj grät när jag berättade för dem att nu i döden var jag den jag borde ha varit, allt det bittra och trasiga var borta. Jag hade fått frid.

När alla döda hade fått gå in i cirkeln gick vi ut ur den och ut ur byn. Plötsligt drar världens vackraste musik igång. Vi går med nästan overklig känlsa och lätta fötter medan musiken spelar ut oss ur lajvet. Vid lajvområdets slut stannar vi alla döda. Vi tittar på varandra, släpper varandras händer. Musiken spelar fortfarande. En av oss kastar sin tunga mantel på marken och tar steget ut. Vi andra följer honom, kastar våra tunga ytterplagg. Känslan var verkligen den att vi stod på stranden och bara lämnade köttet bakom oss och blev till stoft och minnen. Det blev så dubbelt för vi var fortfarande i spel, men vi lämnade också våra roller där, kastade dem av oss och blev oss själva igen. Sen slutade lajvet och musiken och alla grät. Fan, jag gråter när jag skriver detta.

Här är musiken som fyllde upp hela byn och skogen:

Här är precis efter att musiken tystnat. Man ser det inte men alla är rödgråtna.

(foto: Johan Röklander)

Jag efter lajvet. Rödgråten och uppfuckad. På ett bra sätt.

(Foto: Johan Röklander)