Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Douchebag – bingo

8 mars, 2012

Förra året var jag på den årliga konferensen Knutepunkt i Danmark. Stämningen där var sådan att det fanns en massa konstiga sexistiska beteenden. Vi var några som satte oss ned och gjorde en bingobricka där man kunde göra dessa rövigheter till något i alla fall kanske roligt. Sen delade vi ut bingobrickorna till ett gäng människor. Sedan dess har douchebag-bingon legat på min dator, så jag tänkte att nu på internationella kvinnodagen så passar jag på att lägga upp den till allmän beskådan. Jag har inte gjort den helt själv, utan med hjälp av ett helt tjog människor.

Länkar även till den eminenta reaktionärsbingon!

(klicka för större)

Ash Nazg Durbatulûk

27 februari, 2012

Jag ska på orchlajv!! Hurra!

Det är ungefär lika otroligt och ickekaraktäristiskt som när jag började på spinning för några år sedan.

Här med egentillverkad lädermössa.

Print on demand

9 maj, 2011

Jag vet inte om jag har tillräckligt med läsare för att kunna göra så här, men jag testar:

Vad ska jag skriva om? Vad vill ni läsa om här i Kalashnicore? Vad är viktigt för er? Är det något jag skrivit om någon gång som du vill veta mer om? Något som gjorde dig förbannad? Det kan handla om vad som helst, lajv, nörderier, genusfrågor, trams, osv. Säg till och jag skriver!

Kommentera

Bloggutmaningen: 14. Sova på lajv

25 april, 2011

Jag sover alltid uselt på lajv där man sover inlajv. För höga adrenalinnivåer. Måste processa dagen. Vill inte sova på grund av roligt spel. Frusen. Inbäddad i många täcken och kissnödig varje halvtimme. Stressad över allt ovanstående. Frusen. Hårt underlag, Osv. Ofta så sover jag minimalt och pressar min kropp och mitt psyke till det yttersta. Sen bryter jag ihop efteråt. Sover och sover och sover. Det finns något magiskt över tröttheten efter ett lajv. Allt av en är trött. Själen. Hjärnan. Kroppens delar. Socialt trött. Utmattad psykiskt. Sömnen man sover EFTER lajvet är Törnrosas sömn. Skulle kunna sova hundra år. Vakna som en annan person.

Jag går mest på lajv där man inte sover över. Kanske på grund av allt ovanstående. Eller tidsbrist.

Men det ryktas ju om en återgång till fantasylajvandet i sommar. Då kommer jag sova inlajv. Eller  mer ”sova”.

Fr Mad about the boy 2010 (foto Susanne Wehner)

Gästpost av anonym: Jag sa aldrig Nej men jag sa heller aldrig Ja.

22 december, 2010

Prata om det-bloggen är så översvämmad av bidrag att de inte har möjlighet att publicera, bara länka. Därför har jag valt att lägga upp gästposter här av folk som inte har egna bloggar, eller inte vill skriva om ämnet ”hemma”./Anna-Karin

Det är svårt att skriva, skammen gör att orden fastnar och tummlas i min bedömningstrumma innan de förkastas. Hur ska jag prata om det?

Vi var tillsammans, vi var ett par. Jag var en stark ung kvinna som hävdade min rätt- ibland kanske lite väl argt. Jag funderade ofta på vad det var som gjorde att jag blev så provocerad av honom. Om och om igen kände jag mig kränkt av hans beteende och om och om igen hävdade jag mina behov. För döva öron. Han verkade aldrig förstå. Det slutade alltid med att jag hade en obehaglig känsla i magen- vad var det för fel på mig? Hade jag för höga krav? Var jag överkänslig? Hans oförståelse var så…avväpnande. Jag hade inga vapen mot den.

Jag sa aldrig Nej men jag sa heller aldrig Ja. Det var som att jag alltid skulle ställa upp, det var ju så fantastiskt att jag äntligen träffat nån som ville ha mig! Det fanns inte i min tankevärld att jag skulle kunna inte vilja. Han var ju min pojkvän. Han fick göra vad han ville. Min njutning var oviktig. Bara han var nöjd. Bara HAN var nöjd.
Snälla, var nöjd. Sluta nu. Skönt, nu kom han, då är det slut.
Samtidigt: obehaget växte och jag blev allt mer provocerad av hans ständiga kontrollerande, hans totala oförmåga att ta hänsyn, att han aldrig lyssnade. Jag sa aldrig Nej.
Tillslut stod jag knappt ut med att se honom. Jag sa aldrig Nej.
Tillslut mådde jag fysiskt illa av att träffa honom och jag gjorde slut. Fylld av skuld och skam. Han förstod ingenting och jag kunde inte förklara.
Jag kände ett hat som jag inte förstod.
Varje gång jag åkte förbi staden där han bott fick jag ångest. Jag blev rädd för killar med rakade huvuden.

Flera år senare fick jag ett mejl där han berättade att någon, på en fest hemma hos honom, stulit alla hans foton. Bland dem fanns foton på mig, nakenfoton. Avslöjande foton som jag inte sa nej till. Men inte heller Ja. Nu låg de ute på internet. Med mitt fulla namn. Jag ringde upp honom och hans berättelse om hur det gått till klingade så falskt.
Raseriet vällde in över mig och plötsligt såg jag vår relation.
Det ständigt ordlösa hotet. Det ständiga kontrollerandet. Kraven på att jag alltid skulle vilja träffa honom, alltid skulle svara i telefonen. Alltid ställa upp. Att det bara skulle vara vi, på hans villkor. Och jag som bara ville vara till lags, bli älskad, vara attraktiv. Bara vara okej.
Jag såg att vårt sexliv inte var vårt utan hans. Enbart hans.
Där och då insåg jag att jag betedde mig som en person som varit utsatt för övergrepp. Den där skulden. Den där skammen. Jag tog ordet våldtäkt i min mun och började minnas tvånget. Det starka psykiska tvånget. Hotet. Hur jag stängde av mig själv när han satte på mig. Hur jag var som en docka. Död. Stum. Lealös.
Och jag förstod varför min sexualitet och lust varit trasig åren efter uppbrottet från honom. Jag förstod varför jag inte ville ha sex.
Samma dag gick jag till min psykoterapeut, tog V- ordet i min mun och även om vi inte pratade så mycket, jag och min terapeut, om det så började jag berätta, minnas och läka.
Förra veckan väcktes det igen genom #prataomdet.
Och jag började prata om det med den trygga sexualitetens röst. Med den utbildade psykologens förståelse. Med min nuvarande partners fulla acceptans.
Och ändå rister skammen i mig.
Jag sa ju aldrig Nej. Jag förstod ju inte ens att det var fel, att jag inte ville. Jag trodde det skulle vara så. Jag vet att han är helt ovetandes om allt det jag känner, hur det var för mig och jag kan inte se honom som en förövare. Jag kan inte heller se mig själv som ett offer. Det är så otroligt mycket mer komplext än så.

Ny blogg. Allt är nytt nytt nytt!

2 maj, 2010

Ny adress, nya tider Jag tröttnade på metrobloggens svårmanövrerade design och att jag ändå aldrig blir så kommersiell att jag får betalt, så det är helt onödigt för mig att vara kvar där. Tyvärr fanns redan Nerdcore som namn, så välkommen till Kalashnicore – the important stuff.

Bloggen fortsätter där Nerdcore slutade. Jag skriver om allt möjligt, men mest TV-serier och rollspelsnörderier. Vill du läsa mina gamla posts så finns de HÄR