Archive for the ‘Tjejer och grejer dom gör’ Category

Jag är en elak och småaktig människa

3 oktober, 2010

…men ibland orkar jag bara inte. Jag orkar till exempel inte med män som förklarar saker för mig som jag redan vet. Det spelar ingen roll hur milda och välmenande de är. Och ibland inser jag att det enda de gör är att försöka föra en konversation med mig, som är full i skratt och extremt skeptisk, i fullt evil queen mode.

Igår var jag på en fest och detta hände. En man, vi kan kalla honom feedback-Olle satte sig vid mig och min vän Carro och berättade för mig att feedback, det kunde vara både svårt och lätt, det där. Han förklarade för mig som att jag aldrig hört ordet förut och var fullständigt oförmögen att sätta ihop sammansatta meningar. Han försökte coacha mig till att bli bättre på att ta emot komplimanger.

Det var inte så att han var otrevlig. Inte alls. Han menade med 100% säkerhet bara väl. Men om man befinner sig i min hjärna och dessutom i sällskap med briljanta Carro som kan få mig att skratta bara genom att skifta vikt på kroppen så är det inte så lätt med toleransen. Jag försökte få fram att jag jobbar som pedagog och att jag kan det där med feedback, samtidigt som jag försökte att inte titta på Carro som hade misstänkta ryckningar i mungiporna under hela samtalet. Jag visste att om jag tittade på henne så skulle jag brista ut i ett mycket elakt gapskratt. Lite som den gången då en man på en fest berättade för mig att han höll på att övertala Daniel att gå med i hemvärnet och jag garvade högt och ohyfsat i tjugo sekunder. Dålig stämning. Så jag tittar ned i marken medan feedback-Olle med sin milda stämma berättar att man kan behöva träna på att ge positiv feedback och att det är viktiga saker att klara av som chef eller medarbetare. Sen blir det som att varken jag eller Carro klarar mer och simultant reser oss upp och mumlar nåt om att vi ska fixa en till drink.

Alltså. Jag vaknar nu på morgonen och känner en dov känsla av dåligt samvete. Jag vet inte om feedback-Olle förtjänade att bli skrattad åt. För jag var tvungen att gå ut på gatan och nästan skrika av skratt. Vet inte heller om den här recapen gör situationen rättvisa.

Mad about the world (osorterade tankar)

12 juli, 2010

Nu har det varit ett tag sen  jag skrev något på bloggen, jag har varit Norge en vecka på lajv och sen slog sommarvärmen emot mig som en vägg och jag har legat som en slak trasa i soffan och flämtat och inmundigat generande mängder av Top chef.

Eller så här: Det är svårt att förklara för en ickelajvare hur utmattande det kan vara att återvända till verkligheten efter ett riktigt bra lajv. Det närmaste jag kan jämföra med är att ha varit på en festival där en haft det sjuukt bra och hur mycket helst har hänt och en kommer hem och behöver semester från sin semester. Plussa sen på en massa känslomässiga upplevelser, som du dessutom upplevt i roll. En kommer hem, jagförvirrad, jagsvag och allmänt less på världen och vill helst tillbaka till sin lilla bubbla av (o)verklighet en har upplevt med flera andra.

I Norge har jag varit på ”Mad about the boy”, ett lajv som baserade sig på serieromanen ”Y-the last man” om en värld där all världens män plötsligt dött samtidigt en dag och lämnat kvar kvinnorna chockade och traumatiserade.

Lajvet utspelade sig tre år efter katastrofen och norden (som bildat NU – Nordiska Unionen) ligger i framkant i jobbet att få samhället tillbaka på fötterna. Lajvet utspelade sig i ett hemligt pilotprojekt för att återbefolka jorden meddelst insemination. Dock var den sperma som fanns sparad så oerhört sällsynt att inte alla kunde komma på frågan att få den stora äran att bli förälder.

Innan lajvet spenderade vi ganska mycket tid på att försöka få fram en bild av hur en värld utan män skulle se ut. Lite jobbiga fakta följde: män äger ju en väldigt stor del av världens tillgångar och har i stort sett monopol på många viktiga yrken,  i Norden ser det lite bättre ut med vår generella jämnställdhet, men trots det rådde det stor brist på tex brandmän, snickare, piloter osv. Så vad gör samhället när det är dödsdömt? Även med ett inseminationsprogram så klarar en sig ändå bara tills den spermaresursen är slut. Ganska mycket, visade sig vara svaret. Vi (första spelet spelades med bara kvinnor, + en man som spelade sista mannen på jorden och en arrangör i drag) fick ganska tidigt upp en bild som kändes verklig där en massa handlingskraftiga kvinnor gjorde sitt bästa för att samhället skulle fungera som vanligt. Det kändes realistiskt. Väldigt realistiskt.

Sen kom jag hem och låg som sagt i soffan. Jag och Daniel såg Solomon Kane med James Purefoy och det slog mig (igen, eller DUH!) att resten av världen fortfarande ganska ofta ser kvinnor som hjälplösa offer när katastrofen knackar på dörren. Hela Solomon Kane handlar om att han ska försöka rädda sin själ genom att rädda en ung puritanflicka – Meredith. Meredith är genom hela filmen väldigt mild, god och hjälplös. Hon tar inte action en enda gång. Och sen såg vi Twilight – Eclipse, där Bellas enda aktion blev att skära sig själv (och därmed riskera sitt liv) för att distrahera en arg och hungrig vampyr. Jag borde vara van,  jag borde vara blaserad, men jag kommer aldrig över hur förhärskande berättelsen om de handfallna kvinnorna som måste räddas är.

Att tillsammans med 25 kompetenta kvinnor skapa och genomföra en berättelse om hur kvinnorna faktiskt försöker rädda sig själva och göra något konstruktivt kändes plötsligt väldigt politiskt.

Tjejer och grejer dom gör

11 maj, 2010

Jag kan vara ett socialt miffo. Ganska ofta är jag det. Jag blir lätt stressad av sociala situationer och vet inte vad jag ska göra. Det är därför du ofta hittar mig i DJ-båset, som värdinna eller på annat sätt ansvarig för tillställningen. Då behöver jag inte stå och småprata och känna mig konstig. Då har jag något att göra, och allt socialt blir roligare för att det är liksom en bonus. Jag jobbar med det här. Det är inte såhär jag vill vara egentligen. Det går långsamt framåt.

Alla har vi våra små tekniker för att klara oss här i världen.

¨

En grej som skrämt livet ur mig sedan lågstadiet är andra tjejer. Jag vet inte hur en kommunicerar med dem. Eller så här: Om en är två, och sitter i en soffa och dricker te, så vet jag. Eller om en jobbar ihop. Men det finns en massa tjejkoder som jag bara inte har fattat. Och som varje gång det sker får mig att känna mig som det största miffot i världen.

En som jag har börjat tänka på på senare tid är att tjejer alltid kommenterar varandras utseende, det första de gör när de ses.

Typ såhär:

¨

Tjej A: ”Heej! Men gud vad fin du är!”

Tjej B: ”Jaa, du med! Du är verkligen jättefin, vilken klänning.” osv.

¨

Jag är alltid tjej B. Jag har inte koden i ryggmärgen så jag hinner aldrig först. Så när jag träffar mina väldigt snälla och bekräftande vänner så ser det ofta ut så här:

¨

Min snälla och bekräftande vän: ”Heej! Åh, vad fin du är! Vilken fin klänning!”

Jag: (är tyst, för här blir jag så himla ställd VARJE GÅNG. Varför kommenterar hon mitt utseende, vad är hon ute efter och vad är det meningen att jag ska svara? Ska jag säga tillbaka även om jag inte tycker att hon har på sig något särskilt, eller inte ens ser vad hon har på sig under kappan, eller ska jag bara säga tack och sen prata om något annat? JAG VET INTE!!!) ”…Jaha, tack. Eh… hur är läget?”

¨

Alltså jag missar det här varje gång. Pausen då jag måste tänka igenom varför mitt utseende blir kommenterat och hur det är meningen att jag ska respondera tar liksom bort all spontanitet i mitt motsvar. Ibland klämmer jag fram:

”Åh, tack, du är också jättefin.”

Men det låter liksom aldrig naturligt. Min förrvirrade micropaus är för lång.

¨

Så alla mina fantastiska snälla och fina tjejvänner, bli inte ledsna om jag inte säger tillbaka när ni talar om för mig hur fin jag är. Jag tycker ni är oerhört vackra, fantastiska och underbara vad ni än har på er och bara för att jag inte kan koden och blir ställd så får jag aldrig tillfälle att säga det.