Archive for the ‘Sett på internet’ Category

Prata om det

16 december, 2010

Nåt är på gång. Nåt stort. Och jag sitter här med tårar i ögonen och försöker ta in allt. Över hundra mail i mailboxen, twitter flödar över med människor som vill prata om hur de varit med om gränsfall i sina sexuella kontakter. Människor som hållit tyst i åratal och så plötsligt väljer att prata om det. Logga in på Twitter och sök på hashtagen #prataomdet. Jag lovar lång och fantastisk (och tårframkallande) läsning.

Texter kommer under nästa vecka publiceras i flera tidningar. Bloggen som ni kan läsa om allt som skrivs är prataomdet.se

Johanna Koljonen, som tagit initativ till Prataomdet är dagens hjälte. Nu får vi Sverige och internet att skaka av en enorm bävning. Historierna förtjänar att berättas. Och nu berättas de.

Lost in crazy

10 december, 2010

gnnnggggggnnnååååååggggggjjjjjjag vill inte skriva något egentligen om Assange och åtalet han dragit på sig i Sverige. Jag vet inte vad jag skulle tillföra. Men hela världen har blivit galen. Alltså på riktigt, galen. Folk hatar och mordhotar kvinnorna som anmält. Spekulerar och hittar på. Galet!

Eller?

Eller är det bara samma gamla visa som vanligt, bara uppförstorad till enorma proportioner? Samma skit som offer för sexuella övergrepp/kränkningar blivit utsatta för under hela historiens gång?

Anledningen till att jag väjer mig för att skriva om det här inte bara att alla andra redan har sagt väldigt bra saker redan, som HÄR och HÄR utan också för att jag fruktar att själv få ta del av skitstormen, hatstormen. Lite av rädsla också för att mina vänner ska bli arga på mig. Allvarligt. Att ha åsikten att vi lever i ett patriarkat och att alla (män som kvinnor) förlorar på det gör människor ofta blir arga. För att jag alltid ska lufta. Alltid komma med mina åsikter, right? Kan jag liksom inte bara hålla det för mig själv ibland? Låta det vara lite trevligt istället? Va?

I 90% av fallen är jag faktiskt tyst. Det är svårt att tro, jag vet, men det är sant. Jag undviker att kommentera sånt jag ser, sånt folk säger och gör, för att inte hamna i konflikt. Och för att jag är medveten om att ingen orkar höra på hur jag ser på världen jämt och ständigt, precis som jag är övertygad om mina mer radikalanarkistiska vänner också filtrerar det mesta för att kunna finnas i sociala sammanhang. Jag orkar inte helt enkelt. Och det är ok.

Så istället för att skälla tänkte jag dela med mig av en liten rakt-från-livetbetraktelse. Det är inte en offerhistoria. Det är bara så det var och det säger något om hur skruvat vårt samhälle är när det kommer till sex. Alla förlorar.

Jag var med om en situation i min tidiga sexuella praktik då jag ville att vi skulle sluta ha sex för att det gjorde ont för mig. Killen ifråga bad mig om att vi bara skulle hålla på en ‘liten stund till’. Jag gick med på det. Tillslut gjorde det så ont att vi fick bryta. Jag kissade blod och vi var tvungen att åka till sjukhuset för att behandla min akuta urinvägsinfektion.

Det handlar alltså inte om sexuellt tvång. Var det ett övergrepp? Då tyckte jag inte det. Vi hängde och hade skitkul dagen efter. Jag hade lätt kunnat twittra om hur kul jag hade och hur fantastiska människorna var jag hängde med. (fast det här var innan både twitter och facebook). Det tog mig flera år att förstå att det beteendet som killen uppvisade inte var på något sätt ok. Om det var något jag skulle ha polisanmält? Nej. Det var inte tvång inblandat. Förutom det tvång som jag la på mig själv då. Tvånget att tillfredställa min partner som jag kände var inte baserat på skräck för vad han skulle göra om jag sa nej. Utan tvånget att duga, att vara en bra sexpartner. Tvånget att vara kul i sängen trots att jag inte hade så mycket sexuell erfarenhet. Så i den här historien så kanske det var jag som skulle polisanmälas för sexuella övergrepp mot mig själv.

Poängen då? Att när jag efter flera år kom att tänka på den här händelsen så blev jag så jävla förbannad. Förbannad på den här människan. Förbannad över att jag efter sjukhusbesöket tröstade honom med att det inte var hans fel. Jag hade ju så lätt att få urinvägsinfektioner. Inte en enda gång kom det upp att han hade bett mig fortsätta fast jag sagt till.

Jag kan så oerhört lätt förstå att man inte fattar att något har gått fel förrän dagar, veckor eller år efteråt. Den här situationen är inte på något sätt straffbar eller traumatiserande, men ett tydligt exempel på hur inte ens jag själv upplevde att jag hade rätt till min egen kropp. Det tog några år av sexuell praktik att kunna sätta mina egna gränser. Jag tror fortfarande inte att killen ifråga tänker att han gjort något knasigt. Jag fortsatte ju av egen vilja efter att jag sagt nej.

Det finns många bloggar (som jag inte vill länka till) som ifrågasätter den första kvinnans twitter om att hon har det skoj och trivs postade efter att övergreppet skett. Jag tycker inte alls att det är konstigt. Det kan som sagt ta ett tag för det att sjunka in. Jag vill verkligen inte jämföra min upplevelse med det som skett mellan Assange och kvinnorna ifråga, bara belysa att det där med kränkningar av den egna kroppen kan vara fullt av motstridiga känslor och tankar om att det är ens eget fel. Om jag bara hade sagt ifrån lite tydligare. Om jag hade blivit arg.

Också: att anklaga någon för ett sådant övergrepp skapar ju enorma sociala reaktioner. Alla lägger sig i och undrar och ifrågasätter. Säg att jag hade blivit sjukt förbannad efter den händelsen jag beskrev och berättade för alla våra gemensamma vänner om vad som skett. Gud, jag vill inte ens tänka på det. Fan vad man då är till besvär och tvingar folk att välja sida. Tänk om de inte väljer min? Tänk om alla vänder sig emot mig. Bara att skriva den här texten ger mig lite ångest. Att det ska bli en grej. Att folk ska bli arga.

Mina sympatier går till kvinnorna som faktiskt vågade anmäla en av världens kändaste män. De har inte bara fått bekantskapskretsens tvivel och ifrågasättande, utan hela världens. Jag skulle inte vilja vara i deras skor just nu.

Arg rant

12 november, 2010

Här och här kan man läsa om några sköningar i Borås som tyckte det var en grym grej att göra en liten ratingsida där andra sköna grabbar kunde titta på sina kvinnliga klasskamrater och bestämma om de ska hamna på fullistan eller på snygglistan.

Det är inte bara juvenilt och taskigt. Det är sådana här händelser som får mig så jävla missmodig och ångestfylld. Hur ska vi någonsin kunna ha ett minsta litet hopp om en rättvisare, jämlikare värld om kvinnor inte på några villkor, någonsin, får ha sina kroppar ifred? Och när sånt här händer och de utsatta blir upprörda/ledsna/skitförbannade så sitter sköningarna där och ler bakåtlutade i stolen.

Vadå? Lite får man väl tåla, eller? Har du ingen humor?

Uppgivenheten är så total. Jag behöver en pick me upp. Är det ingen som kan berätta något bra som händer?

Jag har ju glömt att berätta att…

7 oktober, 2010

… jag nu mera också bloggar på Weirdscience. Här kan ni läsa mitt första inlägg. Jag känner mig sjukt hedrad och ödmjuk över att få skriva om TV med dessa giganter på bloggen. Fint som snus. Jag saltar med ett litet Barney klipp:

och…

1 juni, 2010

Det blev inte riktigt som Jasmine och Aladdin tänkt sig.

Bilderna har hämtats härifrån och härifrån.

…and meanwhile in fairy land

1 juni, 2010