Archive for the ‘Rants’ Category

Marley, me & könsmaktsordningen

23 februari, 2011

Medan jag ligger och snorar i sjuksoffan måste jag ju roa mig litegrann. Det går inte bara att sova med valp i famnen. Efter tre dagar i den totala förkylningskoman har jag kommit så långt att jag kan titta lite på film (och uppenbarligen blogga efteråt, hmm…)

Jag orkade inte med något tungt. Och eftersom jag precis blivit hundägare så föll valet på Marley and me. Den verkade lagom harmlös. Och det är den också. Marley and me handlar om ett par journalister som skaffar en hund. Hunden är omöjlig att få styr på. Hur mycket de än försöker så är Marley som hunden heter odressyrbar. Mannen i huset skriver krönikor om sin hunds vilda upptåg. Så långt är det ganska småputtrigt och mysigt, speciellt för mig, igenkänningsfaktorn på att vara nybliven hundägare är hög. Och genomgående så händer inte så mycket i filmen, eller låt mig säga så här – det är inte tänkt att det ska vara ett drama, utan en rak historia om en familjs liv tillsammans med deras hund.

Det är bara det att under den ytan döljer sig berättelsen, inte om världens värsta hund utan en guide till exakt hur ojämställt ett heteronormförhållande kan bli. Strax efter att andra barnet är fött väljer hustrun (som också är en framgångsrik journalist), spelad av Jennifer Aniston, att stanna hemma med barnen. Några scener slösas på hur enormt uttröttad hon blir av att både ha barn, hushåll och en helt galen hund att ta hand om. Hon blir frustrerad och ber om förståelse från sin make (spelad av Owen Wilson) som inte förstår. Han tycker hon gnäller och är otrevlig. Skilsmässan är nära. Hela förloppet skildras ur hans synpunkt och hur jobbigt han tycker det är att hon inte är glad. Allt blir tillslut bra när han får bukt med sin livsleda (!) och byter jobb och hela familjen flyttar. Hustrun blir gladare och nöjd med livet.

Jag orkar inte orera mer över det här, då min snorkoma gör att jag snart måste sova igen, men WTF? Under filmen lekte jag med tanken på hur den skulle varit om den berättats ur hennes synvinkel. Frågan är om det skulle ha blivit en så mysig familjefilm då? – Ungt relativt jämställt par gifter sig och skaffar en hund och barn, allt går käpprätt åt pipan, barnen växer upp med en ständigt jobbande far och en utmattad bitter mamma som aldrig får någon som helst cred för det jobb hon gör, medan maken skriver mysiga krönikor om hunden som hon tar hand om hela dagarna.


Halvkul film. Vi kan kalla den Bitterfittan.


Annonser

Arg rant

12 november, 2010

Här och här kan man läsa om några sköningar i Borås som tyckte det var en grym grej att göra en liten ratingsida där andra sköna grabbar kunde titta på sina kvinnliga klasskamrater och bestämma om de ska hamna på fullistan eller på snygglistan.

Det är inte bara juvenilt och taskigt. Det är sådana här händelser som får mig så jävla missmodig och ångestfylld. Hur ska vi någonsin kunna ha ett minsta litet hopp om en rättvisare, jämlikare värld om kvinnor inte på några villkor, någonsin, får ha sina kroppar ifred? Och när sånt här händer och de utsatta blir upprörda/ledsna/skitförbannade så sitter sköningarna där och ler bakåtlutade i stolen.

Vadå? Lite får man väl tåla, eller? Har du ingen humor?

Uppgivenheten är så total. Jag behöver en pick me upp. Är det ingen som kan berätta något bra som händer?

Jag är en elak och småaktig människa

3 oktober, 2010

…men ibland orkar jag bara inte. Jag orkar till exempel inte med män som förklarar saker för mig som jag redan vet. Det spelar ingen roll hur milda och välmenande de är. Och ibland inser jag att det enda de gör är att försöka föra en konversation med mig, som är full i skratt och extremt skeptisk, i fullt evil queen mode.

Igår var jag på en fest och detta hände. En man, vi kan kalla honom feedback-Olle satte sig vid mig och min vän Carro och berättade för mig att feedback, det kunde vara både svårt och lätt, det där. Han förklarade för mig som att jag aldrig hört ordet förut och var fullständigt oförmögen att sätta ihop sammansatta meningar. Han försökte coacha mig till att bli bättre på att ta emot komplimanger.

Det var inte så att han var otrevlig. Inte alls. Han menade med 100% säkerhet bara väl. Men om man befinner sig i min hjärna och dessutom i sällskap med briljanta Carro som kan få mig att skratta bara genom att skifta vikt på kroppen så är det inte så lätt med toleransen. Jag försökte få fram att jag jobbar som pedagog och att jag kan det där med feedback, samtidigt som jag försökte att inte titta på Carro som hade misstänkta ryckningar i mungiporna under hela samtalet. Jag visste att om jag tittade på henne så skulle jag brista ut i ett mycket elakt gapskratt. Lite som den gången då en man på en fest berättade för mig att han höll på att övertala Daniel att gå med i hemvärnet och jag garvade högt och ohyfsat i tjugo sekunder. Dålig stämning. Så jag tittar ned i marken medan feedback-Olle med sin milda stämma berättar att man kan behöva träna på att ge positiv feedback och att det är viktiga saker att klara av som chef eller medarbetare. Sen blir det som att varken jag eller Carro klarar mer och simultant reser oss upp och mumlar nåt om att vi ska fixa en till drink.

Alltså. Jag vaknar nu på morgonen och känner en dov känsla av dåligt samvete. Jag vet inte om feedback-Olle förtjänade att bli skrattad åt. För jag var tvungen att gå ut på gatan och nästan skrika av skratt. Vet inte heller om den här recapen gör situationen rättvisa.

Surt sa räven

13 augusti, 2010

Gör nördarna kulturen tråkig?

Från artikeln:

”När magasinet ”Bang” i våras utropade feministen till nörd var det inte längre möjligt att angripa nördkulturen med jämställdhetsargumentet. Nörden var en gång för alla etablerad i kulturdebatten. Det var lätt att ansluta sig till hyllningskören: nördar är traditionellt underdogs. Man får ärva ett gratis attraktivt patos om man slår ett slag för nördarna.

Problemet är att allvaret, verkligheten, den politiska sidan av kulturen och – för den delen – kulturjournalistiken, tvingas på reträtt.”

Jag vet inte var jag ska börja. Jag vill inte vara en del av de trollen som kommenterar artikeln på aftonbladets hemsida, men hey, hon gör det svårt.

Först tror jag måste börja med det faktum att hon inte riktigt vet vad hon pratar om. Det finns inget ”vi” i nördar. Det finns ingen homogen kultur som står för vissa värderingar. Faktum är att de flesta av mina nördvänner är radikala aktivister, som kanaliserar sina politiska åsikter genom sitt intresse (som av omvärlden kan betecknas som nördigt). Det är feminister, anarkister, fackligt engagerade människor som inte bara gillar sci-fi och ”fantastisk” litteratur/film/media, men som också gör radikal konst inom sitt intresse.

Inom lajvkulturen som är den nördgren som jag själv mest identifierar mig med finns inget världsfrånvänt alls. Snarare en brinnande lust att kommentera den värld vi lever i, och det görs av konstruerade verkligheter, ja, men det finns en poäng med det. Det kallas symbolik. Look it up. Det har använts av konstnärer genom tiderna för att kommentera sakernas tillstånd. Sagor har alltid varit kommenterande till verkliga förhållanden. Folkmusiken är fylld av visor om katter (de härskande) och råttor (folket) för att nämna ett exempel. Att gilla en TV-serie som Firefly är kanske nördigt, men det är också lätt att se att denna rymd-cowboy-opera är en kommentar till imperialism, kolonisationsproblematik, fattiga och rika (I och U-länders olika villkor) och så vidare. Bara för att jag inte står vid diskbänken och gråter i mitt kulturskapande och kulturkonsumerande betyder det inte att jag är ett världsfrånvänt pucko. Jag har varit med i, deltagit på och gjort lajv om genus, medelklassens svinerier, om flyktingars helvete, om förtryck och allsköns samhälleliga baksidor. Jag har lärt mig något av alla experimenten, jag känner att något bra har sagts om vår värld och jag har ofta kommit hem förändrad som människa. Sen har jag ofta haft kul samtidigt. Jag kan inte se hur det kan vara något dåligt och förkastligt.

Vidare i artikeln:

”Om inte subkulturer synliggör arbetarklassen, vem ska då göra det, kan man fråga. Subkulturens traditionella engagemang för att förändra världen riktas nu i stället inåt i en introspektiv individualism men verkar på traditionella kultursidor, vilket ger illusionen att världsfrånvändheten bär på ett budskap.

Det gynnar ett strutsbeteende kulturdebatten inte har råd med i en verklighet som är oändligt mycket mer dramatisk än rollspelsevent, Hemingwaylooken och griskindsrätter.”

Jag vet inte riktigt varifrån Caroline Ringskog Ferrada Noli har fått sin verklighetsuppfattning. Om det är någon som verkar så verklighetsfrånvänd som hon anklagar nördarna för att vara så är det hon. Knäppt.

Plus att en sak jag blir så himla trött på i alla utrymmen där man luftar sina åsikter är inställningen – ingen är så upplyst som jag. Jag sitter här och lider bland alla dumbommar som inte bryr sig om vad som är viktigt. Allvarligt, då klär jag hellre ut mig till Chewbacca och vrålar avgrundsvrål i natten.

Det finns tid för allt. Det finns tid för allvar och det finns tid för lek. Och den bästa tiden är när de två kombineras. För allt blir så mycket klarare då.

(Nerd in action)

Rimlighetsförtrollningen

26 juli, 2010

På IKEA:s marknadsavdelning finns ett särskilt rum dit bara människor med M-klassificering kan komma in. Inte många har satt sin fot där om de inte är en av dem. Jag talar om IKEA:s företagsmagiker. Deras förtrollning är enkel men skoningslös. Över alla IKEA:varuhus ligger det en konstant upprätthållen rimlighetsförtrollning. Den känns inte, märks inte, men när man som intet ont anande kund stiger in genom dörrarna till ett varuhus så sänker den sig över en. Den är så smart utformad att någon borde få ett pris. Offret drabbas nämligen av en välvillig öppenhet för allsköns ting. Allt verkar rimligt helt plötsligt. En diskborste för bara 9 kr är helt rimligt. Men plötsligt så ser man en skål i borstat stål som bara kostar 99 kr. Det är helt rimligt att vi behöver en sådan. Och sen en badrumsmatta för den kostar bara 49 kr. Helt rimligt.

I den stora moderIKEA;n i kungens kurva förstärks dessutom magin av att alla vandrar i cirklar som en enorm buddistisk stupa. Rimlighetsmagin är så stark att det kan ta flera timmar att vakna från den. Man vaknar upp hemma flera tusen kronor fattigare men med en massa rimliga användbara prylar man aldrig visste att man behövde. Det är nästan omöjligt att stå emot.

Idag har jag och Daniel besökt IKEA. Vi kom dit för att köpa två Portis, klädhängare. Bara Portis. Vi kom hem med två Portis, åtta galgar, sex vinglas, två praktiska matlådor och en diskborste. Allt var sådant vi behövde. Rimligt. Rimlighetsmagin var nästan helt oemotståndelig när det gällde en en gigantisk glasvas, bara 99 kr. JAG VILLE HA DEN. Den hörde hemma i vårt hem. Det var helt rimligt att den passade perfekt. Vi ville båda ha den. Efter lång debatt insåg vi tillslut att det inte fanns någonstans där den skulle kunna stå och att vi faktiskt inte visste vad vi skulle kunna ha i den. Vi ville fortfarande ha den, men kom fram till att om vi fortfarande ville ha den imorgon så kunde vi åka tillbaka till IKEA och köpa den.

Väl hemma känns den fantastiska glasvasen väldigt avlägsen.

Men kudos till företagsmagikerna på IKEA:s marknadsföringsavdelning. Ni är verkligen top notch.

Nämen, en facebook rant? (kort)

4 maj, 2010

”Tack för dina synpunkter.

Den här informationen hjälper oss att

generera mer relevant reklam för dig.”

Så står det när jag tar bort reklam på min facebook sida (jag kryssar i all reklam som stötande). Det är alltså mig reklamen ska vara relevant för? Jag tror aldrig jag någonsin någongång känt att reklam varit på nåt sätt relevant för mig.

Jag föreslår en ny formulering:

Tack för dina synpunkter.

Den här informationen hjälper oss att hitta

andra produkter som du kan luras till att köpa för att vi tror att du är en dum jävel.

GAH