Archive for the ‘Personligt’ Category

Koncentration… BÖRJA!

7 juni, 2010

Jag har ett koncentrationsspann på ungefär tio minuter. Ibland mindre. Hade jag gått i högstadiet eller gymnasiet hade jag nog fått ganska mycket skäll för att jag hade svårt att lyssna (jag minns inte om jag fick det när jag väl gick på högstadiet, men jag var ganska bra på att fejka att jag jobbade när jag egentligen gjorde annat). Jag hade varit tjejen med dyra mobilen som man fick säga åt IGEN att stoppa ned den i väskan. Typ. Jag är helt enkelt dålig på att göra samma sak länge. Det betyder inte att jag inte hänger med. För att vara så lättdistraherad och mer intresserad av att läsa fantasyromaner och skriva dikter på lektionstid hade jag otroligt bra betyg. Det är bara så att jag efter ett tag måste få göra nåt annat, dra ett dåligt skämt, facebooka eller kolla nån blogg. Annars orkar jag inte. För när jag väl jobbar så är jag sjukt snabb. Och jag får mycket gjort.

Därför är det just nu skönt att vara sin egen chef. Om jag hade hade haft någon som hade nån slags position att kunna döma hur och på vilket sätt jag jobbar så skulle jag vara helt körd. Det enda den personen skulle se är att jag sitter och klickar, gör te eller kollar twitter. Jag tror jag skulle få sparken direkt.

När jag läser om arbetsplatser som vill kunna blocka till exempel facebook för att inte anställda ska kunna använda det på arbetstid så blir jag lite kallsvettig. Inte för att jag inte kan leva utan min facebook utan för att jag vet att jag skulle göra ett sånt jävla mycket sämre jobb om jag inte fick pausa och göra andra grejor då och då i korta tidspersioder. Och fanns inte facebook skulle jag spela MSröj eller Kungen bara för att få tänka på något annat. Min hjärna processar det jobb jag gör när jag klickar planlöst eller lägger patiens. Och sen när jag är i jobbmode igen så går jobbet mycket smidigare och fortare. Men som chef ser det inte bra ut om ens anställda surfar runt på sidor om superhjältar och tv-serier eller lägger upp snajdiga one-liners på facebook när DE EGENTLIGEN BORDE ARBETA. Och det finns inte en chef i världen som jag skulle kunna förklara för att jag är en mer effektiv arbetare om jag får arbeta på mitt sätt.

Under en vecka har jag hyrt kontorsplats på Betahaus i gamla stan för att göra ett stort jobb för ett pedagogiskt företag. Det är mycket papper, mycket skrivande. Och jag bestämmer helt själv hur och när jag jobbar.

Saker jag gjort i mellanpauser under mitt kontorsarbete:

Tagit foton på mig själv:

Dag 1.

Dag 2.

Dag 3.

Gjort en dance off – video och lagt upp den på youtube.

och gjort en fin spellista för bra jobbmoral.

Pop och andra åkommor

That’s just how I roll.

Är jag ensam om detta?

Annonser

My original fantasy

28 maj, 2010

Började gråta på jobbet idag. Jag jobbar en dag i veckan med 3-5-åringar och drama. På eftermiddagen hade vi vila och då lyssnade vi på Ronja Rövardotter.  Ni vet den där klassiska som i alla fall jag är uppväxt med, med Astrid Lindgrens röst och repliker och scener från filmen emellan. Jag insåg att jag inte hört den här skivan på många många år och blev helt emotionell. Tårar rann och jag fick försöka dölja det från barnen genom att låtsas vara snuvig.

Det är här min original-fantasy. Inte Sagan om Ringen, inte Narnia. Utan i rövarskogen med vildvittrorna och rumpnissarna. Det var den här känslan jag var ute efter när jag gick på mitt allra första fantasylajv för 15 år sedan.

Jag har bara inte förstått det förrän nu.

Det finns så mycket att säga om hur jävla bra Ronja Rövardotter är. Det är ingen quest för att rädda världen, ingen manlig utvald hjälte, ingen episk magi. Bara en historia om att växa upp, en historia om en pappa och en dotter, och den första vänskapen. I fantasymiljö. Astrid visste vad hon sysslade med.

Tjejer och grejer dom gör

11 maj, 2010

Jag kan vara ett socialt miffo. Ganska ofta är jag det. Jag blir lätt stressad av sociala situationer och vet inte vad jag ska göra. Det är därför du ofta hittar mig i DJ-båset, som värdinna eller på annat sätt ansvarig för tillställningen. Då behöver jag inte stå och småprata och känna mig konstig. Då har jag något att göra, och allt socialt blir roligare för att det är liksom en bonus. Jag jobbar med det här. Det är inte såhär jag vill vara egentligen. Det går långsamt framåt.

Alla har vi våra små tekniker för att klara oss här i världen.

¨

En grej som skrämt livet ur mig sedan lågstadiet är andra tjejer. Jag vet inte hur en kommunicerar med dem. Eller så här: Om en är två, och sitter i en soffa och dricker te, så vet jag. Eller om en jobbar ihop. Men det finns en massa tjejkoder som jag bara inte har fattat. Och som varje gång det sker får mig att känna mig som det största miffot i världen.

En som jag har börjat tänka på på senare tid är att tjejer alltid kommenterar varandras utseende, det första de gör när de ses.

Typ såhär:

¨

Tjej A: ”Heej! Men gud vad fin du är!”

Tjej B: ”Jaa, du med! Du är verkligen jättefin, vilken klänning.” osv.

¨

Jag är alltid tjej B. Jag har inte koden i ryggmärgen så jag hinner aldrig först. Så när jag träffar mina väldigt snälla och bekräftande vänner så ser det ofta ut så här:

¨

Min snälla och bekräftande vän: ”Heej! Åh, vad fin du är! Vilken fin klänning!”

Jag: (är tyst, för här blir jag så himla ställd VARJE GÅNG. Varför kommenterar hon mitt utseende, vad är hon ute efter och vad är det meningen att jag ska svara? Ska jag säga tillbaka även om jag inte tycker att hon har på sig något särskilt, eller inte ens ser vad hon har på sig under kappan, eller ska jag bara säga tack och sen prata om något annat? JAG VET INTE!!!) ”…Jaha, tack. Eh… hur är läget?”

¨

Alltså jag missar det här varje gång. Pausen då jag måste tänka igenom varför mitt utseende blir kommenterat och hur det är meningen att jag ska respondera tar liksom bort all spontanitet i mitt motsvar. Ibland klämmer jag fram:

”Åh, tack, du är också jättefin.”

Men det låter liksom aldrig naturligt. Min förrvirrade micropaus är för lång.

¨

Så alla mina fantastiska snälla och fina tjejvänner, bli inte ledsna om jag inte säger tillbaka när ni talar om för mig hur fin jag är. Jag tycker ni är oerhört vackra, fantastiska och underbara vad ni än har på er och bara för att jag inte kan koden och blir ställd så får jag aldrig tillfälle att säga det.

Ett stilla upprop

5 maj, 2010
Är du en heterosexuell man som är ihop med en feministisk kvinna? Vi behöver prata lite om det.
Jag är inte ute efter att attackera dig, eller få dig att känna dig dålig för att du föddes med snopp. Vi behöver prata lite om hur du kan göra din relation lite bättre.
Jag vet inte hur många gånger jag har pratat med vänninor som lever ihop med fantastiska män, som har hittat ”den rätte” för dem, som är i övrigt lyckliga, men när det kommer till ämnet feminism så suckar de bara och skruvar lite på sig.
¨
– Vi kan inte prata om det där.
– Han blir bara arg.
– Han är helt enkelt inte intresserad.
– Han skrattar bara åt det.
– Jag blir bara så fördjävla förbannad, så för förhållandets skull så pratar vi inte om det.
¨
Det här handlar inte om vem som diskar mest, eller vem som är hemma med barnen. Det handlar om att hennes största intresse och det sätt som hon upplever sin vardag, sina glasögon kan man säga, hela tiden dissas och negligeras. Och när hon försöker prata om sina upplevelser, om saker som hon behöver deala med VARJE dag, så är den som ska dela hennes liv och hem inte intresserad. Eller upplever sig attackerad.
¨
Självklart kan det vara sjukt svårt med arga människor. Människor som är så engagerade i sitt ämne att de är helt outhärdliga och mästrande  (och aggresiva) när de pratar om det. Jag kan känna mig attackerad när man pratar om klass till exempel. Speciellt när folk antyder att jag inte har rätt till en åsikt för att jag har haft en priviligerad medelklassuppväxt och därför borde sluta käften och suga på min silversked istället. Klart jag blir arg. Då måste jag tillämpa mina egna tips nedan.
¨
Men låt oss ta ett steg tillbaka. Din flickvän som du älskar och vill leva med är också en engagerad och påläst feminist/genusnörd/queeraktivist. Anledningen till att hon är det är inte att hon försöker vara cool, eller irritera dig. Med allra största säkerhet har hon egna erfarenheter av vad det innebär att vara en del av en grupp som har mindre makt, trängre möjligheter, som sedan barnsben matats med den hårda verkligheten av att ständigt leva med till exempel problemet med att en inte kan gå hem själv  på nätterna (för någon kan våldta dig), att vara ständigt riskmedveten eftersom vissa människor tycker det är helt ok att ta på ens kropp som om det inte vore ens egen, att alltid vara medveten om att allt en säger kan, om man säger det på fel sätt förlöjligas eller förpassas till tjejigt=löjligt-hörnet.
¨
Alla i den här kategorin har också matats med att det inte går att leva jämställt, att alla heterosexuella förhållanden är kvinnofällor, att så fort en skaffar barn så är det kört och en blir till sin mamma.
Hon kämpar alltså hela tiden för att behålla sina värderingar och samtidigt leva harmoniskt med dig.
När du skrattar åt henne eller blir arg för att hon försöker berätta om sina erfarenheter så gör du dig och ditt förhållande en otjänst.
¨
Här är mina tips:
* Intressera dig. – läs några av hennes böcker. Försök på allvar förstå vad hon menar när hon pratar om det. Många feminister är sjukt trötta på att hela tiden behöva förklara det mest grundläggande, att de hela tiden får höra att de behöver utbilda de outbildade. Men att faktiskt fråga – hur fungerar det här egentligen, jag fattar inte, är ändå en bra start.
*  Diskutera både strukturellt och på individnivå – procentsatsen för hur heteropar fördelar hushållsarbetet kanske inte är så jätteintressant i just ert diskbråk, försök att faktiskt diskutera tex hushållsarbetesfördelning med inställningen – hur gör vi i vårt förhållande?
* Ta ansvar – mycket av det som hon blir förbannad på i ert hemliv är saker som hon upplever är bådas ansvar, men som hon blir lämnad ensam med. Kanske gör ni lika mycket, men vem bokar tvätt-tiden, vem vet att diskmedlet är slut. Vem tar upp – nu är vi ojämnställda – diskussionen igen och igen?
* Försök styra undan den där häftiga ilskan (både din och hennes) – Säg – Det är svårt att vara konstruktiv när du/jag blir så där arg, kan vi hitta ett sätt att prata om det utan att vi blir så sjukt förbannade?
*Jobba med din empati – gör ett rollövertagande och försök se saken från hennes synvinkel. Kan du förstå hennes frustration? Kan du sätta dig själv in i hennes situation? Vad är det som hin blir så arg över?
(Testa tex när hon blir arg över hur någon kvinnlig rollfigur porträtteras i en film.)
¨
Viktigt: Du ska aldrig skämmas för att du har råkat födas till man. Men du har ett ansvar att vara medveten om att du är privligerad på vissa sätt. Istället för att dra dig undan eller bli arg (JAG ÄR I ALLA FALL INGEN JÄVLA VÅLDTÄKTSMAN) fundera över hur ni tillsammans kan göra era liv tillsammans bättre.
¨
Jag lever själv i ett heterosexuellt monogamt förhållande. Gudarna ska veta att vi haft våra duster. Daniel tog ganska tidigt en nerd-take på min feminism.
– Du, sa han en dag, nu har jag fattat. Du är en genusnörd.
Geekdoms är något han kan respektera och intressera sig för. Han är inte lika intresserad som jag, men vi kan ha en vettig diskussion om det även om vi ibland tycker olika.
När det gäller vårt hem så tillämpar vi helt tips nr 2. Vi diskuterar bara om vad som händer mellan oss i vår vardag. Inte vad statistiken säger. Däremot förstår han vad jag menar när jag luftar mina farhågor. Och jag förstår hans (tex att bli utmobbad på BVC, eller profylaxkursen eller allt som har att göra med pappapatronisering). Vi kanske inte håller med varandra om allt, men fan vad jag är tacksam över att han har en vilja att förstå mig.

Every night I save you

2 maj, 2010

(text ursprungligen skriven för Bangs nördnummer. Det visade sig att de redan hade redan en text om Buffy, så jag skrev om mitt första lajv istället. Texten har legat på datorn och slumrat. Jag tänkte att jag ändå kunde publicera den.)

Mitt liv hade inte blivit så bra. Jag levde i ett destruktivt förhållande, gick på antidepressiva mediciner, hade hoppat av skolan. Jag var 23 på just det sättet som det är jobbigast att vara 23 på. Med en fot kvar i tonåringens knowitall och totala brist på perspektiv och en försiktig tå i vuxenliv med lägenhet, jobb och sl-kort. Och så blir jag sjuk. Inte sjuk i kroppen, sjuk i själen. Jag slutade äta. Fick panikångest. Gick till psykolog. Medicinerna gjorde mig slö i huvudet, tung och däst. Som en liknöjd säl. Jag orkade inte plugga. Det är svårt att ta några poäng när en knappt kan se bokstäverna för all ältande, tuggande, sugande självupptagen ångest. Mest av allt var jag besviken på mig själv. Medelklassångesten låg som ett lock över allt annat.

Livet skulle ju ha börjat, jag skulle ha tagit min riktning, börjat formas till den jag skulle bli. Bli någon att vara stolt över.

Att jag började titta på Buffy the vampire slayer var mest en slump. Klart jag hade vänner som dyrkade serien, klart jag hade sett några avsnitt här och där på tv4:s natt-tv. Ändå hade jag inte riktigt kommit mig för. Men nu bestämde jag mig för att jag behövde ett projekt. Att ladda hem och se sju säsonger av en TV-serie var ungefär vad jag kände att jag klarade av. Alla som har sett BtVS vet att första säsongen är en barnserie. Alla (inklusive jag själv) brukar säga att en måste stå ut till mitten av säsong två innan det börjar bli bra på riktigt. Men jag var helt fast från minut ett, då den hjälplösa flickan i inledningsscenen visar sig vara den onda vampyren och inte pojken som jag trodde. Hjältinnan Buffy är femton år och börjar andra året på sin nya high school Sunnydale high. Hon har blivit relegerad från sin förra skola (för att ha bränt ned gymnastiksalen) och flyttat med sin mamma till Sunnydale för att börja ett nytt liv, långt bort från vampyrer och övernaturligheter. För det som ingen vet är att Buffy inte är den blonda cheerleeding type hon verkar vara, utan den enda utvalda, hon som ska stå mot ondskans och mörkrets makter. Hon ensam är the Slayer. Hon har ett ansvar. Och det är här som den totala identifieringen börjar. Nog att jag är ganska mycket äldre än Buffy, nog att mitt liv inte består av vampyrjakt och high schoolintriger, att jag inte är blond och har korta kjolar, men annars är allt precis samma.

Buffy handlar om att bli vuxen. Om att stå på egna ben, att lita på sig själv. Det är en genomgående linje genom alla 144 avsnitten. Precis som frågorna om makt och gott ledarskap är ständigt närvarande. Om det var något jag inte alls kunde vid den tidpunkten så var det att lita på mig själv eller stå på egna ben. Buffys resa mot vuxenskapet blev min egen resa. Hon fick bara resa lite före. Jag levde och andades Buffy. På dagarna jobbade jag som personlig assistent och gick i terapi. På kvällarna grät jag ögonen ur mig till nästan varje avsnitt och tvingade mig själv att stänga av datorn så att jag skulle få lite sömn i alla fall. Det Buffy ställs inför är av apokalyptisk dignitet. Genom seriens sju säsonger räddar hon och hennes vänner världen från total förintelse ett otal gånger. De slåss mot vampyrer, människorobotar, gigantiska ormar och dubbelgångare av sig själva. Ändå kändes Buffys problem mycket mer konkreta än mina egna. Hon hade en rikting, hon hade sitt kall. Serien handlar inte så mycket om att vara en hjälte, som hur svårt det är att vara en. Buffy tvingas göra enormt svåra livsval, ofta på bekostnad av sin egen lycka. När Buffy i slutet på säsong fem offrar sitt eget liv och kastar sig ut från tornet för att rädda sin syster bröt jag samman helt. Jag skrek och skakade och grät hysteriskt. En av de andra boende i mitt kollektiv rusade in i mitt rum och frågade vem som dött.

– BUFFYYYYYY! ylade jag, fullständigt utom mig. Min vän tittade skeptiskt på mig en lång stund, som att hon begrundade min mentala hälsa, men sa inget, utan lät mig gråta ifred. Det kändes plötsligt så meningslöst att ligga där och älta sitt eget liv när någon kunde göra en så osjälvisk handling för någon annan. Mina problem kändes inte så oöverstigliga längre. Ett annat av seriens stora teman är också att alla förtjänar en andra chans. Även om du förlorat din själ, kan du få den tillbaka. Om du har förvillat dig över till den mörka sidan så finns det alltid en väg tillbaka. Det går att bli förlåten, att gottgöra det onda en har gjort. För mig fanns det enorm tröst i det. Det var inte försent för mig heller. Jag skulle vilja säga att jag efter att serien var slut reste mig upp, kastade mina sorger och mediciner och blev en bättre människa. Riktigt så var det inte. Men jag minns tiden med Buffy som en stor vändpunkt.

Jag säger inte att Buffy gjorde mig frisk. Men att hon var en stor del av mitt tillfrisknande, det skulle inte vara att ljuga. Som den totala nörd jag är så tittade jag naturligtvis på alla fem säsonger av spinoffen Angel direkt efter att jag sett klart BtVS. Sen dess har jag med jämna mellanrum kolla igenom allt igen. Jag har nu sett hela Buffy rakt igenom fem gånger och är i skrivande stund inne på min andra genomtittning av Angel. Det slutar liksom aldrig att vara bra. Nu när jag fått lite distans till handligen och min egen identifikation med huvudpersonen kan jag koncentrera mig på andra saker, som den briljanta dialogen, och glädjen över en huvudkaraktär som får vara både tjej, hjälte och agerande subjekt.

Om det vore möjligt att radera sitt minne på det sätt som de gör i filmen Eternal sunshine of the spotless mind, så skulle jag inte radera någon olycklig kärlek. Det känns som ett säkert sätt att slippa utvecklas. Nej, jag skulle radera mitt minne av att ha sett Buffy the vampire slayer, men lägga boxen med första säsongen väl synlig i lägenheten med en lapp där det stod: Watch me!

(disclaimer: Jag förstår att Buffy är en fiktiv karaktär och att allt med henne och hennes vänner är påhittat.) (Citatet i rubriken är från serien. Vampyren Spike säger det till henne efter att hon kommit tillbaka från de döda i säsong sex.)