Archive for the ‘Personligt’ Category

Ny tidning om lajv – jag behövs inte längre

29 juni, 2012

Sedan jag startade bloggen så har jag mest skrivit reflekterande om lajv, och ibland om feminism. Nu finns det ett nytt internetbaserat magasin som heter INLAJV. Där kommer jag skriva återkommande om ungefär samma saker som jag skrivit i bloggen. Så nu får vi se vad det blir av Kalashnicore. Jag måste fundera på om jag hinner med både Weirdscience, Inlajv och denna blogg. Och som man kan se så är det åtskilliga månader sedan jag skrev något här. Men man kan ju alltid gå in här ibland och kolla om jag fått feeling, eller följa min twittfeed som är det enda som verkar uppdateras på bloggen.

HÄR kan du kolla in Inlajv. Där kan du bland annat läsa om vad jag tycker om att spela död, om hur man kan bli krigstraumatiserad och ladda ned lajvet Joakim som jag skrivit.

HÄR kan du läsa mina texter om gråtmilda män med vapen och ett gäng texter där jag spoilar Game of Thrones som att det inte fanns någon morgondag.

Väl bekomme!

(Vi ses i overkligheten)

(Bild: Ulrika Linder)

Marley, me & könsmaktsordningen

23 februari, 2011

Medan jag ligger och snorar i sjuksoffan måste jag ju roa mig litegrann. Det går inte bara att sova med valp i famnen. Efter tre dagar i den totala förkylningskoman har jag kommit så långt att jag kan titta lite på film (och uppenbarligen blogga efteråt, hmm…)

Jag orkade inte med något tungt. Och eftersom jag precis blivit hundägare så föll valet på Marley and me. Den verkade lagom harmlös. Och det är den också. Marley and me handlar om ett par journalister som skaffar en hund. Hunden är omöjlig att få styr på. Hur mycket de än försöker så är Marley som hunden heter odressyrbar. Mannen i huset skriver krönikor om sin hunds vilda upptåg. Så långt är det ganska småputtrigt och mysigt, speciellt för mig, igenkänningsfaktorn på att vara nybliven hundägare är hög. Och genomgående så händer inte så mycket i filmen, eller låt mig säga så här – det är inte tänkt att det ska vara ett drama, utan en rak historia om en familjs liv tillsammans med deras hund.

Det är bara det att under den ytan döljer sig berättelsen, inte om världens värsta hund utan en guide till exakt hur ojämställt ett heteronormförhållande kan bli. Strax efter att andra barnet är fött väljer hustrun (som också är en framgångsrik journalist), spelad av Jennifer Aniston, att stanna hemma med barnen. Några scener slösas på hur enormt uttröttad hon blir av att både ha barn, hushåll och en helt galen hund att ta hand om. Hon blir frustrerad och ber om förståelse från sin make (spelad av Owen Wilson) som inte förstår. Han tycker hon gnäller och är otrevlig. Skilsmässan är nära. Hela förloppet skildras ur hans synpunkt och hur jobbigt han tycker det är att hon inte är glad. Allt blir tillslut bra när han får bukt med sin livsleda (!) och byter jobb och hela familjen flyttar. Hustrun blir gladare och nöjd med livet.

Jag orkar inte orera mer över det här, då min snorkoma gör att jag snart måste sova igen, men WTF? Under filmen lekte jag med tanken på hur den skulle varit om den berättats ur hennes synvinkel. Frågan är om det skulle ha blivit en så mysig familjefilm då? – Ungt relativt jämställt par gifter sig och skaffar en hund och barn, allt går käpprätt åt pipan, barnen växer upp med en ständigt jobbande far och en utmattad bitter mamma som aldrig får någon som helst cred för det jobb hon gör, medan maken skriver mysiga krönikor om hunden som hon tar hand om hela dagarna.


Halvkul film. Vi kan kalla den Bitterfittan.


Konspirationen #prataomdet

7 februari, 2011

Basklapp: Denna text står för mig. Jag framför inte på något sätt agenda eller åsikter för någon annan som ingår i nätverket kring #prataomdet. OBS på det!

Jag har ingen användare på flashback. Men jag har läst alla huvudlösa konspirationer i tråden som sägs ska avslöja den falska gräsrotskampanjen #prataomdet. Vi har tydligen gjort en smart förtalskampanj för att sätta dit Julian Assange. Allt för att stödja vår nära vän (en av kvinnorna som anmält) allt detta genom att skickligt orkestrera media och allmänheten, samtidigt som att det är en storm i ett vattenglas för så många inlägg och texter är det ju inte. Allt enligt flashbackarna. Det spekuleras i om man kan anmäla oss för förtal.

Jag läser tråden med lika delar förskräckelse som häpnad. När jag skrev mitt inlägg ”Lost in crazy” så var det för att kommentera att flera av mina vänner som jag respekterar och tycker om dragits med i knasiga spekulationer om honeytraps och lögnaktiga anklagelser. Det cirkulerade flera bloggar som ingående gick igenom en av de kvinnor som anmält Assange, vad hon twittrat, vad hon bloggat, och utifrån det dragit slutsatser om att hon måste ljuga. För ingen kan ju vara glad och twittra om det efter ett övergrepp – så skrevs det. Lögn är den enda slutsatsen.

Så jag började tänka på mig själv. Och om jag varit i någon situation som jag skulle kunna jämföra med. Det hade jag inte. Men jag hade varit med om en situation som jag hållit tyst om i nästan tio år. För att skydda han det gällde. För att skydda mig. För att jag inte tyckte det var en sån stor grej. För att jag länge tyckte att rövigt sex, det fick man stå ut med. Och ja, ibland har man rövigt sex, den stora skillnaden blir när man har rövigt sex med rövar. Som inte lyssnar, som tycker att det är ok att bryta överrenskommelser, som sätter på en när man sover, inte slutar när man säger nej, inte läser av.

Det kan vara tillfälliga ragg som man träffar ute. Det kan vara en kompis som man fyllehånglade upp och som sedan svek en. Det kan vara en känd person.

Det spekuleras mycket om missnöjda kvinnor som anmäler för att hämnas. För att de blev besvikna på sexet/killen. Det spekuleras mindre om hur stort avstånd och motstånd det är att gå in på den där polisstationen. För mig finns det inte ens i min vildaste värld. Vad säger man i receptionen? ”Eh..jag vill anmäla ett sexuellt övergrepp?” Det är för svårt att greppa. Jag tror inte jag är ensam att känna så, och många av de texter jag läst i och med #prataomdet vittnar om samma känsla. Varför skulle jag anmäla? Jag är ju inte sönderslagen och traumatiserad. Det syns inte på mig att någon begått ett brott mot mig.

Varför skriver jag det här? För att jag tror att Assange är skyldig? Det vet jag inte. Jag vill inte spekulera. Jag vill inte gissa. Jag väntar med spänning på hur historien ska sluta.

Men, #prataomdet handlar inte om vem som är skyldig eller inte. Alla som har läst eller skrivit en text till #prataomdet har nog en egen vision om vad det handlar om. För vissa en öppning för samtal. För vissa en chans att berätta något som de aldrig någonsin berättat. För mig en önskan att prata om hur vi ser på sexuella relationer. Att kvinnor ofta lär sig att deras kroppar och begär är mindre viktiga. För att män ofta lär sig att deras sexualitet är så kraftfull och ostoppbar. För att de som begår övergrepp kanske inte förstår att det är ett övergrepp. För att man inte ser sig själv som förövare. För att personen du hade sex med i sömnen kanske inte vill krossa den bilden av dig, för att hon/han älskar dig, eller tänker att om jag berättar (obs inte anmäler) hur jag upplevde det så kommer du bli arg. Och hela bekantskapskretsen kommer att hata mig.

Jag minns en grej som hände på min folkhögskola för många år sen. Det var en tjej som gick i klassen under mig. Hon var ganska strulig. Drack för mycket, hade självskadebeteende osv. Hon anklagade en av killarna för våldtäkt. Det blev ett enormt hallå. Alla ställde sig på killens sida. Till och med jag tänkte att hon säkert inte talar sanning. Att hon fått det till något som det inte var. Killen var förtvivlad. Alla gillade honom. Alla ställde upp för honom. Hon var helt ensam. Med sin upplevelse. Ingen vet vad som hände mellan dem två. Men nåt gick fel mellan dem och hon fick ta all skit. Ingen ifrågasatte honom. I alla fall inte öppet. Självklart blev det ingen polisanmälan. Jag tror inte att han upplevde sig själv som förövare. Säkert var det alkohol inblandat.

Jag ville prata om de undertexter som verkar vara allenarådande när det gäller sexuell praktik. Att man får skylla sig själv. Att man ska hålla tyst om det. Inte vara till besvär. Inte orsaka problem socialt. För om det är sant, vem vill att ens nära kära vän ska vara en förövare? Hur ska man förhålla sig till en sådan? Nä, bäst att de som ringer i klockan, bespottas och misstänkliggörs.

Fina flickor fiser inte. Och inte anmäler de upplevda övergrepp heller. Och OM de skulle göra det så får de stå ut med att kallas horor och hotas. De får stå ut med att man gör antaganden om deras person, om deras sexualitet och deras trovärdighet.

#prataomdet var för mig ett hopp om att vi skulle nyansera den debatten. Att om vi vågar prata om ”gråzoner” som vi valde att kalla det i vår berömda ”krok” (som var menat som en informationstext för att folk som inte har twitter skulle fatta vad det handlar om) så kanske vi kan öka medvetenheten om allas rätt till sina egna kroppar, allas rätt att vara subjekt. Och det faktum att prata om sex och sexuell praktik kan förhindra att övergrepp sker. Och att man måste ha rätt att anmäla utan att bli hånad av en hel värld. Och att berätta är svårt. Särskilt när man vet att det står människor beredda med hötjugorna runt hörnet om man skulle våga sticka fram huvudet.

Så ingen konspiration finnes. Jag vet att det inte kommer att övertyga någon av de som benhårt tror på att vi är en socialist-feminist-CIA-wallenberg-prime-köpt skara quislingar som försöker förtala en oskyldig man. Ville bara ha det sagt.

Jag måste nog #prataomdet lite mer

19 december, 2010

I svallvågen efter hela #prataomdet så har jag haft så mycket tankar. För mig började att jag skrev en text som hette Lost in crazy här i bloggen, som svar på alla spekulationer om kvinnorna som anmält Julian Assange. Jag ville skriva om privata erfarenheter av att inte riktigt fatta när människor man har sex med går över ens gräns. Att det är fullt möjligt att verka glad och lycklig efteråt, för att man inte fattat.

Nu är jag engagerad i rörelsen #prataomdet och min text har även publicerats på bang.se. Och jag inser att jag inte riktigt kan fortsätta om jag inte får prataomdet från den andra synvinkeln också. Att när jag läser och tänker hela tiden så börjar jag se saker i nya perspektiv. Börjar minnas situationer då jag inte varit så bra. Det här ingen post för att urskuldra mig, situationerna hade naturligtvis bakomliggande anledningar, dålig självkänsla, emotionellt kaos, kasst förhållande osv men faktum kvarstår, jag har också varit den som gått över någon annans gränser.

Jag vill inte beskriva specifika situationer, för att inte lämna ut henom som det gäller, men jag kan ändå anta att jag i min desperation efter hens kärlek några gånger rejält gick över hens både kroppsliga och psykiska gränser. Vad jag minns det så pratade vi ganska mycket om det redan då, men jag var alltid för förtvivlad över att jag upplevde mig avvisad för att se min egen del i det. Det är läskigt. Jag blir lite svettig och känner ett behov att höra av mig till hen och säga att jag förstått lite bättre nu, att jag vill be om ursäkt. Men jag vet inte om hen vill ha eller behöver min ånger. Jag kan bara säga att det aldrig kommer hända på samma sätt igen och jag kommer aldrig agera så igen, hur ledsen och kärlekspanikad jag än är.

Jag försöker prata om det. För berättelsen om gråzonerna är så viktiga. Oavsett på vilken sida en stått. Och för att jag ska kunna stå för att jag en gång blev utsatt, så måste jag också vara med på att jag en gång varit någon som utsatt någon annan.

En liten berättelse om kärlek

19 december, 2010

Jag har precis kommit hem från min farmor och farfar. Varje år innan jul så samlar de alla sina vänner och sjunger in julen. Varje år sedan 1965.

För att berättelsen ska få lite bakgrund så måste jag berätta lite om min familj. Jag kommer från en ganska borgelig övre medelklass-släkt. Den sortens familj som har frisksport som religion. Jag hade ett par skridskor innan jag kunde gå ordentligt. Jag lärde mig åka skidor som fyraåring, lärde mig segla som femåring. Att vara ute i naturen är något av det viktigaste för min familj. Och det kommer från farmor och farfar. Vi har alltid plockat bär och svamp, tittat på fåglar i kikare och fjällvandrat. Att vara aktiv är livskvalitet. Loggan för friluftsfrämjandet är som att de ritat av min farfar och satt honom där i bilden. Så är jag uppväxt.

Min farmor och farfar har varit gifta i över 60 år. De närmar sig båda 90-strecket. Förra året var sista gången de var uppe i fjällen. Farfar börjar bli väldigt skröplig och att skida de fem kilometerna som krävs för att ta sig till stugorna är helt enkelt för svårt med en dålig höft och ett nästan förlamat högerben. Jag förstår att det måste vara så oerhört sorgsamt att inte längre kunna vara rörlig när man verkligen älskat att vara ute i skog och mark. I slutet av sommaren var jag ute på vårt sommarställe utanför uppsala när farfar kom ut och alldeles själv skulle ta upp bryggan. Han kan knappt gå, men ber inte om hjälp. Jag gick ned och hjälpte honom, men fan vet om han inte skulle fått upp den själv trots allt. Han är envis som synden. Han pratar aldrig, aldrig om att han skulle ha ont.

När jag kom hem till dem idag så hade jag världens huvudvärk. Jag frågade farmor om hon hade någon huvudvärkstablett. Hon sa att det här är ju ett läkarhem och där har vi ju aldrig sånt, och skrattade lite, sen sa hon att jag kunde fråga farfar ändå, om han hade nåt på lager. Efter ett tag kom farfar med en ipren som han sa att han hittat. Jag tar den tacksamt och går ut i köket. Farmor säger till mig att hon visste att han hade, för hon har vaknat på natten av att det prasslat. För farfar har ont i ryggen. Och ibland så gör det så ont på natten att han måste ta en tablett. Och så klart så vet farmor. Hon har känt honom så länge. De älskar varandra. Hon vet allt om honom. Men hon är lojal. Och låter honom behålla sin värdighet. Så hon låtsas inte om att farfar tar värktabletter på nätterna. Hon låtsas inte om att hon vet allt när jag frågar. Det gör mig så oerhört rörd, men jag kan inte gråta över det där och då. Så jag väntar tills jag är hemma igen. Och gråter som ett litet barn. Över den oerhörda intimiteten och värmen i att en gammal vän och älskad make kan få dölja sin smärta för sin fru. För att han antagligen ändå vet att hon vet. Och för att de älskar varandra så gränslöst.

 

Mitt liv är tamejfan underbart (lite lovebombing)

11 oktober, 2010

Den här hösten och sommaren har på olika sätt varit lite tuff. Jag har varit pank, lite vilse i tillvaron, haft en vem-är-jag-och-vad-kan-jag-egentligen? -kris. Jag har tvivlat mycket, främst på mig själv och min förmåga. Men dagar som den här så är jag bara tacksam och stark. Jag har förmånen att jobba med så spännande grejor som gör mig helt giddy av gladhet och förmånen att känna så många underbara vänner, som är inspierande, smarta och utmanande att umgås med. Nya projekt startas och jag får ta del av dem, i vissa fall till och med leda dem. Jag får hålla på med dagligen vad jag tycker bäst om i hela världen. Jag är så sjukt tacksam. Det var bara det.

Bra skit. Martin, Kristoffer, Lars, Frida, Gustav, Tobias på besök i mitt hem för lajvarrangörsprat.

Fin-Teresa (samma tillfälle)

Min bisarre och underbara livskamrat Daniel. (Samma tillfälle)

Rollspelssession. Joel och Sonja in action.

Jobbsession. Miriam in action.

Fin-Petter

Jobbpeppen.

Om möten i roll

1 oktober, 2010

Fan vad svårt det är att sätta ord på det. Jag säger att jag håller på med lajv och du ser mig iförd lakastabard och jättebarbarsvärd i gummi sägandes saker som:

– Varen hälsad, Mörkret har tagit Trakten, men vi står starka.

Varje gång jag säger att jag är lajvare så är jag också snabb med att säga att jag inte är en sån lajvare. Men jag tror jag måste sluta med det. För det spelar ingen roll. Jag har lajvat sedan tidig tonår. Många som jag började med har inte fortsatt, men jag har bara velat vidare, vidare in i sagan. Oavsett om sagan handlar om människor i vardagen, efter katastrofen eller människor utstyrda i lustiga kattkostymer.  Jag lajvar för att jag har ett behov som inte kan uppfyllas någon annanstans. Och det är så sjukt svårt att beskriva för någon som inte varit där och känt det. Det händer inte alltid, inte på alla lajv. Men ibland kommer något in i berättelsen som uppfyller ett behov du inte visste att du hade, en berättelse som du inte visste att du ville berätta. Jag ska försöka förklara så gott jag kan.

Lite så här kanske:

Vi möts i en magisk cirkel. Innanför den magiska cirkeln kommer alla att låtsas att det som pågår därinne är på riktigt, vi tar på oss roller som agerar inom den överrenskomna verklighetens logik.

Jag kommer in med mig själv, jag är spelaren som tar en roll. Den rollen är inte jag, men jag kan inte komma ifrån att jag också tar med mig mina erfarenheter, mina behov in i rollen. Historien som jag är med och berättar berättas för mig, av mig men genom ett filter som är rollen. Och det är här det börjar bli intressant. Varför spelar vi de roller vi spelar? Ibland är rollen given till dig, någon har tänkt: Det skulle vara intressant att se Anna-Karin spela en sån här typ av roll. Ibland skapar man rollen själv, jag alltid med utgångspunkten – vad tycker jag är intressant just nu. Vad som varit intressant har varierat från att spela stum till att spela godhjärtad kristen. Det är omöjligt att förutse vad man ska uppleva i rollen. Det finns ingen som bestämmer det, bara riktlinjer, arrangörernas vision och den överrenskomna berättelsens logik och linje.

Att lajva kan ibland vara som att bli kär. Du inleder något försiktigt med en annan människa och själva processen, själva interaktionen blir så spännande att du bara vill ha mer. Jag har varit med om det så många gånger. Det är något med rollen som berör dig på ställen du inte hade räknat med, det kan vara behov du inte visste att du hade, eller beteenden i din vardag som förstärks (det kan vara jobbigt och kul) eller tematik på historien som går rakt in i hjärtat. Så möter du en annan spelare som sätter igång just den Berättelsen hos dig. Och du märker att det händer samma sak med din motspelare. Rollerna kommunicerar i spelet, men man försöker också läsa av den man spelar mot för att se om den är med på tåget, vill nåt annat, eller är på väg åt samma håll. Ofta så funkar det för att man håller sig till berättelsen, men sen finns det vissa tillfällen då den kommunikationen är på en annan nivå, att jag kan se vad personen jag spelar mot vill och möta upp och då bli mött tillbaka och sen är det som att man dansar en jävligt komplicerad dans tillsammans. Var den dansen tar oss vet vi inte, men vägen dit är det intressanta. Och hela tiden kollar vi som spelare av varandra, är vi på samma spår eller ska vi skjiljas åt här? Vad händer om vi pushar historien lite mer åt det här hållet, är du fortfarande med mig?

Efteråt är det som att ha förlorat någon man älskar. I kroppen finns fortfarande verkligheten man har skapat tillsammans men huvudet berättar för kroppen att det här var inte på riktigt. Sorgen över att aldrig få träffa rollerna något mer är svårförståelig, det blir som ett verklighetsglapp.

Och relationen till den riktiga människan bakom rollen kan kännas oerhört djup och nära trots att du egentligen inte känner personen. Jag har människor i mitt liv som jag träffar oerhört sällan men som jag älskar utan reservation. Deras roller har berört mig så djupt att de alltid kommer vara mina vänner. De har berättat något jag behövde veta om mig själv, som jag kanske inte skulle kunnat nå på något annat sätt.

Efter ett lajv i somras (som jag skrivit om tidigare här) satte min vän Morgan ord på min känsla. Han och jag hade spelat en oerhört stark och komplex relation som avslutats abrupt och med mycket tårar. När lajvet var slut stod han framför mig och hans händer var liksom tomma.

Han sa: Jag behöver bara vara nära dig, hålla lite i dig då och då.

Jag sa: Håll mig så mycket du behöver.

Sen var sorgen över rollernas öde mycket lättare att bära.

Precis så.

Lite större än orchöverfall och hjältedåd i skymningen.

Foto: Fabe Dalen

Syster Lilian och Broder Karl från lajvet Skymningsland.

Känslan efteråt: Som att jag fått en bror.



Foto: Susanne Wehner

Zahida och Isak från lajvet Mad about the boy.

Känslan efteråt: Som att jag fått mitt hjärta krossat i tusen bitar.

Foto: Jörgen Gagga Säteraas

Seke och Tyri från lajvet Hemligheten

Känslan efteråt: Som om jag varit både ett barn och en mor till samma person.

Adrenalinhoran

30 augusti, 2010

Första gången jag åkte snowboard var jag 13. Det slutade med att jag bröt handleden i backen och fick åka in till sjukhuset och dra armen rätt. Det stoppade mig inte från att åka mer nästa år igen. Femton år senare är jag fortfarande en hängiven snowboardåkare. Men varje gång jag åker tänker jag att det är så himla sjukt – behovet av att utmana säkert. Att vi i våra liv lever såna trygga liv att vi hittar på sätt att försätta oss i fara. Men fara som är kontrollerad. Som är tillräckligt farlig för att vi ska få den där lilla dosen av adrenalin. De där kontrollerade ögonblicken av förhöjt medvetande, av sådant som Tyler Durden skulle ha kallat ”a near life experience”.

Jag var 14 när jag lajvade första gången. Mitt starkaste minne är den sugande känslan i magen av skräckblandad förtjusning. Av att det var mörkt och lite läskigt. Vi diskuterade många gånger i min tidiga lajvkarriär vad som skulle hända om man inte längre fick ”kicken” när man lajvade. Skulle man sluta då? Eller skulle vi ta det för långt för att få samma känsla? Långt senare kom jag i kontakt med termen hardcore inom lajv och insåg att det var ungefär samma sak som vi kallade kicken. Känslan när hjärtat klackar till av skräck och sen den omedelbara lättnaden som följer när hjärnan förstår att det inte är på riktigt. Euforin när kroppen förstår att den får fortsätta knarka endorfin och adrenalin. Lättnaden i alla tårkanaler när tårarna flödar och minnet säger: det är bara på lek. Gråt min älskade, det blir inga konsekvenser sen. Att lajva är att befinna sig i ett möjligheternas kalejdoskop. Man får tillfälle att vrida på ”om:et” i alla riktningar som är möjliga. Om jag vore en person som hade varit med om det här, Om jag reagerade så här, Om jag hade den här relationen osv. Sen får jag dela den upplevelesen med andra som känner lika starkt. Det är inte så konstigt att jag och många med mig efter upplever det där nästan maniska tvånget att om och om igen återberätta, återberätta, återberätta. Som att vi söker bekräftelse på att vi verkligen upplevde det, att det var lika verkligt för dig som det var för mig.

Det är på riktigt, men precis som i skidbacken, ett kontrollerat risktagande. Min dödsångest kommer snart att utbytas i skratt och gemenskap. Vi låtsas bara. Men med vuxna insatser.

Från lajvet Moira 2005

Städa och känna sig melankolisk

30 juli, 2010

Jag städar. Det tar sån tid. Jag röjer i korta outbursts, lyssnar på gammal musik från 90-talet. När jag städar mitt nattduksbord hittar jag min gamla dagbok från 2001 -2005. Den är en riktig ångestvolym som jag har gråtit ut i många gånger. Jag har bara skrivit i den de gånger jag mådde som sämst, då det inte fanns något annat utlopp än att skriva. Det är ingen rolig läsning. För mig var tiden mellan 20 och 25 den allra allra jobbigaste i mitt liv. Jag blir sorgsen och lite gråtmild, men som mitt äldre jag känner jag en enorm ömhet för den trasiga lilla flicka jag var. Det enda jag ville var att älska och bli älskad, och så var det så svårt. Varje hjärtslag en längtan efter ömhet och ömsesidighet. Varje ord på pappret en fråga om varför jag inte fick det jag mest av allt ville ha. Varför jag inte kunde älska mig själv.

Så nu hedrar jag den jag var genom att lyssna på Pearl Jams Nothingman att älska mig själv i retroperspektiv. Jag hittade kärlek och jag hittade någon att ge kärlek till. Som passade mig. Som inte gjorde mig illa. Jag hittade styrkan att våga älska mig själv tillslut. All den trygghet jag nu har vill jag hälla i mitt lilla lilla post-tonårshjärta. Du var värd allt som var bra.


När Messias sedan kommer så ska jag fråga honom: Var det värt det?

Var det värt allt lidande?

Och han kommer att se på mig lugnt, säga:

– Nej. Det var inte värt det. Men allt lidande har ni åsamkat er själva. Inte jag.

– Men det var du som satte igång allt, skulle jag säga.

– Det var det, skulle han säga. Det var jag som tjuvstartade bilen, hoppade ur och såg den glida nedför branten.

– Ja, det var du, skulle jag säga.

Sedan skulle han hålla mig i sina armar och le.

Jag skulle gråta och klamra mig fast

(ur dagboken, 28 maj 2002)

Rakt från verkligheten

15 juni, 2010

Jag tänker mig inte som en speciellt rädd människa. Visst kan jag ha dödsskräck eller höjdskräck och jag drömmer vidriga mardrömmar då och då, men generellt är jag inte räddhågsen av mig. Det är bara det att jag råkade födas med äggstockar, vagina och så småningom bröst och det gör att om jag inte är rädd så är jag dum.

När jag var fyra och var med mina föräldrar på spelmansstämma försökte de varna mig för pedofiler. De sa att om det kom gubbar och ville titta mig i stjärten så skulle jag inte följa med dem. Inte ta emot godis heller.

När mobiltelefonen gjorde sitt stora genombrott i slutet av 90-talet var det till min mammas stora lättnad. Vi utvecklade snabbt ett system där jag och min syster alltid skickade sms om vi blev försenade eller sov över hos någon kompis. Min mamma sov med mobilen på vid sitt nattduksbord för att vara tillgänglig om något hände.

När jag bodde mellan Trångsund och Farsta och det inte gick några bussar efter kl 00.30 så tog jag ofta en taxi för att ta mig hem, trots att det bara var 20 minuters gångväg. Vägen hem gick genom ett helt tomt industriområde vars enda invånare var en motorklubb.

När jag går hem på kvällarna i Rågsved där jag bor nu så kommer alltid daniel och möter mig. Jag messar honom vid Gullmarsplan så att han ska hinna komma fram när jag kommer med tåget.

De gånger som han av olika anledningar inte kan möta mig så har jag en kilometer att gå. Så här ser det ut när jag går den vägen:

1. När jag går av tunnelbanan kollar jag runt för att se så att det inte är någon som tittar konstigt.

2. När jag kommer till hissen kollar jag så att det är minst en kvinna med i hissen och inte bara jag och okända män.

3. Var 40:e meter ungefär kollar jag runt för att se så att ingen förföljer mig.

4. Jag ändrar min gångstil. Breda axlar, svängande armar och raska steg.

5. Jag har mina nycklar i handen med nycklarna mellan fingrarna för att kunna göra mesta möjliga skada.

6. Jag har telefonen på handsfree.

Om någon kommer gående bakom mig har jag full koll på den människan. Jag beräknar hur långt det är att springa för att få hjälp. Om det finns några andra i närheten. Om dom skulle kunna tänkas hjälpa mig.

Sista vägen upp för trapporna till gården springer jag. Tänker att det skulle vara så oerhört ironiskt om jag blev överfallen precis innan jag var hemma.

Idag var jag ute i motionsspåret. Det är en fantastiskt vacker slinga i skogen. Helt isolerad. Ibland möter jag andra joggare. Jag håller blicken rakt fram. Möter ingens blick. Tänker: Om jag blir överfallen nu så kommer ingen att höra mig. Ingen kommer att hitta mig. Tänker: Fan, jag ska ju bara motionera, skit i att tänka på det här nu och bara se till att ha en skön pw. Tänker: Om man blir våldtagen och råkar ha en tampong i, kan tampongen då skada äggstockarna eller andra ömtåliga delar i mitt underliv? Om den stöts upp med all kraft?

Jag vill inte tänka på det här. Jag vill inte ägna tid åt det här. Men faktum är att jag måste. Därför att inte vara riskmedveten är enormt korkat. Om jag har lite koll så kanske jag har en chans att ta mig loss, kämpa emot. Som flera av mina kvinnliga vänner och bekanta. Som kommit undan och nu lever med ångesten, som fick uppleva vetskapen om risken gå till verklighet på några få sekunder.

Det är min vardag. Det är inte första gången som någon skriver om den. Eller skriver om den på det här sättet. Jag gör inga anspråk på att vara orginell, eller ha en lösning på det.

Det är bara det att det här är min vardag. Varje dag. Varje dag behöver jag tänka över möjligheten att jag kan bli våldtagen, överfallen, mördad. Varje dag i resten av mitt liv.