Archive for the ‘Normkritik’ Category

Det verkliga manshatet

11 mars, 2011

Jag upplever en backlash just nu. Framförallt på nätet. Om någon någonstans råkar skriva f-ordet (FEMINIST) blir han eller hon överhopad av hat och ilska. Genusdagiset Egalia blir mordhotat, kvinnor som anmäler våldtäkter blir kallade för horor och jag läser på bloggar om kvinnor som tycker att ”jämställdheten har gått för långt”.

En annan grej som kändes gammal redan i slutet på nittiotalet men som fått ett uppsving är pratet om feminister som manshatare. Vi hatar män och vill trycka ned dem. Det finns en talibanfeministlobby vars mål är att män ska förlora sina rättigheter i samhället. That’s how it is.

Jag upplever det inte alls så. Jag är av åsikten att dagens könsmaktsordning är LIKA förtryckande för både kvinnor och män (fast på olika sätt) och att vi alla skulle tjäna på att ifrågasätta den och försöka hitta ett annat sätt att leva på. Jag hatar ingen.

Imorse läste jag ett blogginlägg av kändisbloggaren Katrin Zytomierska.

Hon skriver så här:

”Jag tror att det är just det här fixandet och roddandet som gör att kvinnor (mammor) bränner ut sig och till slut
går in i väggen. Men det är moment 22, för männen kan inte göra det lika bra (Eller?!). En man reflekterar inte över att det är dags att byta i blöjhinken, en man noterar inte att gröten är på väg att ta slut och att när man är på ICA nästa gång ska köpa ny, en man kan inte planera en resa till barnet med kläder, mat, blöjor mm, en man köper inte ny rengöringspray när det behövs, en man bokar inte tvättstugan, en man sorterar inte bort Ringos urväxta kläder och köper heller inte nya när han går upp en storlek, en man bryr sig inte om att det skvätter gröt över hela köksbordet och en man skiter fullständigt i att städa upp gröten som ligger över hela köket. Han tycker att han lika gärna kan göra det dagen efter. När gröten är torr och ingrodd i träbordet. Eller så skiter han i gröten och väntar till städerskan kommer. Det kanske hon gör om fyra dagar men han störs inte av den finns där.

En man gör som han blir tillsagd däremot. Ber man honom att kasta blöjpåsen så gör han det på en gång. Ber man honom att gå ner i källaren med Ringos urväxta kläder så gör han det på studs. Ber man honom att byta glödlampa så gör han det med ett leende på läpparna. Förutsättningen är naturligtvis att det finns en ny lampa att skruva i och det är inget som mannen tänker på att köpa utan det är kvinnan som gör.

Den här texten går inte alls ut på att racka ner på män, missuppfatta mig inte. Män är män och kvinnor är kvinnor och det bara är så. Vi är bra på olika saker helt enkelt, men fan hela den här tankeverksamheten är ansträngande. Allt planerande och roddande och ”se till att saker och ting funkar”. Det är jobbigt och det ska jag inte sticka under stol med.”

För mig är det det här som är det verkliga manshatet. Idén om mannen som en hjälplös slarver som man säger ÅT. Som inte klarar av att ta ansvar för städning eller småbarn, som är oförmögen att göra nånting annat än att tänka på sig själv. Jag måste fråga mig – män, blir ni inte helt rosenrasande av det här? Att i varje romcom framställas som idioter som tänker med kuken och är rädda för kvinnor och deras giftemålskrav? Att era flickvänner suckar och skakar på huvudet och säger saker som:

”Ja, herregud, tänk så lika de är, männen. Då finns det inget hopp alltså!”

(från kommentarerna till Katrins inlägg)

Vill ni inte gå ut på gatorna och skandera VI TAR HEMMET TILLBAKA!?

Manshat är inget ovanligt. Det är bara det att det inte är feministerna som praktiserar det.

Annonser

Konspirationen #prataomdet

7 februari, 2011

Basklapp: Denna text står för mig. Jag framför inte på något sätt agenda eller åsikter för någon annan som ingår i nätverket kring #prataomdet. OBS på det!

Jag har ingen användare på flashback. Men jag har läst alla huvudlösa konspirationer i tråden som sägs ska avslöja den falska gräsrotskampanjen #prataomdet. Vi har tydligen gjort en smart förtalskampanj för att sätta dit Julian Assange. Allt för att stödja vår nära vän (en av kvinnorna som anmält) allt detta genom att skickligt orkestrera media och allmänheten, samtidigt som att det är en storm i ett vattenglas för så många inlägg och texter är det ju inte. Allt enligt flashbackarna. Det spekuleras i om man kan anmäla oss för förtal.

Jag läser tråden med lika delar förskräckelse som häpnad. När jag skrev mitt inlägg ”Lost in crazy” så var det för att kommentera att flera av mina vänner som jag respekterar och tycker om dragits med i knasiga spekulationer om honeytraps och lögnaktiga anklagelser. Det cirkulerade flera bloggar som ingående gick igenom en av de kvinnor som anmält Assange, vad hon twittrat, vad hon bloggat, och utifrån det dragit slutsatser om att hon måste ljuga. För ingen kan ju vara glad och twittra om det efter ett övergrepp – så skrevs det. Lögn är den enda slutsatsen.

Så jag började tänka på mig själv. Och om jag varit i någon situation som jag skulle kunna jämföra med. Det hade jag inte. Men jag hade varit med om en situation som jag hållit tyst om i nästan tio år. För att skydda han det gällde. För att skydda mig. För att jag inte tyckte det var en sån stor grej. För att jag länge tyckte att rövigt sex, det fick man stå ut med. Och ja, ibland har man rövigt sex, den stora skillnaden blir när man har rövigt sex med rövar. Som inte lyssnar, som tycker att det är ok att bryta överrenskommelser, som sätter på en när man sover, inte slutar när man säger nej, inte läser av.

Det kan vara tillfälliga ragg som man träffar ute. Det kan vara en kompis som man fyllehånglade upp och som sedan svek en. Det kan vara en känd person.

Det spekuleras mycket om missnöjda kvinnor som anmäler för att hämnas. För att de blev besvikna på sexet/killen. Det spekuleras mindre om hur stort avstånd och motstånd det är att gå in på den där polisstationen. För mig finns det inte ens i min vildaste värld. Vad säger man i receptionen? ”Eh..jag vill anmäla ett sexuellt övergrepp?” Det är för svårt att greppa. Jag tror inte jag är ensam att känna så, och många av de texter jag läst i och med #prataomdet vittnar om samma känsla. Varför skulle jag anmäla? Jag är ju inte sönderslagen och traumatiserad. Det syns inte på mig att någon begått ett brott mot mig.

Varför skriver jag det här? För att jag tror att Assange är skyldig? Det vet jag inte. Jag vill inte spekulera. Jag vill inte gissa. Jag väntar med spänning på hur historien ska sluta.

Men, #prataomdet handlar inte om vem som är skyldig eller inte. Alla som har läst eller skrivit en text till #prataomdet har nog en egen vision om vad det handlar om. För vissa en öppning för samtal. För vissa en chans att berätta något som de aldrig någonsin berättat. För mig en önskan att prata om hur vi ser på sexuella relationer. Att kvinnor ofta lär sig att deras kroppar och begär är mindre viktiga. För att män ofta lär sig att deras sexualitet är så kraftfull och ostoppbar. För att de som begår övergrepp kanske inte förstår att det är ett övergrepp. För att man inte ser sig själv som förövare. För att personen du hade sex med i sömnen kanske inte vill krossa den bilden av dig, för att hon/han älskar dig, eller tänker att om jag berättar (obs inte anmäler) hur jag upplevde det så kommer du bli arg. Och hela bekantskapskretsen kommer att hata mig.

Jag minns en grej som hände på min folkhögskola för många år sen. Det var en tjej som gick i klassen under mig. Hon var ganska strulig. Drack för mycket, hade självskadebeteende osv. Hon anklagade en av killarna för våldtäkt. Det blev ett enormt hallå. Alla ställde sig på killens sida. Till och med jag tänkte att hon säkert inte talar sanning. Att hon fått det till något som det inte var. Killen var förtvivlad. Alla gillade honom. Alla ställde upp för honom. Hon var helt ensam. Med sin upplevelse. Ingen vet vad som hände mellan dem två. Men nåt gick fel mellan dem och hon fick ta all skit. Ingen ifrågasatte honom. I alla fall inte öppet. Självklart blev det ingen polisanmälan. Jag tror inte att han upplevde sig själv som förövare. Säkert var det alkohol inblandat.

Jag ville prata om de undertexter som verkar vara allenarådande när det gäller sexuell praktik. Att man får skylla sig själv. Att man ska hålla tyst om det. Inte vara till besvär. Inte orsaka problem socialt. För om det är sant, vem vill att ens nära kära vän ska vara en förövare? Hur ska man förhålla sig till en sådan? Nä, bäst att de som ringer i klockan, bespottas och misstänkliggörs.

Fina flickor fiser inte. Och inte anmäler de upplevda övergrepp heller. Och OM de skulle göra det så får de stå ut med att kallas horor och hotas. De får stå ut med att man gör antaganden om deras person, om deras sexualitet och deras trovärdighet.

#prataomdet var för mig ett hopp om att vi skulle nyansera den debatten. Att om vi vågar prata om ”gråzoner” som vi valde att kalla det i vår berömda ”krok” (som var menat som en informationstext för att folk som inte har twitter skulle fatta vad det handlar om) så kanske vi kan öka medvetenheten om allas rätt till sina egna kroppar, allas rätt att vara subjekt. Och det faktum att prata om sex och sexuell praktik kan förhindra att övergrepp sker. Och att man måste ha rätt att anmäla utan att bli hånad av en hel värld. Och att berätta är svårt. Särskilt när man vet att det står människor beredda med hötjugorna runt hörnet om man skulle våga sticka fram huvudet.

Så ingen konspiration finnes. Jag vet att det inte kommer att övertyga någon av de som benhårt tror på att vi är en socialist-feminist-CIA-wallenberg-prime-köpt skara quislingar som försöker förtala en oskyldig man. Ville bara ha det sagt.

Panelen på film

21 oktober, 2010

Om du missade oss live igår på Nördcafét på Tekniska Museet – HÄR kan du se hela panelen på bambuser.

CHECK IT OUT!

Var blev ni av, ljuva drömmar?

4 juni, 2010

Ett stilla upprop

5 maj, 2010
Är du en heterosexuell man som är ihop med en feministisk kvinna? Vi behöver prata lite om det.
Jag är inte ute efter att attackera dig, eller få dig att känna dig dålig för att du föddes med snopp. Vi behöver prata lite om hur du kan göra din relation lite bättre.
Jag vet inte hur många gånger jag har pratat med vänninor som lever ihop med fantastiska män, som har hittat ”den rätte” för dem, som är i övrigt lyckliga, men när det kommer till ämnet feminism så suckar de bara och skruvar lite på sig.
¨
– Vi kan inte prata om det där.
– Han blir bara arg.
– Han är helt enkelt inte intresserad.
– Han skrattar bara åt det.
– Jag blir bara så fördjävla förbannad, så för förhållandets skull så pratar vi inte om det.
¨
Det här handlar inte om vem som diskar mest, eller vem som är hemma med barnen. Det handlar om att hennes största intresse och det sätt som hon upplever sin vardag, sina glasögon kan man säga, hela tiden dissas och negligeras. Och när hon försöker prata om sina upplevelser, om saker som hon behöver deala med VARJE dag, så är den som ska dela hennes liv och hem inte intresserad. Eller upplever sig attackerad.
¨
Självklart kan det vara sjukt svårt med arga människor. Människor som är så engagerade i sitt ämne att de är helt outhärdliga och mästrande  (och aggresiva) när de pratar om det. Jag kan känna mig attackerad när man pratar om klass till exempel. Speciellt när folk antyder att jag inte har rätt till en åsikt för att jag har haft en priviligerad medelklassuppväxt och därför borde sluta käften och suga på min silversked istället. Klart jag blir arg. Då måste jag tillämpa mina egna tips nedan.
¨
Men låt oss ta ett steg tillbaka. Din flickvän som du älskar och vill leva med är också en engagerad och påläst feminist/genusnörd/queeraktivist. Anledningen till att hon är det är inte att hon försöker vara cool, eller irritera dig. Med allra största säkerhet har hon egna erfarenheter av vad det innebär att vara en del av en grupp som har mindre makt, trängre möjligheter, som sedan barnsben matats med den hårda verkligheten av att ständigt leva med till exempel problemet med att en inte kan gå hem själv  på nätterna (för någon kan våldta dig), att vara ständigt riskmedveten eftersom vissa människor tycker det är helt ok att ta på ens kropp som om det inte vore ens egen, att alltid vara medveten om att allt en säger kan, om man säger det på fel sätt förlöjligas eller förpassas till tjejigt=löjligt-hörnet.
¨
Alla i den här kategorin har också matats med att det inte går att leva jämställt, att alla heterosexuella förhållanden är kvinnofällor, att så fort en skaffar barn så är det kört och en blir till sin mamma.
Hon kämpar alltså hela tiden för att behålla sina värderingar och samtidigt leva harmoniskt med dig.
När du skrattar åt henne eller blir arg för att hon försöker berätta om sina erfarenheter så gör du dig och ditt förhållande en otjänst.
¨
Här är mina tips:
* Intressera dig. – läs några av hennes böcker. Försök på allvar förstå vad hon menar när hon pratar om det. Många feminister är sjukt trötta på att hela tiden behöva förklara det mest grundläggande, att de hela tiden får höra att de behöver utbilda de outbildade. Men att faktiskt fråga – hur fungerar det här egentligen, jag fattar inte, är ändå en bra start.
*  Diskutera både strukturellt och på individnivå – procentsatsen för hur heteropar fördelar hushållsarbetet kanske inte är så jätteintressant i just ert diskbråk, försök att faktiskt diskutera tex hushållsarbetesfördelning med inställningen – hur gör vi i vårt förhållande?
* Ta ansvar – mycket av det som hon blir förbannad på i ert hemliv är saker som hon upplever är bådas ansvar, men som hon blir lämnad ensam med. Kanske gör ni lika mycket, men vem bokar tvätt-tiden, vem vet att diskmedlet är slut. Vem tar upp – nu är vi ojämnställda – diskussionen igen och igen?
* Försök styra undan den där häftiga ilskan (både din och hennes) – Säg – Det är svårt att vara konstruktiv när du/jag blir så där arg, kan vi hitta ett sätt att prata om det utan att vi blir så sjukt förbannade?
*Jobba med din empati – gör ett rollövertagande och försök se saken från hennes synvinkel. Kan du förstå hennes frustration? Kan du sätta dig själv in i hennes situation? Vad är det som hin blir så arg över?
(Testa tex när hon blir arg över hur någon kvinnlig rollfigur porträtteras i en film.)
¨
Viktigt: Du ska aldrig skämmas för att du har råkat födas till man. Men du har ett ansvar att vara medveten om att du är privligerad på vissa sätt. Istället för att dra dig undan eller bli arg (JAG ÄR I ALLA FALL INGEN JÄVLA VÅLDTÄKTSMAN) fundera över hur ni tillsammans kan göra era liv tillsammans bättre.
¨
Jag lever själv i ett heterosexuellt monogamt förhållande. Gudarna ska veta att vi haft våra duster. Daniel tog ganska tidigt en nerd-take på min feminism.
– Du, sa han en dag, nu har jag fattat. Du är en genusnörd.
Geekdoms är något han kan respektera och intressera sig för. Han är inte lika intresserad som jag, men vi kan ha en vettig diskussion om det även om vi ibland tycker olika.
När det gäller vårt hem så tillämpar vi helt tips nr 2. Vi diskuterar bara om vad som händer mellan oss i vår vardag. Inte vad statistiken säger. Däremot förstår han vad jag menar när jag luftar mina farhågor. Och jag förstår hans (tex att bli utmobbad på BVC, eller profylaxkursen eller allt som har att göra med pappapatronisering). Vi kanske inte håller med varandra om allt, men fan vad jag är tacksam över att han har en vilja att förstå mig.