Archive for the ‘Nördfeminism’ Category

Andra patriarkala dräkter att uppöras över:

15 februari, 2012

Medeltiden: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

1800-talet: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

Sekelskiftet: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

40-tal: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

50-tal: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

Evert Taubsk: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

70-tal: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

15-02-2012: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

Ja. Herregud.

Tacka ja och nej.

13 november, 2011

Ibland får man perspektiv på tillvaron på ett väldigt bra sätt. I morse satt jag med Carolina Dahlberg och Karl Ytterberg och åt frukost. Vi pratade naturligtvis om lajv på alla möjliga och omöjliga vis. Efter ett tag så kom vi in på den här filmen.

För er som inte sett den så är det en superbra genomgång för ickelajvare om vad lajv är. Den är inte så lång men lyckas under sina drygt åtta minuter på ett underbart pedagogiskt och inspirerande sätt belysa vad lajv kan vara. Jag hade bara ett problem med filmen: Det intervjuas fyra eller fem personer, där bara en är en tjej. Det är inte bara problematiskt ur genussynpunkt utan också synd att man inte visar att det på ett krigslajv fanns väldigt många roliga roller som spelades av tjejer. Jag har stört mig på den här filmen, men inte sagt något, då jag ändå tyckt att det varit en sån bra film i övrigt, så jag har inte velat vara den personen som måste gnälla. Men jag har tänkt på det.

Nu fick jag tillfälle att prata lite med Karl som var med och gjorde den och det är nu som jag får en viktig tankeställare igen. När jag nämner att jag tycker filmen är bra men problematisk så säger Karl att han håller med, men att det var för att inga tjejer ville ställa upp och bli intervjuade. Att de som gör Barda har ett väldigt aktivt genustänk.

När jag fick höra detta blev jag både glad och ledsen. Glad för att Barda är ett barnprogram som sänds på bästa sändningstid, mitt i fredagsmyset, och att det då är extra viktigt att det genomsyras av bra och upplysta värden. Ledsen för att vi lever i en sån vansinnig värld att kvinnor fortfarande är fostrade till att tänka inte ska väl jag? Inte kan väl jag något? när de hamnar i en situation där de på något sätt förväntas göra anspråk på att kunna eller vara någonting.

Inom lajvvärlden (och det här har skrivits förut) har vi möjligheten att förändra och testa hur det är att bete sig på andra sätt än gängse norm.

Och nu  kommer här en liten utmaning:

Om du är tjej:

När du får en förfrågan, vilken som helst, om det är att bli intervjuad i tidningen, spela en fet högstatusroll, hålla i en workshop. Tacka ja. I alla fall varannan gång. Det spelar inte roll om du inte är expert.

Om du är kille:

När du får en förfrågan, vilken som helst, om det är att bli intervjuad i tidningen, spela en fet högstatusroll, hålla i en workshop. Tacka nej. I alla fall varannan gång.

Om du är ansvarig på något sätt, tex arrangör, journalist, ledare:

Kör varannan-principen. Stenhårt.

Jag vet att det är många som redan gör det här och tänker på det hela tiden. Er vill jag omfamna och ge sådana där ryska politikerkyssar på båda kinderna för att ni är bäst.

Jag vill inte lägga skuld på någon, patronisera eller på något sätt dumma mig, men om vi hjälps åt, så kanske, kanske vi kan höja medvetenheten, tillsammans. Jag tänker mig att vi tillslut inte ens ska behöva lyfta frågan, utan det ska bara vara självklart. Men då behöver vi modiga människor som vågar tacka ja. Och tacka nej.

 

 

Tacka Ja! Är från början en kampanj hos emininenta Rättviseförmedlingen. Kolla in dem!!

Panelen på film

21 oktober, 2010

Om du missade oss live igår på Nördcafét på Tekniska Museet – HÄR kan du se hela panelen på bambuser.

CHECK IT OUT!

På onsdag den 20:e…

18 oktober, 2010

… kommer jag sitta i panel med Teresa Axner och Sonja Schwarzenberger på tekniska muséet.

Här är evenemangstexten:

Kvinna och nörd – Paneldiskussion
En paneldiskussion om upplevelser av att vara kvinna och nörd. Vilka möjligheter finns det? Vilka begränsningar har panelen upplevt? Var står vi nu, när det börjat pratas om feminism och nördighet? Hur diskuterar man de här frågorna? Onsdag 20 oktober kl 18, fritt inträde.

Det finns en pressbild, men den vågar jag inte lägga upp för jag vet inte om jag får. Men både Teresa Axner (som du kan läsa HÄR om du inte redan gjort det) och Sonja Schwarzenberger (som är chefredaktör för den HÄR eminenta tidningen) är ju lysande smarta människor och vi har alla tre mycket att säga i ämnet om kvinnor och nörderi. Är du i Stockholm på onsdag, så sväng förbi!

Sonja in action. (vi spelade domedagsbönder på ett actionlajv)

Teresa in action.

Undertecknad in action.

Det kommer nog bli både högt och lågt. Vi backar inte för något.

Surt sa räven

13 augusti, 2010

Gör nördarna kulturen tråkig?

Från artikeln:

”När magasinet ”Bang” i våras utropade feministen till nörd var det inte längre möjligt att angripa nördkulturen med jämställdhetsargumentet. Nörden var en gång för alla etablerad i kulturdebatten. Det var lätt att ansluta sig till hyllningskören: nördar är traditionellt underdogs. Man får ärva ett gratis attraktivt patos om man slår ett slag för nördarna.

Problemet är att allvaret, verkligheten, den politiska sidan av kulturen och – för den delen – kulturjournalistiken, tvingas på reträtt.”

Jag vet inte var jag ska börja. Jag vill inte vara en del av de trollen som kommenterar artikeln på aftonbladets hemsida, men hey, hon gör det svårt.

Först tror jag måste börja med det faktum att hon inte riktigt vet vad hon pratar om. Det finns inget ”vi” i nördar. Det finns ingen homogen kultur som står för vissa värderingar. Faktum är att de flesta av mina nördvänner är radikala aktivister, som kanaliserar sina politiska åsikter genom sitt intresse (som av omvärlden kan betecknas som nördigt). Det är feminister, anarkister, fackligt engagerade människor som inte bara gillar sci-fi och ”fantastisk” litteratur/film/media, men som också gör radikal konst inom sitt intresse.

Inom lajvkulturen som är den nördgren som jag själv mest identifierar mig med finns inget världsfrånvänt alls. Snarare en brinnande lust att kommentera den värld vi lever i, och det görs av konstruerade verkligheter, ja, men det finns en poäng med det. Det kallas symbolik. Look it up. Det har använts av konstnärer genom tiderna för att kommentera sakernas tillstånd. Sagor har alltid varit kommenterande till verkliga förhållanden. Folkmusiken är fylld av visor om katter (de härskande) och råttor (folket) för att nämna ett exempel. Att gilla en TV-serie som Firefly är kanske nördigt, men det är också lätt att se att denna rymd-cowboy-opera är en kommentar till imperialism, kolonisationsproblematik, fattiga och rika (I och U-länders olika villkor) och så vidare. Bara för att jag inte står vid diskbänken och gråter i mitt kulturskapande och kulturkonsumerande betyder det inte att jag är ett världsfrånvänt pucko. Jag har varit med i, deltagit på och gjort lajv om genus, medelklassens svinerier, om flyktingars helvete, om förtryck och allsköns samhälleliga baksidor. Jag har lärt mig något av alla experimenten, jag känner att något bra har sagts om vår värld och jag har ofta kommit hem förändrad som människa. Sen har jag ofta haft kul samtidigt. Jag kan inte se hur det kan vara något dåligt och förkastligt.

Vidare i artikeln:

”Om inte subkulturer synliggör arbetarklassen, vem ska då göra det, kan man fråga. Subkulturens traditionella engagemang för att förändra världen riktas nu i stället inåt i en introspektiv individualism men verkar på traditionella kultursidor, vilket ger illusionen att världsfrånvändheten bär på ett budskap.

Det gynnar ett strutsbeteende kulturdebatten inte har råd med i en verklighet som är oändligt mycket mer dramatisk än rollspelsevent, Hemingwaylooken och griskindsrätter.”

Jag vet inte riktigt varifrån Caroline Ringskog Ferrada Noli har fått sin verklighetsuppfattning. Om det är någon som verkar så verklighetsfrånvänd som hon anklagar nördarna för att vara så är det hon. Knäppt.

Plus att en sak jag blir så himla trött på i alla utrymmen där man luftar sina åsikter är inställningen – ingen är så upplyst som jag. Jag sitter här och lider bland alla dumbommar som inte bryr sig om vad som är viktigt. Allvarligt, då klär jag hellre ut mig till Chewbacca och vrålar avgrundsvrål i natten.

Det finns tid för allt. Det finns tid för allvar och det finns tid för lek. Och den bästa tiden är när de två kombineras. För allt blir så mycket klarare då.

(Nerd in action)

Mad about the world (osorterade tankar)

12 juli, 2010

Nu har det varit ett tag sen  jag skrev något på bloggen, jag har varit Norge en vecka på lajv och sen slog sommarvärmen emot mig som en vägg och jag har legat som en slak trasa i soffan och flämtat och inmundigat generande mängder av Top chef.

Eller så här: Det är svårt att förklara för en ickelajvare hur utmattande det kan vara att återvända till verkligheten efter ett riktigt bra lajv. Det närmaste jag kan jämföra med är att ha varit på en festival där en haft det sjuukt bra och hur mycket helst har hänt och en kommer hem och behöver semester från sin semester. Plussa sen på en massa känslomässiga upplevelser, som du dessutom upplevt i roll. En kommer hem, jagförvirrad, jagsvag och allmänt less på världen och vill helst tillbaka till sin lilla bubbla av (o)verklighet en har upplevt med flera andra.

I Norge har jag varit på ”Mad about the boy”, ett lajv som baserade sig på serieromanen ”Y-the last man” om en värld där all världens män plötsligt dött samtidigt en dag och lämnat kvar kvinnorna chockade och traumatiserade.

Lajvet utspelade sig tre år efter katastrofen och norden (som bildat NU – Nordiska Unionen) ligger i framkant i jobbet att få samhället tillbaka på fötterna. Lajvet utspelade sig i ett hemligt pilotprojekt för att återbefolka jorden meddelst insemination. Dock var den sperma som fanns sparad så oerhört sällsynt att inte alla kunde komma på frågan att få den stora äran att bli förälder.

Innan lajvet spenderade vi ganska mycket tid på att försöka få fram en bild av hur en värld utan män skulle se ut. Lite jobbiga fakta följde: män äger ju en väldigt stor del av världens tillgångar och har i stort sett monopol på många viktiga yrken,  i Norden ser det lite bättre ut med vår generella jämnställdhet, men trots det rådde det stor brist på tex brandmän, snickare, piloter osv. Så vad gör samhället när det är dödsdömt? Även med ett inseminationsprogram så klarar en sig ändå bara tills den spermaresursen är slut. Ganska mycket, visade sig vara svaret. Vi (första spelet spelades med bara kvinnor, + en man som spelade sista mannen på jorden och en arrangör i drag) fick ganska tidigt upp en bild som kändes verklig där en massa handlingskraftiga kvinnor gjorde sitt bästa för att samhället skulle fungera som vanligt. Det kändes realistiskt. Väldigt realistiskt.

Sen kom jag hem och låg som sagt i soffan. Jag och Daniel såg Solomon Kane med James Purefoy och det slog mig (igen, eller DUH!) att resten av världen fortfarande ganska ofta ser kvinnor som hjälplösa offer när katastrofen knackar på dörren. Hela Solomon Kane handlar om att han ska försöka rädda sin själ genom att rädda en ung puritanflicka – Meredith. Meredith är genom hela filmen väldigt mild, god och hjälplös. Hon tar inte action en enda gång. Och sen såg vi Twilight – Eclipse, där Bellas enda aktion blev att skära sig själv (och därmed riskera sitt liv) för att distrahera en arg och hungrig vampyr. Jag borde vara van,  jag borde vara blaserad, men jag kommer aldrig över hur förhärskande berättelsen om de handfallna kvinnorna som måste räddas är.

Att tillsammans med 25 kompetenta kvinnor skapa och genomföra en berättelse om hur kvinnorna faktiskt försöker rädda sig själva och göra något konstruktivt kändes plötsligt väldigt politiskt.

Ett stilla upprop

5 maj, 2010
Är du en heterosexuell man som är ihop med en feministisk kvinna? Vi behöver prata lite om det.
Jag är inte ute efter att attackera dig, eller få dig att känna dig dålig för att du föddes med snopp. Vi behöver prata lite om hur du kan göra din relation lite bättre.
Jag vet inte hur många gånger jag har pratat med vänninor som lever ihop med fantastiska män, som har hittat ”den rätte” för dem, som är i övrigt lyckliga, men när det kommer till ämnet feminism så suckar de bara och skruvar lite på sig.
¨
– Vi kan inte prata om det där.
– Han blir bara arg.
– Han är helt enkelt inte intresserad.
– Han skrattar bara åt det.
– Jag blir bara så fördjävla förbannad, så för förhållandets skull så pratar vi inte om det.
¨
Det här handlar inte om vem som diskar mest, eller vem som är hemma med barnen. Det handlar om att hennes största intresse och det sätt som hon upplever sin vardag, sina glasögon kan man säga, hela tiden dissas och negligeras. Och när hon försöker prata om sina upplevelser, om saker som hon behöver deala med VARJE dag, så är den som ska dela hennes liv och hem inte intresserad. Eller upplever sig attackerad.
¨
Självklart kan det vara sjukt svårt med arga människor. Människor som är så engagerade i sitt ämne att de är helt outhärdliga och mästrande  (och aggresiva) när de pratar om det. Jag kan känna mig attackerad när man pratar om klass till exempel. Speciellt när folk antyder att jag inte har rätt till en åsikt för att jag har haft en priviligerad medelklassuppväxt och därför borde sluta käften och suga på min silversked istället. Klart jag blir arg. Då måste jag tillämpa mina egna tips nedan.
¨
Men låt oss ta ett steg tillbaka. Din flickvän som du älskar och vill leva med är också en engagerad och påläst feminist/genusnörd/queeraktivist. Anledningen till att hon är det är inte att hon försöker vara cool, eller irritera dig. Med allra största säkerhet har hon egna erfarenheter av vad det innebär att vara en del av en grupp som har mindre makt, trängre möjligheter, som sedan barnsben matats med den hårda verkligheten av att ständigt leva med till exempel problemet med att en inte kan gå hem själv  på nätterna (för någon kan våldta dig), att vara ständigt riskmedveten eftersom vissa människor tycker det är helt ok att ta på ens kropp som om det inte vore ens egen, att alltid vara medveten om att allt en säger kan, om man säger det på fel sätt förlöjligas eller förpassas till tjejigt=löjligt-hörnet.
¨
Alla i den här kategorin har också matats med att det inte går att leva jämställt, att alla heterosexuella förhållanden är kvinnofällor, att så fort en skaffar barn så är det kört och en blir till sin mamma.
Hon kämpar alltså hela tiden för att behålla sina värderingar och samtidigt leva harmoniskt med dig.
När du skrattar åt henne eller blir arg för att hon försöker berätta om sina erfarenheter så gör du dig och ditt förhållande en otjänst.
¨
Här är mina tips:
* Intressera dig. – läs några av hennes böcker. Försök på allvar förstå vad hon menar när hon pratar om det. Många feminister är sjukt trötta på att hela tiden behöva förklara det mest grundläggande, att de hela tiden får höra att de behöver utbilda de outbildade. Men att faktiskt fråga – hur fungerar det här egentligen, jag fattar inte, är ändå en bra start.
*  Diskutera både strukturellt och på individnivå – procentsatsen för hur heteropar fördelar hushållsarbetet kanske inte är så jätteintressant i just ert diskbråk, försök att faktiskt diskutera tex hushållsarbetesfördelning med inställningen – hur gör vi i vårt förhållande?
* Ta ansvar – mycket av det som hon blir förbannad på i ert hemliv är saker som hon upplever är bådas ansvar, men som hon blir lämnad ensam med. Kanske gör ni lika mycket, men vem bokar tvätt-tiden, vem vet att diskmedlet är slut. Vem tar upp – nu är vi ojämnställda – diskussionen igen och igen?
* Försök styra undan den där häftiga ilskan (både din och hennes) – Säg – Det är svårt att vara konstruktiv när du/jag blir så där arg, kan vi hitta ett sätt att prata om det utan att vi blir så sjukt förbannade?
*Jobba med din empati – gör ett rollövertagande och försök se saken från hennes synvinkel. Kan du förstå hennes frustration? Kan du sätta dig själv in i hennes situation? Vad är det som hin blir så arg över?
(Testa tex när hon blir arg över hur någon kvinnlig rollfigur porträtteras i en film.)
¨
Viktigt: Du ska aldrig skämmas för att du har råkat födas till man. Men du har ett ansvar att vara medveten om att du är privligerad på vissa sätt. Istället för att dra dig undan eller bli arg (JAG ÄR I ALLA FALL INGEN JÄVLA VÅLDTÄKTSMAN) fundera över hur ni tillsammans kan göra era liv tillsammans bättre.
¨
Jag lever själv i ett heterosexuellt monogamt förhållande. Gudarna ska veta att vi haft våra duster. Daniel tog ganska tidigt en nerd-take på min feminism.
– Du, sa han en dag, nu har jag fattat. Du är en genusnörd.
Geekdoms är något han kan respektera och intressera sig för. Han är inte lika intresserad som jag, men vi kan ha en vettig diskussion om det även om vi ibland tycker olika.
När det gäller vårt hem så tillämpar vi helt tips nr 2. Vi diskuterar bara om vad som händer mellan oss i vår vardag. Inte vad statistiken säger. Däremot förstår han vad jag menar när jag luftar mina farhågor. Och jag förstår hans (tex att bli utmobbad på BVC, eller profylaxkursen eller allt som har att göra med pappapatronisering). Vi kanske inte håller med varandra om allt, men fan vad jag är tacksam över att han har en vilja att förstå mig.