Archive for the ‘Lajv’ Category

Knekt och fägring stor

23 januari, 2012

Ursäkta, men jag måste bara posta dessa bilder på mig i en knektklänning som jag lånat. Har sällan känt mig så ball som i denna. Jag måste få bada i min egen häftighet ett litet tag.

(Dräkten är sydd av Sara Bäckman. Tänk om jag kunde sy så.)

Töntskräcken

2 januari, 2012

När jag började lajva 1995 så vågade jag inte berätta det för någon. Det har jag säkert skrivit om tidigare. Att hålla på och tramsa ute i skogen var en för stor risk för mig som redan låg pyrt till statusmässigt i skolan. Det var alltså en personlig risk att erkänna vad jag börjat med. Det var bara killar som höll på och kanske inte de coolaste killarna om man säger. Det här var precis i den ålder då det är väldigt viktigt vad tjejer och killar gör och vem som gör vad. Min strategi blev att dra med mig mina vänner in i lajvandet, att få med mig dem så att jag kunde fortsätta hålla på, men slapp stå för det ensam. Göra det lite häftigare, strength in numbers om man säger.

Mina vänner tyckte också det var roligt i början. Men inte på samma sätt som jag. De ville inte prata om det i timmar, de ville inte ägna all vaken tid till att prata om lajv, planera lajv eller prata om lajv lite mer. Det ville jag.

Så väldigt tidigt så började jag censurera mig själv. För att inte vara outhärdlig att umgås med. För att inte vara för mycket. Och det har jag fortsatt med. Jag har skyddat personer i min närhet från min tönterism. Jag har hållit mig tillbaka efter någon slags intern mall om vad som man får lägga tid och engagemang på. Alla som aldrig lidit av töntskräcken kommer antagligen fnysa åt det här och ba: var dig själv. Men vi (för jag antar kallt att det finns massor därute som är lika rädda som jag) som känner att vår töntighet är något som måste hållas i strama tyglar, för att inte oroa eller störa, eller för att andra inte ska lyfta på ögonbryna och le så där, som om man vore en sån där, för oss är detta ett verkligt problem.

Mitt nyårslöfte inför 2012 är att försöka att bekämpa töntskräcken, den som får mig att be om ursäkt innan jag påbörjar ett resonemang med ursäkta men nu kommer jag vara oerhört nördig, den som får mig att inte sitta uppe på natten och skriva den där novellen om min rollperson, den som får mig att ursäkta mitt stora intresse inför ovetande med att det kan vara konstnärligt och utmanande också, inte bara springa omkring i skogen med plastsvärd. (Springa omkring förresten, det är skitjobbigt att springa i skogen, och svårt är det också)

SCREW YOU, I’M COMING OUT!

Som tur är har jag numera massor av vänner som är precis lika nördiga och töntiga som jag. Som tovar en Yurtha, som nålbinder klänningar eller planerar långa scenarior till lajv som ligger år framåt i tiden. Vänner som längtar till nästa rollspelsträff, som går igång som fan på lajvteoridiskussion. Till er dedikerar jag 2012. Jag kommer vara med er, fullt ut! Jag ska våga! Jag ska komma ut som den tönt jag alltid har varit, innerst inne.

Tacka ja och nej.

13 november, 2011

Ibland får man perspektiv på tillvaron på ett väldigt bra sätt. I morse satt jag med Carolina Dahlberg och Karl Ytterberg och åt frukost. Vi pratade naturligtvis om lajv på alla möjliga och omöjliga vis. Efter ett tag så kom vi in på den här filmen.

För er som inte sett den så är det en superbra genomgång för ickelajvare om vad lajv är. Den är inte så lång men lyckas under sina drygt åtta minuter på ett underbart pedagogiskt och inspirerande sätt belysa vad lajv kan vara. Jag hade bara ett problem med filmen: Det intervjuas fyra eller fem personer, där bara en är en tjej. Det är inte bara problematiskt ur genussynpunkt utan också synd att man inte visar att det på ett krigslajv fanns väldigt många roliga roller som spelades av tjejer. Jag har stört mig på den här filmen, men inte sagt något, då jag ändå tyckt att det varit en sån bra film i övrigt, så jag har inte velat vara den personen som måste gnälla. Men jag har tänkt på det.

Nu fick jag tillfälle att prata lite med Karl som var med och gjorde den och det är nu som jag får en viktig tankeställare igen. När jag nämner att jag tycker filmen är bra men problematisk så säger Karl att han håller med, men att det var för att inga tjejer ville ställa upp och bli intervjuade. Att de som gör Barda har ett väldigt aktivt genustänk.

När jag fick höra detta blev jag både glad och ledsen. Glad för att Barda är ett barnprogram som sänds på bästa sändningstid, mitt i fredagsmyset, och att det då är extra viktigt att det genomsyras av bra och upplysta värden. Ledsen för att vi lever i en sån vansinnig värld att kvinnor fortfarande är fostrade till att tänka inte ska väl jag? Inte kan väl jag något? när de hamnar i en situation där de på något sätt förväntas göra anspråk på att kunna eller vara någonting.

Inom lajvvärlden (och det här har skrivits förut) har vi möjligheten att förändra och testa hur det är att bete sig på andra sätt än gängse norm.

Och nu  kommer här en liten utmaning:

Om du är tjej:

När du får en förfrågan, vilken som helst, om det är att bli intervjuad i tidningen, spela en fet högstatusroll, hålla i en workshop. Tacka ja. I alla fall varannan gång. Det spelar inte roll om du inte är expert.

Om du är kille:

När du får en förfrågan, vilken som helst, om det är att bli intervjuad i tidningen, spela en fet högstatusroll, hålla i en workshop. Tacka nej. I alla fall varannan gång.

Om du är ansvarig på något sätt, tex arrangör, journalist, ledare:

Kör varannan-principen. Stenhårt.

Jag vet att det är många som redan gör det här och tänker på det hela tiden. Er vill jag omfamna och ge sådana där ryska politikerkyssar på båda kinderna för att ni är bäst.

Jag vill inte lägga skuld på någon, patronisera eller på något sätt dumma mig, men om vi hjälps åt, så kanske, kanske vi kan höja medvetenheten, tillsammans. Jag tänker mig att vi tillslut inte ens ska behöva lyfta frågan, utan det ska bara vara självklart. Men då behöver vi modiga människor som vågar tacka ja. Och tacka nej.

 

 

Tacka Ja! Är från början en kampanj hos emininenta Rättviseförmedlingen. Kolla in dem!!

En film om Joakim

12 september, 2011

Petter  filmade lite under lajvet Joakim. Här är hans film:

Joakim (varning för spoilers)

11 september, 2011

 

Ibland så är man i en grupp som liksom hittar ett språk. En rå men hjärtlig ton där alla får skämtas om. Där man är taskiga, men på låtsas. Ett slags mobbingkonsensus där ingen råkar illa ut. Jag ville berätta om en sådan grupp, men där en person inte alls tycker att det är roligt. Jag ville berätta om Joakim.

Om den där personen som är för mycket. Om den där personen som inte klarar av att läsa av gruppen. Om den där personen som samtidigt är mobboffret, och clownen. Som skrattar högst av alla när pennalismen mot honom/henne är som värst. Som går hem efter festen med isklumpen i magen. Men som ändå kommer nästa gång. För att det är ändå något, det är ändå uppmärksamhet. Jag ville berätta om Joakim, och vad som händer när Joakim får nog.

Det viktigaste med lajvet jag ville göra var att Joakim inte skulle vara på plats. Han var lajvets huvudperson men fanns inte i settingen. Men nästan allt spel involverade Joakim. Alla monologer handlade om honom. Hans foto var med på bordet under hela middagen.

Ganska tidigt visste jag att jag ville ha en video med en skådespelare som spelade Joakim med i spelet. Så jag frågade min begåvade vän Peter om han ville spela Joakim. Han sa ja, och jag började ha en dialog med honom om hur Joakim skulle spelas. Jag började skriva texter och minnen till deltagarna som handlade om Joakim som också blev basen på vilken Peter baserade sin roll. Jag skrev också ett enkelt stolpmanus med saker som skulle vara med i filmen och en lite längre rolltext om Joakim. Sen skickade jag över allt till Peter och sa: Här. Gör vad du vill med det.

Några av rollernas minnen:

Jag och Joakim kom rätt bra överrens när vi var själva. Vi kunde ha kul och så. Det var bara det att jag blev så illa till mods, i skolan. En gnagande misstanke om att om inte Joakim funnis i klassen så hade jag varit deras Joakim. Jag skäms så oerhört för att jag så många gånger stått där och garvat åt honom bakom hans rygg, bara för att de inte ska garva åt mig.”

– Karl

”En gång efter en fest så hamnade vi i säng. Jag har aldrig berättat det för någon, jag kanske skämdes, jag vet inte. Men det var fint. Mjukt och nära. Vi pratade aldrig om det igen. Jag tror han ville, men jag undvek honom. Till slut slutade han söka min blick.”

-Essie

 Joakim började bli verklig för mig. Jag såg honom framför mig tydligt. Som att jag kände honom. Kände obehaget, skräckten för att han skulle hänga sig på mig om jag visade någon som helst sympati, kände medlidandet med honom skava i magen. Jag ville att mina deltagare skulle känna samma sak.

 Till min hjälp hade jag två foton av Joakim. Ett där han personifierade sin paradroll idioten:

Och ett neutralt foto.

Och lite props:


Innan lajvet så fick deltagarna i uppgift att göra roliga foton med situatoner där Joakim hade varit med (men inte var i bild just då). För att sätta stämningen.

Vi gjorde också en relationskarta där Joakim var i mitten.

Lajvet som sådant var en spännande upplevelse. Det var inte alls svårt att improvisera i settingen. Många av de tretton deltagarna har erfarenhet av teatervärlden, vilket gjorde att det fort blev en trovärdig stämning. I berättelsen så vet inte deltagarna på festen att Joakim inte kommer, så självklart så förberedde vi en del överraskningar till honom. Bland annat en haklapp som man också kunde kräkas i. Vi hängde den på en stol och garvade som fan. För mig är det dagen efter den jobbigaste bilden. I spelet så var det så himla kul. Och min idé.

Ont i magen.

Under hela kvällen så fanns det en påtaglig skräck hos rollerna att själva befinna sig i Joakims ställe. Och ändå så var det som att vi inte kunde sluta. Det var inte bara Joakim som mobbades. Alla fick stick i sidan, blev utmanade och förnedrade.

Jag ska inte spoila allt, ifall lajvet sätts upp igen, men att filmen som spelades in innan fungerade gjorde mig enormt lycklig. Det var en väldigt effektiv vändpunkt i lajvets berättelse. Peter gav väldigt fint liv till vår mytiska Joakim och jag tror inte att hans version krockade med något av vad vi spelat under kvällen (vilket alltid är en risk med förinspelade grejor, lajvet kanske är någon HELT annanstans).

Jag är väldigt nöjd och hoppas på att det någonstans därute finns 13 nya spelare som vill spela lajvet igen, trots att jag med detta blogginlägg spoilade handlingen.

De tolv deltagare jag hade var helt lysande och spelade de här ganska vidriga människor med perfekt trovärdighet och lätthet.Jag kommer sakna allihopa av dessa rövhål. Kanske speciellt Karl Treutiger och Viggo Skarsgård och Frida Sahlén.

Några lärdomar (från feedback jag fick efter lajvet):

  • Ha större tidsmarginaler. Det är aldrig så att alla kommer i tid.
  • När du ber spelare berätta om sina roller, be dem hålla det kort.
  • Spelare är lydiga och kommer att göra precis som du säger, om du inte säger att de får/måste bryta mot dina regler, vilket är svårt då du vill att de ska följa dina direktiv, men inte till den grad att det hämmar spelet
  • Det som en person gillar, kommer en annan person hata
  • Våga lita på att dina spelare inte torrlajvar, och bryt hellre liite senare. Jag är så rädd att det ska bli trist att jag ofta bryter tidigare för att man ska sluta på topp, men nu tror jag ska testa det omvända.
  • Påminn dina spelare om att köra så det ryker, på ett tretimmarslajv finns det inte plats för tvekan

* * *

”Jag vet inte varför Idioten var så rolig. Det vad Joakim som började med det och sen växte det till enorma proportioner. Jag var en av dem som var emot att vi skulle göra den som pjäs, speciellt eftersom Joakim kom till mig och berättade i förtroende att han verkligen inte ville spela den. Jag fattade ju sen varför när jag träffade hans bror, men då var det redan för sent. Sedan dess så, jag vet inte, han slutade ju inte med den själv, så jag kan inte låta bli att skratta. Men jag kommer aldrig glömma hans pappas ansiktsuttryck efter att pjäsen var klarspelad.”

– Ulrica

 För mig så har berättelsen om Joakim blivit viktig för mig för att jag själv i vissa sammanhang varit Joakim och i helt andra sammanhang antagligen utsatt en Joakim för något som jag och mina gelikar bestämt varit roligt, utan att ta hänsyn till att det kanske inte uppfattas så av alla inblandade. För att man inte kan veta. Och för att man ibland inte bryr sig.

Det var inte ett lajv om onda människor, snarare ett lajv om att det där med att vara en röv och idiot, det händer så lätt. Ibland märker man det inte ens själv. Speciellt om det gömmer sig bakom täckmanteln KUL.

 

 

Lajvet Joakim spelades 10/9 2011 hemma hos mig och Daniel i Rågsved.

Bloggutmaningen: 15. Nybörjarmissar jag gjort

3 maj, 2011

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev, och det kan ju bero på att jag tycker att den här sista posten i Bloggutmaningen var ganska svår. Det var mer än 15 år sedan jag började lajva, så de missar jag gjorde då kanske inte känns så relevanta idag. Men nu när jag tänkt efter litegrann så kom jag på en sak som jag faktiskt kan dela med mig av. För att det är ett misstag som jag lidit av i många år. Så här:

När jag var 17 så var det ett fett coolt lajv som hette Carolus Rex. Det var retrosci-fi, där Sverige återigen var en stormakt i rymden och låg i krig med arvsfienden Danmark. Mycket krut lades på den fantastiska gamla ubåten som blev till ett trångt omordernt rymdskepp. Lajvet var ett sk pay’n’play, du betalade bara, fick en roll OCH kostym. Det var något nytt på den tiden, och kändes väldigt lyxigt. Arrangörerna hade också gjort en smart sak: alla rollerna var könsneutrala. Det spelade alltså ingen roll vem du spelade, alla kunde spela alla roller. Av någon anledning hade de satt mig på rollen som Intendent KlooIntendent Kloo var lajvets gestapoagent, lajvets KGB-officer om man så vill. Det var rollen som skulle se till att alla i besättningen höll sig patriotiska. Det var intendenten som förhörde misstänkta fosterlandsförrädare. Fett ös tänkte jag, och innan lajvet så gick jag runt och pratade med alla deltagare att de inte skulle tveka att säga brems eller cut om jag körde för hårt. Det som jag missade i mina förberedelser var att prata med arrangörerna om vad jag faktiskt hade för befogenheter när det gällde fosterlandsförrädare. Tänk så här: man är på en stängd liten ubåt/rymdskepp. I en verklighet skulle människor antagligen sättas i en liten arrest tills man kom i hamn och rättssystemet kan ta över. Men på lajv måste man ju tänka på spelarna. Och hur kul är det att fortsätta lajvet i ett litet slutet rum, alldeles själv? Naturligtvis borde arrangörerna ha löst detta. Men ingen tänkte på det förrän lajvet var igång och jag stod plötsligt utan befogenheter och med en roll som jag hade svårt att spela.

Jag hade nämligen idé i huvudet om hur en sån här roll skulle spelas. Den var hämtad från alla krigsfilmer jag sett där den onda gestapoagenten är ond. Och man. Och betydligt äldre än 17. Mitt misstag var alltså att försöka spela något jag inte hade täckning för alls. Det gick inte så bra. Jag kände mig inte alls som den roll jag hade tänkt att jag skulle spela. Och jag kände mig dålig. Som en dålig lajvare. Jag hade svårt att få ned mat. Jag rökte cigaretter och drack konjak och frös i den fuktiga miljön. Så tillslut såg jag ingen annan råd än att avbryta lajvet. De löste det genom att jag ”begick självmord” tror jag. Jag minns inte. Men jag minns den förlamande skammen över att ha misslyckats med rollen. Jag försökte lösa det så gott jag kunde det i rollen. När det förklarades fred mellan Sverige och Danmark spelade jag som att det dök upp ett stort trauma hos rollen av ett övergrepp från Intendentakademien, så att rollen blev ”sjuk” av det och inte kunde utföra sitt arbete. Jag satt länge hos fältprästen (som jag minns det väldigt bra spelat av Gunnar Fredriksen) och grät. Efteråt var det en kompis som kommenterade att jag ”grät hysteriskt som vanligt på lajv”. Det fick mig inte direkt att känna mig bättre, eller som att jag hade gjort en ok rollprestation. Utan bara HEJ MISSLYCKANDE! HEJ DÅLIG LAJVARE!

Så jag fattade ett väldigt rimligt beslut (tyckte jag då). Det var att undvika att spela högstatusroller. För det klarade jag ju ändå inte av. Och det har jag tyckt sen dess. Att det var mig det var fel på.

Nu tycker jag inte alls så. Nu tänker jag att det var en mix av många saker. Att rollen var skriven för en vuxen (mans)person. Jag tror att den som skrivit rollen också hade tänkt på den onde gestapoagenten. Att jag inte pratade med arrangörerna för att se om rollen kunde spelas på ett annat sätt. Ett exempel hade ju varit att ta fasta på min låga ålder och spela en riktig skitunge som fått alldeles för stora befogenheter för sin ålder och erfarenhet. Jag borde också ha ifrågasatt problemet med att det inte fanns någonstans att göra av med människor som bröt mot hur man skulle bete sig som svensk. Det borde arr ha tänkt på och inte bara lämnat över.

Men det största misstaget gjorde jag ju såklart efteråt. Bara för att jag upplevde att jag misslyckades med en roll (vilket inte alls är säkert att jag gjorde) så betyder det ju inte att man ALDRIG någonsin ska spela en liknande roll igen. Att det inte betyder att jag är dålig på den sortens roller då, så för alla andras skull så ska jag hålla mig borta.

Segt också att det fortfarande känns obehagligt när jag tänker på att spela liknande roller igen. Så bara för det är det precis vad jag ska göra i sommar. Och förhoppningsvis inte göra samma misstag igen.

Den enda bilden jag har från lajvet. Snott från Martin Eriksson.

Här avslutar jag bloggutmaningen. Det har varit skoj att försöka formulera saker om mitt lajvande lite bättre. Nu kommer den här bloggen återgå till sitt vanliga feminazitalibantöntnerdrage-innehåll. Tack för att ni läst!

Bloggutmaningen: 14. Sova på lajv

25 april, 2011

Jag sover alltid uselt på lajv där man sover inlajv. För höga adrenalinnivåer. Måste processa dagen. Vill inte sova på grund av roligt spel. Frusen. Inbäddad i många täcken och kissnödig varje halvtimme. Stressad över allt ovanstående. Frusen. Hårt underlag, Osv. Ofta så sover jag minimalt och pressar min kropp och mitt psyke till det yttersta. Sen bryter jag ihop efteråt. Sover och sover och sover. Det finns något magiskt över tröttheten efter ett lajv. Allt av en är trött. Själen. Hjärnan. Kroppens delar. Socialt trött. Utmattad psykiskt. Sömnen man sover EFTER lajvet är Törnrosas sömn. Skulle kunna sova hundra år. Vakna som en annan person.

Jag går mest på lajv där man inte sover över. Kanske på grund av allt ovanstående. Eller tidsbrist.

Men det ryktas ju om en återgång till fantasylajvandet i sommar. Då kommer jag sova inlajv. Eller  mer ”sova”.

Fr Mad about the boy 2010 (foto Susanne Wehner)

Bloggutmaningen: 13. Lajvragg

19 april, 2011

Varför?

1. Lajvragg.

Så här. Du spelar en roll. En roll som har känslor för en annan roll. Ni ägnar dagar åt att spela på de här känslorna. Alla vet att det inte är på riktigt. Du vet det. Den andre vet det. Dock vet inte kroppen det. Den har i flera dagar producerat en massa endorfinknark varje gång den andre kroppen varit i närheten. Efter lajvet så kan inte kroppen skilja på vad som är på riktigt och vad som är på låtsas. Klart man måste testa. Jag vet många som börjat sitt förhållande med att spela kära i varandra och sen bara fortsatt. Du kan inte lura kroppen.

2. Lajvragg

När man lajvar är man en nöööörd. En person som lite för ivrigt berättar om orchanfall och metatekniker. Som har bockskägg, och mantel på stan. Som snider eller smider sina egna smycken. Nördar får inte ligga. Inte som regel. Men när du är på lajv och lajvar med andra lajvare så gäller inte den regeln. Då kan den fulaste ankunge bli en svan. Då flödar hormonerna. Klart man passar på!

3. Lajvragg

Orka med en hipster som gapar om The Knife. Orka med en finansmänniska som maler på om börsen. Orka en filmvetare som inte slutar prata om Bergman. Lajvare förstår varandra. Att ragga på en annan lajvare, att leva med en annan lajvare är det mest funktionella. En lajvare förstår ditt språk. Förstår vad du säger. Och tycker det du säger är intressant. För ni delar värld. Att vara ihop med en annan lajvare är det enda som funkar för mig. Hen förstår nämligen varför jag måste lägga en massa tid på det här. Varför jag kommer hem mindfuckad och konstig. Och jag förstår tillbaka. Så klart man passar på, på lajv, på Prolog, på Knutpunkt, på efterfesten. För när ska man annars träffa någon som står ut med en?

4. Lajvragg

Mmm. Fuck me in vadmal.

Bloggutmaningen: 12. Det här lajvet vore awesome om någon arrangerade

15 april, 2011

Min lista:

  • Lajvet ombord på generationsskeppet
  • Buffy-lajvet (med en bra metod för crappy kung-fu och kick ass-våld)
  • Gosford park – lajvet (MEN KOM IGEN NU, DET ÄR EN FUCKING HOMERUN!!)
  • Ett lajv som baserar sig på boken ”The dark lord of derkholm”s värld.
  • Suffragett-lajv med aktivism i långkjol och brandtal
  • Ådalen -31
  • Internatskole-lajvet i 40-talsmiljö
  • Ett vettigt lajv om nazismen i 30-talets tyskland
  • Förberedande för att dra på korståg-lajvet
OSV. Nu har ni fått lite idéer, det är bara att börja arrangera, go vänner!

Bloggutmaningen: 11. Hur har jag utvecklats som lajvare?

12 april, 2011

Alltså jag vet inte, tamejfan.

Jag minns arga inlägg på Galadrims debattforum i slutet på nittiotalet där jag argumenterade för mindre platta historier, genusmedvetenhet och andra genres än fantasy. Jag längtade efter att få berätta historier som kändes, att få spela roller som jag kunde relatera till.

Tio år senare så har jag allt det där. Men fan om det inte är fortfarande det som gör att jag vill gå på lajv. Utsikten att få spela en historia som känns mångfacetterad, djup och intressant, som berör något i mig själv jag vill utforska.

Så om jag fortfarande är ute efter samma saker, hur har då sökandet efter det utvecklas?

För det första så är jag äldre. Jag kan relatera till mig själv på ett annat sätt. Jag kan förstå drivkrafter bakom viljan att spela vissa roller och berätta vissa berättelser. Jag har bättre koll på mina gränser, vilket gör att jag har en större medvetenhet om hur jag kan och vill tänja på dem. Jag har också andra metoder i ryggsäcken som gör det lättare att få till det spel och den berättelse jag vill uppleva/berätta/spela. Om jag inte gillar hur något görs, så hittar jag på en egen metod och spelar.

Ibland upplever jag att jag blivit en sämre lyssnare när jag lajvar. Att jag lajvar så sällan nu ”på fritiden” att jag när jag väl får släppa loss går berserk i berättelsen. För att jag behöver få vara fri och förfärlig i mitt spelande. Det är något jag ska försöka samla in. För jag vill vara en lyssnande spelare, som man kan lita på.

För varje lajv så utvecklas jag lite till. Men det är svårt att se utan år emellan för perspektiv.

Men det jag vill ha, det har inte förändrats särskilt mycket.

Mord, blod, våld och sex. Och lite ångest, lite kärlek och lite gråt. Och en bra historia som berör i själen.