Archive for the ‘Ilska’ Category

Lost in crazy

10 december, 2010

gnnnggggggnnnååååååggggggjjjjjjag vill inte skriva något egentligen om Assange och åtalet han dragit på sig i Sverige. Jag vet inte vad jag skulle tillföra. Men hela världen har blivit galen. Alltså på riktigt, galen. Folk hatar och mordhotar kvinnorna som anmält. Spekulerar och hittar på. Galet!

Eller?

Eller är det bara samma gamla visa som vanligt, bara uppförstorad till enorma proportioner? Samma skit som offer för sexuella övergrepp/kränkningar blivit utsatta för under hela historiens gång?

Anledningen till att jag väjer mig för att skriva om det här inte bara att alla andra redan har sagt väldigt bra saker redan, som HÄR och HÄR utan också för att jag fruktar att själv få ta del av skitstormen, hatstormen. Lite av rädsla också för att mina vänner ska bli arga på mig. Allvarligt. Att ha åsikten att vi lever i ett patriarkat och att alla (män som kvinnor) förlorar på det gör människor ofta blir arga. För att jag alltid ska lufta. Alltid komma med mina åsikter, right? Kan jag liksom inte bara hålla det för mig själv ibland? Låta det vara lite trevligt istället? Va?

I 90% av fallen är jag faktiskt tyst. Det är svårt att tro, jag vet, men det är sant. Jag undviker att kommentera sånt jag ser, sånt folk säger och gör, för att inte hamna i konflikt. Och för att jag är medveten om att ingen orkar höra på hur jag ser på världen jämt och ständigt, precis som jag är övertygad om mina mer radikalanarkistiska vänner också filtrerar det mesta för att kunna finnas i sociala sammanhang. Jag orkar inte helt enkelt. Och det är ok.

Så istället för att skälla tänkte jag dela med mig av en liten rakt-från-livetbetraktelse. Det är inte en offerhistoria. Det är bara så det var och det säger något om hur skruvat vårt samhälle är när det kommer till sex. Alla förlorar.

Jag var med om en situation i min tidiga sexuella praktik då jag ville att vi skulle sluta ha sex för att det gjorde ont för mig. Killen ifråga bad mig om att vi bara skulle hålla på en ‘liten stund till’. Jag gick med på det. Tillslut gjorde det så ont att vi fick bryta. Jag kissade blod och vi var tvungen att åka till sjukhuset för att behandla min akuta urinvägsinfektion.

Det handlar alltså inte om sexuellt tvång. Var det ett övergrepp? Då tyckte jag inte det. Vi hängde och hade skitkul dagen efter. Jag hade lätt kunnat twittra om hur kul jag hade och hur fantastiska människorna var jag hängde med. (fast det här var innan både twitter och facebook). Det tog mig flera år att förstå att det beteendet som killen uppvisade inte var på något sätt ok. Om det var något jag skulle ha polisanmält? Nej. Det var inte tvång inblandat. Förutom det tvång som jag la på mig själv då. Tvånget att tillfredställa min partner som jag kände var inte baserat på skräck för vad han skulle göra om jag sa nej. Utan tvånget att duga, att vara en bra sexpartner. Tvånget att vara kul i sängen trots att jag inte hade så mycket sexuell erfarenhet. Så i den här historien så kanske det var jag som skulle polisanmälas för sexuella övergrepp mot mig själv.

Poängen då? Att när jag efter flera år kom att tänka på den här händelsen så blev jag så jävla förbannad. Förbannad på den här människan. Förbannad över att jag efter sjukhusbesöket tröstade honom med att det inte var hans fel. Jag hade ju så lätt att få urinvägsinfektioner. Inte en enda gång kom det upp att han hade bett mig fortsätta fast jag sagt till.

Jag kan så oerhört lätt förstå att man inte fattar att något har gått fel förrän dagar, veckor eller år efteråt. Den här situationen är inte på något sätt straffbar eller traumatiserande, men ett tydligt exempel på hur inte ens jag själv upplevde att jag hade rätt till min egen kropp. Det tog några år av sexuell praktik att kunna sätta mina egna gränser. Jag tror fortfarande inte att killen ifråga tänker att han gjort något knasigt. Jag fortsatte ju av egen vilja efter att jag sagt nej.

Det finns många bloggar (som jag inte vill länka till) som ifrågasätter den första kvinnans twitter om att hon har det skoj och trivs postade efter att övergreppet skett. Jag tycker inte alls att det är konstigt. Det kan som sagt ta ett tag för det att sjunka in. Jag vill verkligen inte jämföra min upplevelse med det som skett mellan Assange och kvinnorna ifråga, bara belysa att det där med kränkningar av den egna kroppen kan vara fullt av motstridiga känslor och tankar om att det är ens eget fel. Om jag bara hade sagt ifrån lite tydligare. Om jag hade blivit arg.

Också: att anklaga någon för ett sådant övergrepp skapar ju enorma sociala reaktioner. Alla lägger sig i och undrar och ifrågasätter. Säg att jag hade blivit sjukt förbannad efter den händelsen jag beskrev och berättade för alla våra gemensamma vänner om vad som skett. Gud, jag vill inte ens tänka på det. Fan vad man då är till besvär och tvingar folk att välja sida. Tänk om de inte väljer min? Tänk om alla vänder sig emot mig. Bara att skriva den här texten ger mig lite ångest. Att det ska bli en grej. Att folk ska bli arga.

Mina sympatier går till kvinnorna som faktiskt vågade anmäla en av världens kändaste män. De har inte bara fått bekantskapskretsens tvivel och ifrågasättande, utan hela världens. Jag skulle inte vilja vara i deras skor just nu.

Annonser

Arg rant

12 november, 2010

Här och här kan man läsa om några sköningar i Borås som tyckte det var en grym grej att göra en liten ratingsida där andra sköna grabbar kunde titta på sina kvinnliga klasskamrater och bestämma om de ska hamna på fullistan eller på snygglistan.

Det är inte bara juvenilt och taskigt. Det är sådana här händelser som får mig så jävla missmodig och ångestfylld. Hur ska vi någonsin kunna ha ett minsta litet hopp om en rättvisare, jämlikare värld om kvinnor inte på några villkor, någonsin, får ha sina kroppar ifred? Och när sånt här händer och de utsatta blir upprörda/ledsna/skitförbannade så sitter sköningarna där och ler bakåtlutade i stolen.

Vadå? Lite får man väl tåla, eller? Har du ingen humor?

Uppgivenheten är så total. Jag behöver en pick me upp. Är det ingen som kan berätta något bra som händer?

En liten aktion

5 september, 2010

Min lillasyster gjorde en fin grej som jag kopierade:

Min:

Gör en du med, fota och lägg upp som länk!

Surt sa räven

13 augusti, 2010

Gör nördarna kulturen tråkig?

Från artikeln:

”När magasinet ”Bang” i våras utropade feministen till nörd var det inte längre möjligt att angripa nördkulturen med jämställdhetsargumentet. Nörden var en gång för alla etablerad i kulturdebatten. Det var lätt att ansluta sig till hyllningskören: nördar är traditionellt underdogs. Man får ärva ett gratis attraktivt patos om man slår ett slag för nördarna.

Problemet är att allvaret, verkligheten, den politiska sidan av kulturen och – för den delen – kulturjournalistiken, tvingas på reträtt.”

Jag vet inte var jag ska börja. Jag vill inte vara en del av de trollen som kommenterar artikeln på aftonbladets hemsida, men hey, hon gör det svårt.

Först tror jag måste börja med det faktum att hon inte riktigt vet vad hon pratar om. Det finns inget ”vi” i nördar. Det finns ingen homogen kultur som står för vissa värderingar. Faktum är att de flesta av mina nördvänner är radikala aktivister, som kanaliserar sina politiska åsikter genom sitt intresse (som av omvärlden kan betecknas som nördigt). Det är feminister, anarkister, fackligt engagerade människor som inte bara gillar sci-fi och ”fantastisk” litteratur/film/media, men som också gör radikal konst inom sitt intresse.

Inom lajvkulturen som är den nördgren som jag själv mest identifierar mig med finns inget världsfrånvänt alls. Snarare en brinnande lust att kommentera den värld vi lever i, och det görs av konstruerade verkligheter, ja, men det finns en poäng med det. Det kallas symbolik. Look it up. Det har använts av konstnärer genom tiderna för att kommentera sakernas tillstånd. Sagor har alltid varit kommenterande till verkliga förhållanden. Folkmusiken är fylld av visor om katter (de härskande) och råttor (folket) för att nämna ett exempel. Att gilla en TV-serie som Firefly är kanske nördigt, men det är också lätt att se att denna rymd-cowboy-opera är en kommentar till imperialism, kolonisationsproblematik, fattiga och rika (I och U-länders olika villkor) och så vidare. Bara för att jag inte står vid diskbänken och gråter i mitt kulturskapande och kulturkonsumerande betyder det inte att jag är ett världsfrånvänt pucko. Jag har varit med i, deltagit på och gjort lajv om genus, medelklassens svinerier, om flyktingars helvete, om förtryck och allsköns samhälleliga baksidor. Jag har lärt mig något av alla experimenten, jag känner att något bra har sagts om vår värld och jag har ofta kommit hem förändrad som människa. Sen har jag ofta haft kul samtidigt. Jag kan inte se hur det kan vara något dåligt och förkastligt.

Vidare i artikeln:

”Om inte subkulturer synliggör arbetarklassen, vem ska då göra det, kan man fråga. Subkulturens traditionella engagemang för att förändra världen riktas nu i stället inåt i en introspektiv individualism men verkar på traditionella kultursidor, vilket ger illusionen att världsfrånvändheten bär på ett budskap.

Det gynnar ett strutsbeteende kulturdebatten inte har råd med i en verklighet som är oändligt mycket mer dramatisk än rollspelsevent, Hemingwaylooken och griskindsrätter.”

Jag vet inte riktigt varifrån Caroline Ringskog Ferrada Noli har fått sin verklighetsuppfattning. Om det är någon som verkar så verklighetsfrånvänd som hon anklagar nördarna för att vara så är det hon. Knäppt.

Plus att en sak jag blir så himla trött på i alla utrymmen där man luftar sina åsikter är inställningen – ingen är så upplyst som jag. Jag sitter här och lider bland alla dumbommar som inte bryr sig om vad som är viktigt. Allvarligt, då klär jag hellre ut mig till Chewbacca och vrålar avgrundsvrål i natten.

Det finns tid för allt. Det finns tid för allvar och det finns tid för lek. Och den bästa tiden är när de två kombineras. För allt blir så mycket klarare då.

(Nerd in action)

Rakt från verkligheten

15 juni, 2010

Jag tänker mig inte som en speciellt rädd människa. Visst kan jag ha dödsskräck eller höjdskräck och jag drömmer vidriga mardrömmar då och då, men generellt är jag inte räddhågsen av mig. Det är bara det att jag råkade födas med äggstockar, vagina och så småningom bröst och det gör att om jag inte är rädd så är jag dum.

När jag var fyra och var med mina föräldrar på spelmansstämma försökte de varna mig för pedofiler. De sa att om det kom gubbar och ville titta mig i stjärten så skulle jag inte följa med dem. Inte ta emot godis heller.

När mobiltelefonen gjorde sitt stora genombrott i slutet av 90-talet var det till min mammas stora lättnad. Vi utvecklade snabbt ett system där jag och min syster alltid skickade sms om vi blev försenade eller sov över hos någon kompis. Min mamma sov med mobilen på vid sitt nattduksbord för att vara tillgänglig om något hände.

När jag bodde mellan Trångsund och Farsta och det inte gick några bussar efter kl 00.30 så tog jag ofta en taxi för att ta mig hem, trots att det bara var 20 minuters gångväg. Vägen hem gick genom ett helt tomt industriområde vars enda invånare var en motorklubb.

När jag går hem på kvällarna i Rågsved där jag bor nu så kommer alltid daniel och möter mig. Jag messar honom vid Gullmarsplan så att han ska hinna komma fram när jag kommer med tåget.

De gånger som han av olika anledningar inte kan möta mig så har jag en kilometer att gå. Så här ser det ut när jag går den vägen:

1. När jag går av tunnelbanan kollar jag runt för att se så att det inte är någon som tittar konstigt.

2. När jag kommer till hissen kollar jag så att det är minst en kvinna med i hissen och inte bara jag och okända män.

3. Var 40:e meter ungefär kollar jag runt för att se så att ingen förföljer mig.

4. Jag ändrar min gångstil. Breda axlar, svängande armar och raska steg.

5. Jag har mina nycklar i handen med nycklarna mellan fingrarna för att kunna göra mesta möjliga skada.

6. Jag har telefonen på handsfree.

Om någon kommer gående bakom mig har jag full koll på den människan. Jag beräknar hur långt det är att springa för att få hjälp. Om det finns några andra i närheten. Om dom skulle kunna tänkas hjälpa mig.

Sista vägen upp för trapporna till gården springer jag. Tänker att det skulle vara så oerhört ironiskt om jag blev överfallen precis innan jag var hemma.

Idag var jag ute i motionsspåret. Det är en fantastiskt vacker slinga i skogen. Helt isolerad. Ibland möter jag andra joggare. Jag håller blicken rakt fram. Möter ingens blick. Tänker: Om jag blir överfallen nu så kommer ingen att höra mig. Ingen kommer att hitta mig. Tänker: Fan, jag ska ju bara motionera, skit i att tänka på det här nu och bara se till att ha en skön pw. Tänker: Om man blir våldtagen och råkar ha en tampong i, kan tampongen då skada äggstockarna eller andra ömtåliga delar i mitt underliv? Om den stöts upp med all kraft?

Jag vill inte tänka på det här. Jag vill inte ägna tid åt det här. Men faktum är att jag måste. Därför att inte vara riskmedveten är enormt korkat. Om jag har lite koll så kanske jag har en chans att ta mig loss, kämpa emot. Som flera av mina kvinnliga vänner och bekanta. Som kommit undan och nu lever med ångesten, som fick uppleva vetskapen om risken gå till verklighet på några få sekunder.

Det är min vardag. Det är inte första gången som någon skriver om den. Eller skriver om den på det här sättet. Jag gör inga anspråk på att vara orginell, eller ha en lösning på det.

Det är bara det att det här är min vardag. Varje dag. Varje dag behöver jag tänka över möjligheten att jag kan bli våldtagen, överfallen, mördad. Varje dag i resten av mitt liv.