Archive for the ‘Girl World’ Category

Mad about the world (osorterade tankar)

12 juli, 2010

Nu har det varit ett tag sen  jag skrev något på bloggen, jag har varit Norge en vecka på lajv och sen slog sommarvärmen emot mig som en vägg och jag har legat som en slak trasa i soffan och flämtat och inmundigat generande mängder av Top chef.

Eller så här: Det är svårt att förklara för en ickelajvare hur utmattande det kan vara att återvända till verkligheten efter ett riktigt bra lajv. Det närmaste jag kan jämföra med är att ha varit på en festival där en haft det sjuukt bra och hur mycket helst har hänt och en kommer hem och behöver semester från sin semester. Plussa sen på en massa känslomässiga upplevelser, som du dessutom upplevt i roll. En kommer hem, jagförvirrad, jagsvag och allmänt less på världen och vill helst tillbaka till sin lilla bubbla av (o)verklighet en har upplevt med flera andra.

I Norge har jag varit på ”Mad about the boy”, ett lajv som baserade sig på serieromanen ”Y-the last man” om en värld där all världens män plötsligt dött samtidigt en dag och lämnat kvar kvinnorna chockade och traumatiserade.

Lajvet utspelade sig tre år efter katastrofen och norden (som bildat NU – Nordiska Unionen) ligger i framkant i jobbet att få samhället tillbaka på fötterna. Lajvet utspelade sig i ett hemligt pilotprojekt för att återbefolka jorden meddelst insemination. Dock var den sperma som fanns sparad så oerhört sällsynt att inte alla kunde komma på frågan att få den stora äran att bli förälder.

Innan lajvet spenderade vi ganska mycket tid på att försöka få fram en bild av hur en värld utan män skulle se ut. Lite jobbiga fakta följde: män äger ju en väldigt stor del av världens tillgångar och har i stort sett monopol på många viktiga yrken,  i Norden ser det lite bättre ut med vår generella jämnställdhet, men trots det rådde det stor brist på tex brandmän, snickare, piloter osv. Så vad gör samhället när det är dödsdömt? Även med ett inseminationsprogram så klarar en sig ändå bara tills den spermaresursen är slut. Ganska mycket, visade sig vara svaret. Vi (första spelet spelades med bara kvinnor, + en man som spelade sista mannen på jorden och en arrangör i drag) fick ganska tidigt upp en bild som kändes verklig där en massa handlingskraftiga kvinnor gjorde sitt bästa för att samhället skulle fungera som vanligt. Det kändes realistiskt. Väldigt realistiskt.

Sen kom jag hem och låg som sagt i soffan. Jag och Daniel såg Solomon Kane med James Purefoy och det slog mig (igen, eller DUH!) att resten av världen fortfarande ganska ofta ser kvinnor som hjälplösa offer när katastrofen knackar på dörren. Hela Solomon Kane handlar om att han ska försöka rädda sin själ genom att rädda en ung puritanflicka – Meredith. Meredith är genom hela filmen väldigt mild, god och hjälplös. Hon tar inte action en enda gång. Och sen såg vi Twilight – Eclipse, där Bellas enda aktion blev att skära sig själv (och därmed riskera sitt liv) för att distrahera en arg och hungrig vampyr. Jag borde vara van,  jag borde vara blaserad, men jag kommer aldrig över hur förhärskande berättelsen om de handfallna kvinnorna som måste räddas är.

Att tillsammans med 25 kompetenta kvinnor skapa och genomföra en berättelse om hur kvinnorna faktiskt försöker rädda sig själva och göra något konstruktivt kändes plötsligt väldigt politiskt.