Archive for the ‘Genus’ Category

Andra patriarkala dräkter att uppöras över:

15 februari, 2012

Medeltiden: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

1800-talet: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

Sekelskiftet: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

40-tal: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

50-tal: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

Evert Taubsk: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

70-tal: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

15-02-2012: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

Ja. Herregud.

Lost in crazy

10 december, 2010

gnnnggggggnnnååååååggggggjjjjjjag vill inte skriva något egentligen om Assange och åtalet han dragit på sig i Sverige. Jag vet inte vad jag skulle tillföra. Men hela världen har blivit galen. Alltså på riktigt, galen. Folk hatar och mordhotar kvinnorna som anmält. Spekulerar och hittar på. Galet!

Eller?

Eller är det bara samma gamla visa som vanligt, bara uppförstorad till enorma proportioner? Samma skit som offer för sexuella övergrepp/kränkningar blivit utsatta för under hela historiens gång?

Anledningen till att jag väjer mig för att skriva om det här inte bara att alla andra redan har sagt väldigt bra saker redan, som HÄR och HÄR utan också för att jag fruktar att själv få ta del av skitstormen, hatstormen. Lite av rädsla också för att mina vänner ska bli arga på mig. Allvarligt. Att ha åsikten att vi lever i ett patriarkat och att alla (män som kvinnor) förlorar på det gör människor ofta blir arga. För att jag alltid ska lufta. Alltid komma med mina åsikter, right? Kan jag liksom inte bara hålla det för mig själv ibland? Låta det vara lite trevligt istället? Va?

I 90% av fallen är jag faktiskt tyst. Det är svårt att tro, jag vet, men det är sant. Jag undviker att kommentera sånt jag ser, sånt folk säger och gör, för att inte hamna i konflikt. Och för att jag är medveten om att ingen orkar höra på hur jag ser på världen jämt och ständigt, precis som jag är övertygad om mina mer radikalanarkistiska vänner också filtrerar det mesta för att kunna finnas i sociala sammanhang. Jag orkar inte helt enkelt. Och det är ok.

Så istället för att skälla tänkte jag dela med mig av en liten rakt-från-livetbetraktelse. Det är inte en offerhistoria. Det är bara så det var och det säger något om hur skruvat vårt samhälle är när det kommer till sex. Alla förlorar.

Jag var med om en situation i min tidiga sexuella praktik då jag ville att vi skulle sluta ha sex för att det gjorde ont för mig. Killen ifråga bad mig om att vi bara skulle hålla på en ‘liten stund till’. Jag gick med på det. Tillslut gjorde det så ont att vi fick bryta. Jag kissade blod och vi var tvungen att åka till sjukhuset för att behandla min akuta urinvägsinfektion.

Det handlar alltså inte om sexuellt tvång. Var det ett övergrepp? Då tyckte jag inte det. Vi hängde och hade skitkul dagen efter. Jag hade lätt kunnat twittra om hur kul jag hade och hur fantastiska människorna var jag hängde med. (fast det här var innan både twitter och facebook). Det tog mig flera år att förstå att det beteendet som killen uppvisade inte var på något sätt ok. Om det var något jag skulle ha polisanmält? Nej. Det var inte tvång inblandat. Förutom det tvång som jag la på mig själv då. Tvånget att tillfredställa min partner som jag kände var inte baserat på skräck för vad han skulle göra om jag sa nej. Utan tvånget att duga, att vara en bra sexpartner. Tvånget att vara kul i sängen trots att jag inte hade så mycket sexuell erfarenhet. Så i den här historien så kanske det var jag som skulle polisanmälas för sexuella övergrepp mot mig själv.

Poängen då? Att när jag efter flera år kom att tänka på den här händelsen så blev jag så jävla förbannad. Förbannad på den här människan. Förbannad över att jag efter sjukhusbesöket tröstade honom med att det inte var hans fel. Jag hade ju så lätt att få urinvägsinfektioner. Inte en enda gång kom det upp att han hade bett mig fortsätta fast jag sagt till.

Jag kan så oerhört lätt förstå att man inte fattar att något har gått fel förrän dagar, veckor eller år efteråt. Den här situationen är inte på något sätt straffbar eller traumatiserande, men ett tydligt exempel på hur inte ens jag själv upplevde att jag hade rätt till min egen kropp. Det tog några år av sexuell praktik att kunna sätta mina egna gränser. Jag tror fortfarande inte att killen ifråga tänker att han gjort något knasigt. Jag fortsatte ju av egen vilja efter att jag sagt nej.

Det finns många bloggar (som jag inte vill länka till) som ifrågasätter den första kvinnans twitter om att hon har det skoj och trivs postade efter att övergreppet skett. Jag tycker inte alls att det är konstigt. Det kan som sagt ta ett tag för det att sjunka in. Jag vill verkligen inte jämföra min upplevelse med det som skett mellan Assange och kvinnorna ifråga, bara belysa att det där med kränkningar av den egna kroppen kan vara fullt av motstridiga känslor och tankar om att det är ens eget fel. Om jag bara hade sagt ifrån lite tydligare. Om jag hade blivit arg.

Också: att anklaga någon för ett sådant övergrepp skapar ju enorma sociala reaktioner. Alla lägger sig i och undrar och ifrågasätter. Säg att jag hade blivit sjukt förbannad efter den händelsen jag beskrev och berättade för alla våra gemensamma vänner om vad som skett. Gud, jag vill inte ens tänka på det. Fan vad man då är till besvär och tvingar folk att välja sida. Tänk om de inte väljer min? Tänk om alla vänder sig emot mig. Bara att skriva den här texten ger mig lite ångest. Att det ska bli en grej. Att folk ska bli arga.

Mina sympatier går till kvinnorna som faktiskt vågade anmäla en av världens kändaste män. De har inte bara fått bekantskapskretsens tvivel och ifrågasättande, utan hela världens. Jag skulle inte vilja vara i deras skor just nu.

Arg rant

12 november, 2010

Här och här kan man läsa om några sköningar i Borås som tyckte det var en grym grej att göra en liten ratingsida där andra sköna grabbar kunde titta på sina kvinnliga klasskamrater och bestämma om de ska hamna på fullistan eller på snygglistan.

Det är inte bara juvenilt och taskigt. Det är sådana här händelser som får mig så jävla missmodig och ångestfylld. Hur ska vi någonsin kunna ha ett minsta litet hopp om en rättvisare, jämlikare värld om kvinnor inte på några villkor, någonsin, får ha sina kroppar ifred? Och när sånt här händer och de utsatta blir upprörda/ledsna/skitförbannade så sitter sköningarna där och ler bakåtlutade i stolen.

Vadå? Lite får man väl tåla, eller? Har du ingen humor?

Uppgivenheten är så total. Jag behöver en pick me upp. Är det ingen som kan berätta något bra som händer?

Panelen på film

21 oktober, 2010

Om du missade oss live igår på Nördcafét på Tekniska Museet – HÄR kan du se hela panelen på bambuser.

CHECK IT OUT!

Mad about the world (osorterade tankar)

12 juli, 2010

Nu har det varit ett tag sen  jag skrev något på bloggen, jag har varit Norge en vecka på lajv och sen slog sommarvärmen emot mig som en vägg och jag har legat som en slak trasa i soffan och flämtat och inmundigat generande mängder av Top chef.

Eller så här: Det är svårt att förklara för en ickelajvare hur utmattande det kan vara att återvända till verkligheten efter ett riktigt bra lajv. Det närmaste jag kan jämföra med är att ha varit på en festival där en haft det sjuukt bra och hur mycket helst har hänt och en kommer hem och behöver semester från sin semester. Plussa sen på en massa känslomässiga upplevelser, som du dessutom upplevt i roll. En kommer hem, jagförvirrad, jagsvag och allmänt less på världen och vill helst tillbaka till sin lilla bubbla av (o)verklighet en har upplevt med flera andra.

I Norge har jag varit på ”Mad about the boy”, ett lajv som baserade sig på serieromanen ”Y-the last man” om en värld där all världens män plötsligt dött samtidigt en dag och lämnat kvar kvinnorna chockade och traumatiserade.

Lajvet utspelade sig tre år efter katastrofen och norden (som bildat NU – Nordiska Unionen) ligger i framkant i jobbet att få samhället tillbaka på fötterna. Lajvet utspelade sig i ett hemligt pilotprojekt för att återbefolka jorden meddelst insemination. Dock var den sperma som fanns sparad så oerhört sällsynt att inte alla kunde komma på frågan att få den stora äran att bli förälder.

Innan lajvet spenderade vi ganska mycket tid på att försöka få fram en bild av hur en värld utan män skulle se ut. Lite jobbiga fakta följde: män äger ju en väldigt stor del av världens tillgångar och har i stort sett monopol på många viktiga yrken,  i Norden ser det lite bättre ut med vår generella jämnställdhet, men trots det rådde det stor brist på tex brandmän, snickare, piloter osv. Så vad gör samhället när det är dödsdömt? Även med ett inseminationsprogram så klarar en sig ändå bara tills den spermaresursen är slut. Ganska mycket, visade sig vara svaret. Vi (första spelet spelades med bara kvinnor, + en man som spelade sista mannen på jorden och en arrangör i drag) fick ganska tidigt upp en bild som kändes verklig där en massa handlingskraftiga kvinnor gjorde sitt bästa för att samhället skulle fungera som vanligt. Det kändes realistiskt. Väldigt realistiskt.

Sen kom jag hem och låg som sagt i soffan. Jag och Daniel såg Solomon Kane med James Purefoy och det slog mig (igen, eller DUH!) att resten av världen fortfarande ganska ofta ser kvinnor som hjälplösa offer när katastrofen knackar på dörren. Hela Solomon Kane handlar om att han ska försöka rädda sin själ genom att rädda en ung puritanflicka – Meredith. Meredith är genom hela filmen väldigt mild, god och hjälplös. Hon tar inte action en enda gång. Och sen såg vi Twilight – Eclipse, där Bellas enda aktion blev att skära sig själv (och därmed riskera sitt liv) för att distrahera en arg och hungrig vampyr. Jag borde vara van,  jag borde vara blaserad, men jag kommer aldrig över hur förhärskande berättelsen om de handfallna kvinnorna som måste räddas är.

Att tillsammans med 25 kompetenta kvinnor skapa och genomföra en berättelse om hur kvinnorna faktiskt försöker rädda sig själva och göra något konstruktivt kändes plötsligt väldigt politiskt.

Ett stilla upprop

5 maj, 2010
Är du en heterosexuell man som är ihop med en feministisk kvinna? Vi behöver prata lite om det.
Jag är inte ute efter att attackera dig, eller få dig att känna dig dålig för att du föddes med snopp. Vi behöver prata lite om hur du kan göra din relation lite bättre.
Jag vet inte hur många gånger jag har pratat med vänninor som lever ihop med fantastiska män, som har hittat ”den rätte” för dem, som är i övrigt lyckliga, men när det kommer till ämnet feminism så suckar de bara och skruvar lite på sig.
¨
– Vi kan inte prata om det där.
– Han blir bara arg.
– Han är helt enkelt inte intresserad.
– Han skrattar bara åt det.
– Jag blir bara så fördjävla förbannad, så för förhållandets skull så pratar vi inte om det.
¨
Det här handlar inte om vem som diskar mest, eller vem som är hemma med barnen. Det handlar om att hennes största intresse och det sätt som hon upplever sin vardag, sina glasögon kan man säga, hela tiden dissas och negligeras. Och när hon försöker prata om sina upplevelser, om saker som hon behöver deala med VARJE dag, så är den som ska dela hennes liv och hem inte intresserad. Eller upplever sig attackerad.
¨
Självklart kan det vara sjukt svårt med arga människor. Människor som är så engagerade i sitt ämne att de är helt outhärdliga och mästrande  (och aggresiva) när de pratar om det. Jag kan känna mig attackerad när man pratar om klass till exempel. Speciellt när folk antyder att jag inte har rätt till en åsikt för att jag har haft en priviligerad medelklassuppväxt och därför borde sluta käften och suga på min silversked istället. Klart jag blir arg. Då måste jag tillämpa mina egna tips nedan.
¨
Men låt oss ta ett steg tillbaka. Din flickvän som du älskar och vill leva med är också en engagerad och påläst feminist/genusnörd/queeraktivist. Anledningen till att hon är det är inte att hon försöker vara cool, eller irritera dig. Med allra största säkerhet har hon egna erfarenheter av vad det innebär att vara en del av en grupp som har mindre makt, trängre möjligheter, som sedan barnsben matats med den hårda verkligheten av att ständigt leva med till exempel problemet med att en inte kan gå hem själv  på nätterna (för någon kan våldta dig), att vara ständigt riskmedveten eftersom vissa människor tycker det är helt ok att ta på ens kropp som om det inte vore ens egen, att alltid vara medveten om att allt en säger kan, om man säger det på fel sätt förlöjligas eller förpassas till tjejigt=löjligt-hörnet.
¨
Alla i den här kategorin har också matats med att det inte går att leva jämställt, att alla heterosexuella förhållanden är kvinnofällor, att så fort en skaffar barn så är det kört och en blir till sin mamma.
Hon kämpar alltså hela tiden för att behålla sina värderingar och samtidigt leva harmoniskt med dig.
När du skrattar åt henne eller blir arg för att hon försöker berätta om sina erfarenheter så gör du dig och ditt förhållande en otjänst.
¨
Här är mina tips:
* Intressera dig. – läs några av hennes böcker. Försök på allvar förstå vad hon menar när hon pratar om det. Många feminister är sjukt trötta på att hela tiden behöva förklara det mest grundläggande, att de hela tiden får höra att de behöver utbilda de outbildade. Men att faktiskt fråga – hur fungerar det här egentligen, jag fattar inte, är ändå en bra start.
*  Diskutera både strukturellt och på individnivå – procentsatsen för hur heteropar fördelar hushållsarbetet kanske inte är så jätteintressant i just ert diskbråk, försök att faktiskt diskutera tex hushållsarbetesfördelning med inställningen – hur gör vi i vårt förhållande?
* Ta ansvar – mycket av det som hon blir förbannad på i ert hemliv är saker som hon upplever är bådas ansvar, men som hon blir lämnad ensam med. Kanske gör ni lika mycket, men vem bokar tvätt-tiden, vem vet att diskmedlet är slut. Vem tar upp – nu är vi ojämnställda – diskussionen igen och igen?
* Försök styra undan den där häftiga ilskan (både din och hennes) – Säg – Det är svårt att vara konstruktiv när du/jag blir så där arg, kan vi hitta ett sätt att prata om det utan att vi blir så sjukt förbannade?
*Jobba med din empati – gör ett rollövertagande och försök se saken från hennes synvinkel. Kan du förstå hennes frustration? Kan du sätta dig själv in i hennes situation? Vad är det som hin blir så arg över?
(Testa tex när hon blir arg över hur någon kvinnlig rollfigur porträtteras i en film.)
¨
Viktigt: Du ska aldrig skämmas för att du har råkat födas till man. Men du har ett ansvar att vara medveten om att du är privligerad på vissa sätt. Istället för att dra dig undan eller bli arg (JAG ÄR I ALLA FALL INGEN JÄVLA VÅLDTÄKTSMAN) fundera över hur ni tillsammans kan göra era liv tillsammans bättre.
¨
Jag lever själv i ett heterosexuellt monogamt förhållande. Gudarna ska veta att vi haft våra duster. Daniel tog ganska tidigt en nerd-take på min feminism.
– Du, sa han en dag, nu har jag fattat. Du är en genusnörd.
Geekdoms är något han kan respektera och intressera sig för. Han är inte lika intresserad som jag, men vi kan ha en vettig diskussion om det även om vi ibland tycker olika.
När det gäller vårt hem så tillämpar vi helt tips nr 2. Vi diskuterar bara om vad som händer mellan oss i vår vardag. Inte vad statistiken säger. Däremot förstår han vad jag menar när jag luftar mina farhågor. Och jag förstår hans (tex att bli utmobbad på BVC, eller profylaxkursen eller allt som har att göra med pappapatronisering). Vi kanske inte håller med varandra om allt, men fan vad jag är tacksam över att han har en vilja att förstå mig.