Archive for the ‘Gästinlägg’ Category

Gästinlägg: 2. Min största lajvtabbe

23 mars, 2011

Johan gästbloggar:


Har ju gjort så många genom åren. Bara det att arrangera ett highlander lajv 93, någon månad efter att jag varit på mitt första lajv. Det blev sådär bra. Bara det vansinniga iden jag hade som arr att om man dog fick man en ny roll. Alla bytte roller två gånger i timmen under den natten och ingen visste något om någon. Men området är fortfarande att av de bästa jag fått tag i. Nora vätteranjärnvägs lokstallar och några tågsätt vi fick vara i. Annars finns en drös med felsägningar, några personer jag lyckats såra off (men kanske de får skylla sig själva i alla fall), samt lite försök till sälja potatismjöl till riktiga knarkare och stått 15 minuter och pratat intensivt med någon som absolut inte var med i spelet (utan att jag fattade det)och verkligen inte kunde ta in hur man kunde vara så fanatiskt troende som min roll var. Jovisst ja, fått polisen rycka ut till en kyrkogård var ju inte helt bra heller. (Men jag tycker Frank Isaksson leder med att ha blivit intervjuad i lokaltv medan han gick i roll på staden som en katolsk sektledare. De åsikter han sa i kameran och som sändes var inte korrekta någonstans. )

”Liknande tabbar har jag gjort men den rakningen av huvud och med detta skägg, det har jag inte gjort”

Annonser

Gästinlägg: Bloggutmaningen: 1. Mitt första lajv

22 mars, 2011

Jag lånar ut min blogg för att även min gode vän Johan Röklander ska få haka på. Här är första inlägget:


Silverskäran 92. 

En scoutgård utanför Karskoga skulle vara byn. Vi var 3 bröder, skogshuggare, och vår syster som inte ville vara skogshuggare så hon var något jag inte minns. Senare under lajvet tröttnade vi alla på att vara skogshuggare och blev hux flux demondyrkare med blod i mungipan. Bostad: orange presenning. Antal bofasta i byn, vi fyra + borgmästaren och bygardet. Ja, så någon i värdshuset som jobbade där så klart. Antal på lajvet: nästan 70 st. Intensivt, spännande och vanebildande. Mötte mitt första troll, min första strid, min första intrig, min första kontakt med latex, mitt första allt.

Vilka möjligheter som låg framför mig sen den dagen. Vilka resor som skulle upplevas. Hade jag vetat då hade jag gjort om det likadant i alla fall.
Det var så vackert, älvor som dansade på ängen det vackraste jag sett. Trollet var större än något annat som senare funnits. Spelarnas utrustning var så fint gjord. Spelet var så bra. Alla var så duktiga. Det var precis som min barndoms vinter. Den var alltid snöfyld och sparkvänliga vägar överallt.
Vår intrig var att hitta vårt arv. Det bestod av en pergamentbit som vi var tvungna att värma över eld för att få fram skriften och så var det slut. Redan där, på mitt första lajv, insåg jag hur tråkig en ”hitta skatten” intrig kan vara. Hur mycket roligare mötet mellan människor är än sökandet efter det materiella, både in och off.

– Johan

Louise och Morgan pratar om det

14 februari, 2011

Jag upplåter min blogg för gästbloggare som vill #prataomdet men inte har egna bloggar. Texten nedan är skriven av Louise och Morgan.

 

 

Vi pratade aldrig om det

 

För 15 år sedan hände nått mellan oss. Något vi aldrig pratat om. Här är våra historier, skrivna var och en för sig, berättade utifrån vad vi upplevde. Våra verkligheter är olika, men händelserna skedde trots allt.

 

Louises historia:

 

Vi var på en fest, vi var mycket unga, vi var bland goda vänner, vi var trygga, vi drack mycket, i alla fall jag. Jag gick och la mig, alternativt däckade i en slumpmässigt vald säng, fullt påklädd.
 
Vaknade av smekande händer både utanpå och innanför mina kläder, vaknade av tyngd.

Blir helt stel, vet inte hur lång tid det tar innan jag mumlar fram något, ingen aning om vad jag säger.

Chockad, förvånad, tänker att det hela är mitt eget fel och senare, jävligt förbannad. Jag skäms.
 
Jag kan ärligt säga att mitt minne sviker när det gäller denna händelse men det jag kan berätta är hur det har påverkat mig senare. Hur tanken har gått från klarhet till klarhet.
 
Jag har skämts för att jag inte hoppade ur sängen och slog ihjäl honom på en gång, så har jag alltid trott jag skulle reagera. Jag har trott att det betyder att jag egentligen själv ville.

Jag har trott att det var mitt eget fel, antingen för att jag klätt mig för utmanande eller gett fel signaler.
 
Flera år senare har jag skämts för att jag tänkt att, det var nog inte så farligt och att tänk om jag har förstört hans liv, det var ju min vän.
 
Alla har ju olika personligheter, jag är alltid rädd att såra, gillar inte att behöva vara otrevlig för att bli hörd, och har kanske därför svårt och säga nej.

Men om man har gått och lagt sig, ensam, så ska det respekteras.
 
Jag förstår att kärleksspelet är svårt. Men ett tips till alla pojkar, om hon ligger som en död sill, sluta, det kan gå så snett.
 
Det som sen dess har förundrat mig är varför, varför kunde jag inte röra mig ur fläcken? Det har hänt en gång till i mitt liv, båda gånger när det gällt någon som jag tyckt om, annars är det väl lätt och värja sig.
 
Min och hans relation har tagit skada och kommer nog aldrig bli vad det annars kunde ha varit.
 
Många gånger har han sagt att han behöver mycket kärlek och närhet, och många gånger har jag tänkt, det inte betyder att man kan ta det hur som helst.
 
Som tur är så tror jag att i sådana här fall kan man välja att gå vidare, välja att förlåta, välja att försöka förstå den andra parten. Det har vi gjort och jag är mycket glad för det. Alla har inte den möjligheten.
 
Jag vill inte att han eller någon annan ska röra mig om det inte är ömsesidig tillit och respekt mellan parterna, men ja, hur vet man det i kärleksspelet?

Morgans historia:

Jag har länge känt mig skyldig för det här. Jag har nästan lyckats förlåta mig själv över tiden, då min vän har blivit en närmre vän och hon inte tycks hålla det mot mig. Men vi pratade aldrig om det. Hon har aldrig sagt att hon förlåtit mig. Jag har aldrig bett om ursäkt.
 
Min historia är inte om en händelse där jag är osäker om jag var en förövare, eller en historia där jag insett i efterhand att jag betedde mig som ett as eller gick över någons gränser. Det här är en historia där jag betedde mig fel, var ett svin och var medveten om att jag gjorde det. Det är ett halvt liv sedan och jag vet inte hur jag tänkte längre. Om jag tänkte. Jag vet att det inte handlade om makt för mig, men jag försatt henne maktlös. Jag har sexuellt ofredat en vän.
 
Jag gick ettan på gymnasiet, hon gick i åttan. Vi umgicks i samma kompisgäng – de alternativa i en liten småstad i Skåne. Jag var förälskad i hennes bästa vän som hade en annan pojkvän, so no luck there. Jag var en av de där pojkarna som aldrig hade några tjejer. Alla mina andra vänner var coola och hade massor hela tiden. Eller så verkade det i alla fall i mina ögon. Mina vänner festar rätt hårt; mycket sprit och andra droger; jag var och är en nykterist. På en av våra fester blev min vän full, väldigt full. Hon däckade i en säng i ett sidorum. Nån gång under natten – jag minns inte riktigt hur eller när, kanske det var dags att gå och lägga sig – bestämde jag mig för att ligga i samma säng. Jag la mig bakom henne, la min hand om henne, tog henne på brösten. Hon var rätt borta, men sov inte helt och nu visade hon tydligt att hon inte ville. Jag ville. Jag var ung, kåt och frustrerad. Inga ursäkter, knappt ens förklaringar, men fakta. Jag ville mycket. Jag vet inte hur länge vi låg där, jag minns inte vad som fick mig att sluta, men jag vet att jag skämdes att jag hade tafsat på en full tjej. Jag tror att jag bara tog på hennes bröst, jag tror att jag inte rörde vid hennes kön. Jag vet att jag inte klädde av varken mig eller henne. Jag vet att jag skäms än i dag att berätta det här, att ha gjort det.
 
När vi träffades var hon avig mot mig, aldrig arg men visade sitt ogillande. På en annan fest tog jag hand om en gemensam vän som var full. Då blev hon upprörd och ville skydda sin vän. Helt förståeligt. Under några år slutade jag umgås så mycket i vän kretsen, gymnasiet slutade, man var iväg på andra strapatser. Vi träffades igen när jag kom hem från universitetet vid 22. Vi började umgås, vi blev bra vänner. Vi är fortfarande bra vänner, långt bättre än vi var innan tafset. Vi har till och med flörtat till och från när båda varit singel. Vi har en jargong som inbegriper mycket sexuella skämt och som ibland blir grov. Vi trivs med varandra.
 
Det tog mig lång tid att berätta för någon. Jag tror jag har nämnt det för två vänner tidigare. Jag blev aktiv feminist ett år efter incidenten, har rört mig i kretsar som ifrågasatt och kämpat mot patriarkalt förtryck sedan dess. Att ta upp en sån här grej har varit otroligt svårt då jag varit rädd att bli förskjuten av folk jag älskar, folk jag respekterar. Jag vill inte vara en förövare, jag ser mig inte som en heller. Jag ångrar mig, ångrade mig redan då. Det är en av de få saker jag önskar jag aldrig gjort i mitt liv. När jag läste om #prataomdet visste jag att det var det här jag var tvungen att skriva om. Jag ville inte vara den killen, ville inte sprida bilden av män som förövare – att män får vara offer är så mycket viktigare att prata om. Men jag visste att jag var tvungen att #prataomdet och vi hade aldrig nämnt det till varandra. Så jag kontaktade min vän, frågade henne om det var ok att jag skrev om det, hon föreslog att vi skulle skriva ihop och här är min text.


Gästpost av anonym: Jag sa aldrig Nej men jag sa heller aldrig Ja.

22 december, 2010

Prata om det-bloggen är så översvämmad av bidrag att de inte har möjlighet att publicera, bara länka. Därför har jag valt att lägga upp gästposter här av folk som inte har egna bloggar, eller inte vill skriva om ämnet ”hemma”./Anna-Karin

Det är svårt att skriva, skammen gör att orden fastnar och tummlas i min bedömningstrumma innan de förkastas. Hur ska jag prata om det?

Vi var tillsammans, vi var ett par. Jag var en stark ung kvinna som hävdade min rätt- ibland kanske lite väl argt. Jag funderade ofta på vad det var som gjorde att jag blev så provocerad av honom. Om och om igen kände jag mig kränkt av hans beteende och om och om igen hävdade jag mina behov. För döva öron. Han verkade aldrig förstå. Det slutade alltid med att jag hade en obehaglig känsla i magen- vad var det för fel på mig? Hade jag för höga krav? Var jag överkänslig? Hans oförståelse var så…avväpnande. Jag hade inga vapen mot den.

Jag sa aldrig Nej men jag sa heller aldrig Ja. Det var som att jag alltid skulle ställa upp, det var ju så fantastiskt att jag äntligen träffat nån som ville ha mig! Det fanns inte i min tankevärld att jag skulle kunna inte vilja. Han var ju min pojkvän. Han fick göra vad han ville. Min njutning var oviktig. Bara han var nöjd. Bara HAN var nöjd.
Snälla, var nöjd. Sluta nu. Skönt, nu kom han, då är det slut.
Samtidigt: obehaget växte och jag blev allt mer provocerad av hans ständiga kontrollerande, hans totala oförmåga att ta hänsyn, att han aldrig lyssnade. Jag sa aldrig Nej.
Tillslut stod jag knappt ut med att se honom. Jag sa aldrig Nej.
Tillslut mådde jag fysiskt illa av att träffa honom och jag gjorde slut. Fylld av skuld och skam. Han förstod ingenting och jag kunde inte förklara.
Jag kände ett hat som jag inte förstod.
Varje gång jag åkte förbi staden där han bott fick jag ångest. Jag blev rädd för killar med rakade huvuden.

Flera år senare fick jag ett mejl där han berättade att någon, på en fest hemma hos honom, stulit alla hans foton. Bland dem fanns foton på mig, nakenfoton. Avslöjande foton som jag inte sa nej till. Men inte heller Ja. Nu låg de ute på internet. Med mitt fulla namn. Jag ringde upp honom och hans berättelse om hur det gått till klingade så falskt.
Raseriet vällde in över mig och plötsligt såg jag vår relation.
Det ständigt ordlösa hotet. Det ständiga kontrollerandet. Kraven på att jag alltid skulle vilja träffa honom, alltid skulle svara i telefonen. Alltid ställa upp. Att det bara skulle vara vi, på hans villkor. Och jag som bara ville vara till lags, bli älskad, vara attraktiv. Bara vara okej.
Jag såg att vårt sexliv inte var vårt utan hans. Enbart hans.
Där och då insåg jag att jag betedde mig som en person som varit utsatt för övergrepp. Den där skulden. Den där skammen. Jag tog ordet våldtäkt i min mun och började minnas tvånget. Det starka psykiska tvånget. Hotet. Hur jag stängde av mig själv när han satte på mig. Hur jag var som en docka. Död. Stum. Lealös.
Och jag förstod varför min sexualitet och lust varit trasig åren efter uppbrottet från honom. Jag förstod varför jag inte ville ha sex.
Samma dag gick jag till min psykoterapeut, tog V- ordet i min mun och även om vi inte pratade så mycket, jag och min terapeut, om det så började jag berätta, minnas och läka.
Förra veckan väcktes det igen genom #prataomdet.
Och jag började prata om det med den trygga sexualitetens röst. Med den utbildade psykologens förståelse. Med min nuvarande partners fulla acceptans.
Och ändå rister skammen i mig.
Jag sa ju aldrig Nej. Jag förstod ju inte ens att det var fel, att jag inte ville. Jag trodde det skulle vara så. Jag vet att han är helt ovetandes om allt det jag känner, hur det var för mig och jag kan inte se honom som en förövare. Jag kan inte heller se mig själv som ett offer. Det är så otroligt mycket mer komplext än så.

Gästpost av Anonym: Han valde mig och jag var tacksam

21 december, 2010

Prata om det-bloggen är så översvämmad av bidrag att de inte har möjlighet att publicera, bara länka. Därför har jag valt att lägga upp gästposter här av folk som inte har egna bloggar, eller inte vill skriva om ämnet ”hemma”./Anna-Karin

 

Vi träffades när jag var 16. Han valde mig och jag var tacksam.

När jag fyllde 18 hade min pojkvän som var en vuxen man våldtagit mig så många gånger att jag skulle tappat räkningen om jag förstått att det var det han gjorde. Våldtog mig. Sedan han slagit mig i timmar. I dygn. Oftast när jag däckat av utmattning eller svimmat av smärtan. Då våldtog han mig.

Men jag var tacksam för att han inte längre slog. Rev. Bet. Brände mig med cigaretter. Nöp mig eller sparkade sönder revbenen.

 

En gång slog han sönder en toalettstol med mitt huvud.

Vi var i Göteborg på Bowiekonsert och bodde billigt i sommartomt studentrum centralt nära Ullevi. Korridorerna var tomma. Tyst på nätterna. Spöklikt.

Ingen som kunde höra eller undra varför jag blivit blåsvart i ansiktet av blod som runnit ned från skalpen.

Jag svimmade under konserten. Inte underligt – jag var undernärd, utmärglad.

175 cm. 43 kilo.

Hade slutat äta eftersom kroppen behövde distanseras. Viktlösheten tog bort smärtan. Men den där dagen svimmade jag mitt i folkhavet. Livrädd. Han blev ursinnig. Jag skämdes. Jag hade förstört. De runt om hjälpte till och bar mig i säkerhet. Han kokade. Jag visste att det gällde att snabbt komma på benen för att överleva det som skulle hända.

Det han skulle göra.

I rummet.

I de tomma korridorerna.

 

Det pågick i nästan ett dygn.

Finalen var toalettstolen.

Sedan medvetslöshet.

Och en våldtäkt som tog timmar.

Efteråt var det han som ville göra slut eftersom jag förstört hans konsert.

Som jag skämdes över min otillräcklighet.

Min strejkande kropp.

 

Vi träffades när jag var 16. Han valde mig och jag var tacksam.

Min klassföreståndare som undervisade i psykologi hade varnat mig och mina bästa vänner, vi verkade vara lesbiska. För intensiv vänskap.

En äldre kille var gudasänd. Så normalt. Bra. Sunt. Hetero.

Det tog några månader innan han slog mig första gången. Dessförinnan hade han fått mig att förstå att det var fel på mig. På alla möjliga sätt. Men han älskade mig trots alla mina fel. Trots alla mina misslyckanden.

 

Mina föräldrar flyttade ut på landet och lämnade mig i en liten lägenhet i stan.

De sade att jag var mogen, egensinnig och envis.

När han började slå mig såg jag till att bli befriad från gymnastiken. Jag sade bara som det var, att jag inte ville klä av mig inför andra.

På dagarna sov jag i biblioteket. På nätterna fick jag stryk. I gryningen våldtog han mig.

Veckans alla vardagar. Under hela gymnasietiden. Helgerna var ändå värst. Då var jag hans dygnet runt.

Jag minns att han spöade mig extra intensivt om han visste att jag hade något viktigt prov, så jag tog inte hem några böcker. Alla studier fick klaras av under skoltid, på rasterna i biblioteket. Om vi hade håltimme passade jag på att sova i bibblans tysta rum.

Lunch hade jag inte tid att äta.

Mina lärare sade att jag var en överklassflicka som skolkade och satt på café.

Jag fick toppbetyg. Men en gång låg jag riktigt risigt till efter stor frånvaro och fick säga som det var till min klassföreståndare. Att mannen jag lever med och som älskar mig slår mig. Min klassföreståndare tog ett samtal med min mor och de kom överens om att det nog inte så lätt att leva med någon som jag. Så egensinnig och mogen på samma gång. Min klassföreståndare tog på sig att se till att VI inte skulle slå ihjäl VARANDRA.

Jag skämdes. Jag hade berättat som det var och inte lyckats skydda mina föräldrar från sanningen. Skammen.

Men jag hade lyckats rädda det viktigaste. Betygen. Mannen. Och mitt liv.

Jag satt i orubbat bo. Och HAN skulle inte hängas ut.

Han skulle inte ens behöva veta vad som sagts. Eller att jag pratat om oss. Om det han var tvungen att göra för att jag var värdelös.

Jag skulle överleva.

 

Efter studenten började jag på universitetet.

Det gav mig större frihet och våldet trappades ner en aning.

Livet blev lättare att leva. Jag fick inte längre stryk dagligen utan bara tre fyra dagar i veckan.

Nu undrar du kanske hur dagarna såg ut, hur jag levde, hur våldet såg ut?

Jag minns inte allt. Men jag minns att han skar mig med kniv, boxade med knytnävar, sparkade i mage, rygg och huvud. Bet mig. Tog strypgrepp tills jag svimmade. Spottade mig i ansiktet. Fick mig att gå och krypa på krossat glas.

Det hände att jag åkte in till Akuten när jag var rädd för att alla slag och sparkar mot huvudet hade skadat mig. När jag var svart i ansiktet av blod som runnit ner från hårbottnen och levrat sig under huden.

Eller när jag spydde blod.

Jag tror min journal där måste vara en kilometer lång.

Bara en gång sade en läkare till mig att han tyckte att jag skulle anmäla.

Och honom svarade jag också precis som det var.

–      Det är min pojkvän som sitter där ute i väntrummet och han skulle tycka det vore så fruktansvärt.

Det blev ingen anmälan.

 

Läkarbesöken var frekventa under de 6 år jag levde med den här mannen. Magsår. Anemi.

Under ett drygt halvår åt jag 8 penicillinkurer omväxlande för halsfluss och urinvägsinfektion.

Det fanns något fint i detta, tyckte jag. När jag hade halsfluss var min mun fredad. Och när jag hade urinvägsinfektion var underlivet en mansfri zon.

Nu är jag allergisk mot penicillin.

 

En gång ringde jag Kvinnojouren, men de bad mig återkomma eftersom de hade mycket just då.

Jag ringde aldrig igen.

Men jag pratade med mina vänner som också hade erfarenheter av sexualiserat våld.

Med henne som blev våldtagen av sin pojkvän sedan de gjort slut och som inte sagt något av rädsla för att väcka hans treåriga dotter som sov i rummet intill. Med kompisen som utsattes för gruppvåldtäkt och där gärningsmännen skyllde ifrån sig med att hon var berusad och att hon rökt hasch tillsammans med dem. Med bästisen som våldtogs av pojkvännens morbror när farmor sov i rummet intill och som hållit tyst för att inte genera farmor.

Vi har pratat om det. Och vi hjälpte varandra att slippa känna oss som ufon. För varandra har vi aldrig behövt förklara oss. Vi har kunnat tala om det.

 

Nu har jag passerat 40 och det är 20 år sedan jag lämnade mannen som slog mig.

Och jag har aldrig tidigare kunnat prata om det annat än med mina närmsta och äldsta vänner. Inte ens med de 5 olika terapeuter jag gått hos genom åren.

I terapin har jag talat om mobbning, diskriminering, gränssättning, föräldrar, syskon och ätstörningar. Men vi har aldrig talat om detta. Skammen har varit för tung.

För ett år sedan pratade jag för första gången med en psykolog om övergreppen.

Och för ett par månader sedan berättade jag för första gången för en ny vän.

 

Det gör skillnad att prata om det. Skammen viker undan.

Jag önskar att vi fortsätter vittna.

 

 

/Anonym