Archive for the ‘Buffy’ Category

Every night I save you

2 maj, 2010

(text ursprungligen skriven för Bangs nördnummer. Det visade sig att de redan hade redan en text om Buffy, så jag skrev om mitt första lajv istället. Texten har legat på datorn och slumrat. Jag tänkte att jag ändå kunde publicera den.)

Mitt liv hade inte blivit så bra. Jag levde i ett destruktivt förhållande, gick på antidepressiva mediciner, hade hoppat av skolan. Jag var 23 på just det sättet som det är jobbigast att vara 23 på. Med en fot kvar i tonåringens knowitall och totala brist på perspektiv och en försiktig tå i vuxenliv med lägenhet, jobb och sl-kort. Och så blir jag sjuk. Inte sjuk i kroppen, sjuk i själen. Jag slutade äta. Fick panikångest. Gick till psykolog. Medicinerna gjorde mig slö i huvudet, tung och däst. Som en liknöjd säl. Jag orkade inte plugga. Det är svårt att ta några poäng när en knappt kan se bokstäverna för all ältande, tuggande, sugande självupptagen ångest. Mest av allt var jag besviken på mig själv. Medelklassångesten låg som ett lock över allt annat.

Livet skulle ju ha börjat, jag skulle ha tagit min riktning, börjat formas till den jag skulle bli. Bli någon att vara stolt över.

Att jag började titta på Buffy the vampire slayer var mest en slump. Klart jag hade vänner som dyrkade serien, klart jag hade sett några avsnitt här och där på tv4:s natt-tv. Ändå hade jag inte riktigt kommit mig för. Men nu bestämde jag mig för att jag behövde ett projekt. Att ladda hem och se sju säsonger av en TV-serie var ungefär vad jag kände att jag klarade av. Alla som har sett BtVS vet att första säsongen är en barnserie. Alla (inklusive jag själv) brukar säga att en måste stå ut till mitten av säsong två innan det börjar bli bra på riktigt. Men jag var helt fast från minut ett, då den hjälplösa flickan i inledningsscenen visar sig vara den onda vampyren och inte pojken som jag trodde. Hjältinnan Buffy är femton år och börjar andra året på sin nya high school Sunnydale high. Hon har blivit relegerad från sin förra skola (för att ha bränt ned gymnastiksalen) och flyttat med sin mamma till Sunnydale för att börja ett nytt liv, långt bort från vampyrer och övernaturligheter. För det som ingen vet är att Buffy inte är den blonda cheerleeding type hon verkar vara, utan den enda utvalda, hon som ska stå mot ondskans och mörkrets makter. Hon ensam är the Slayer. Hon har ett ansvar. Och det är här som den totala identifieringen börjar. Nog att jag är ganska mycket äldre än Buffy, nog att mitt liv inte består av vampyrjakt och high schoolintriger, att jag inte är blond och har korta kjolar, men annars är allt precis samma.

Buffy handlar om att bli vuxen. Om att stå på egna ben, att lita på sig själv. Det är en genomgående linje genom alla 144 avsnitten. Precis som frågorna om makt och gott ledarskap är ständigt närvarande. Om det var något jag inte alls kunde vid den tidpunkten så var det att lita på mig själv eller stå på egna ben. Buffys resa mot vuxenskapet blev min egen resa. Hon fick bara resa lite före. Jag levde och andades Buffy. På dagarna jobbade jag som personlig assistent och gick i terapi. På kvällarna grät jag ögonen ur mig till nästan varje avsnitt och tvingade mig själv att stänga av datorn så att jag skulle få lite sömn i alla fall. Det Buffy ställs inför är av apokalyptisk dignitet. Genom seriens sju säsonger räddar hon och hennes vänner världen från total förintelse ett otal gånger. De slåss mot vampyrer, människorobotar, gigantiska ormar och dubbelgångare av sig själva. Ändå kändes Buffys problem mycket mer konkreta än mina egna. Hon hade en rikting, hon hade sitt kall. Serien handlar inte så mycket om att vara en hjälte, som hur svårt det är att vara en. Buffy tvingas göra enormt svåra livsval, ofta på bekostnad av sin egen lycka. När Buffy i slutet på säsong fem offrar sitt eget liv och kastar sig ut från tornet för att rädda sin syster bröt jag samman helt. Jag skrek och skakade och grät hysteriskt. En av de andra boende i mitt kollektiv rusade in i mitt rum och frågade vem som dött.

– BUFFYYYYYY! ylade jag, fullständigt utom mig. Min vän tittade skeptiskt på mig en lång stund, som att hon begrundade min mentala hälsa, men sa inget, utan lät mig gråta ifred. Det kändes plötsligt så meningslöst att ligga där och älta sitt eget liv när någon kunde göra en så osjälvisk handling för någon annan. Mina problem kändes inte så oöverstigliga längre. Ett annat av seriens stora teman är också att alla förtjänar en andra chans. Även om du förlorat din själ, kan du få den tillbaka. Om du har förvillat dig över till den mörka sidan så finns det alltid en väg tillbaka. Det går att bli förlåten, att gottgöra det onda en har gjort. För mig fanns det enorm tröst i det. Det var inte försent för mig heller. Jag skulle vilja säga att jag efter att serien var slut reste mig upp, kastade mina sorger och mediciner och blev en bättre människa. Riktigt så var det inte. Men jag minns tiden med Buffy som en stor vändpunkt.

Jag säger inte att Buffy gjorde mig frisk. Men att hon var en stor del av mitt tillfrisknande, det skulle inte vara att ljuga. Som den totala nörd jag är så tittade jag naturligtvis på alla fem säsonger av spinoffen Angel direkt efter att jag sett klart BtVS. Sen dess har jag med jämna mellanrum kolla igenom allt igen. Jag har nu sett hela Buffy rakt igenom fem gånger och är i skrivande stund inne på min andra genomtittning av Angel. Det slutar liksom aldrig att vara bra. Nu när jag fått lite distans till handligen och min egen identifikation med huvudpersonen kan jag koncentrera mig på andra saker, som den briljanta dialogen, och glädjen över en huvudkaraktär som får vara både tjej, hjälte och agerande subjekt.

Om det vore möjligt att radera sitt minne på det sätt som de gör i filmen Eternal sunshine of the spotless mind, så skulle jag inte radera någon olycklig kärlek. Det känns som ett säkert sätt att slippa utvecklas. Nej, jag skulle radera mitt minne av att ha sett Buffy the vampire slayer, men lägga boxen med första säsongen väl synlig i lägenheten med en lapp där det stod: Watch me!

(disclaimer: Jag förstår att Buffy är en fiktiv karaktär och att allt med henne och hennes vänner är påhittat.) (Citatet i rubriken är från serien. Vampyren Spike säger det till henne efter att hon kommit tillbaka från de döda i säsong sex.)

Annonser