Archive for the ‘Anna-Karin’ Category

Nu vänder vi blad.

11 september, 2011

Jag har tappat mitt bloggande. Mycket beroende på en ganska stor operation jag gjorde i början av maj, då blogglusten liksom gick ur mig.

Men nu tänkter jag, det är höst och nya takter. Nu blåser jag liv i allas vår favvolajvblogg igen. Hurra! Jag lovar inte för mycket, men jag ska försöka skärpa mig lite.

Välkomna tillbaka till Kalashnicore!

 

 

Annonser

Print on demand

9 maj, 2011

Jag vet inte om jag har tillräckligt med läsare för att kunna göra så här, men jag testar:

Vad ska jag skriva om? Vad vill ni läsa om här i Kalashnicore? Vad är viktigt för er? Är det något jag skrivit om någon gång som du vill veta mer om? Något som gjorde dig förbannad? Det kan handla om vad som helst, lajv, nörderier, genusfrågor, trams, osv. Säg till och jag skriver!

Kommentera

En liten berättelse om kärlek

19 december, 2010

Jag har precis kommit hem från min farmor och farfar. Varje år innan jul så samlar de alla sina vänner och sjunger in julen. Varje år sedan 1965.

För att berättelsen ska få lite bakgrund så måste jag berätta lite om min familj. Jag kommer från en ganska borgelig övre medelklass-släkt. Den sortens familj som har frisksport som religion. Jag hade ett par skridskor innan jag kunde gå ordentligt. Jag lärde mig åka skidor som fyraåring, lärde mig segla som femåring. Att vara ute i naturen är något av det viktigaste för min familj. Och det kommer från farmor och farfar. Vi har alltid plockat bär och svamp, tittat på fåglar i kikare och fjällvandrat. Att vara aktiv är livskvalitet. Loggan för friluftsfrämjandet är som att de ritat av min farfar och satt honom där i bilden. Så är jag uppväxt.

Min farmor och farfar har varit gifta i över 60 år. De närmar sig båda 90-strecket. Förra året var sista gången de var uppe i fjällen. Farfar börjar bli väldigt skröplig och att skida de fem kilometerna som krävs för att ta sig till stugorna är helt enkelt för svårt med en dålig höft och ett nästan förlamat högerben. Jag förstår att det måste vara så oerhört sorgsamt att inte längre kunna vara rörlig när man verkligen älskat att vara ute i skog och mark. I slutet av sommaren var jag ute på vårt sommarställe utanför uppsala när farfar kom ut och alldeles själv skulle ta upp bryggan. Han kan knappt gå, men ber inte om hjälp. Jag gick ned och hjälpte honom, men fan vet om han inte skulle fått upp den själv trots allt. Han är envis som synden. Han pratar aldrig, aldrig om att han skulle ha ont.

När jag kom hem till dem idag så hade jag världens huvudvärk. Jag frågade farmor om hon hade någon huvudvärkstablett. Hon sa att det här är ju ett läkarhem och där har vi ju aldrig sånt, och skrattade lite, sen sa hon att jag kunde fråga farfar ändå, om han hade nåt på lager. Efter ett tag kom farfar med en ipren som han sa att han hittat. Jag tar den tacksamt och går ut i köket. Farmor säger till mig att hon visste att han hade, för hon har vaknat på natten av att det prasslat. För farfar har ont i ryggen. Och ibland så gör det så ont på natten att han måste ta en tablett. Och så klart så vet farmor. Hon har känt honom så länge. De älskar varandra. Hon vet allt om honom. Men hon är lojal. Och låter honom behålla sin värdighet. Så hon låtsas inte om att farfar tar värktabletter på nätterna. Hon låtsas inte om att hon vet allt när jag frågar. Det gör mig så oerhört rörd, men jag kan inte gråta över det där och då. Så jag väntar tills jag är hemma igen. Och gråter som ett litet barn. Över den oerhörda intimiteten och värmen i att en gammal vän och älskad make kan få dölja sin smärta för sin fru. För att han antagligen ändå vet att hon vet. Och för att de älskar varandra så gränslöst.

 

Den ljuvliga euforin

21 oktober, 2010

Jag tror det var 1991 som TV4 visade alla Star Wars-filmerna under julhelgen. Jag var 10 år. Jag hade väl hört talas om Star wars, men jag visste inte riktigt vad det var, men redan när trailern för ”A new hope” började visas visste jag att det här, det var något alldeles extra.

Jag och min lillasyster såg filmen och var helt i extas. Det var en livsförändrande upplelvelse. Vi visste inte att sån här film kunde finnas.

Den här texten kommer inte handla om hur bra Star wars är. Det har avhandlats i oändliga textmängder i 30 års tid. Nä, den här texten handlar om den där känslan.

Min syster och jag sprang ut och in från sovrummet hos farmor och farfar där vi förpassats för att titta på filmen, för att berätta om allt häftigt som hände. Isplaneter! Stora krigsmaskiner! Darth vader! Jag var så oerhört lycklig över att få ta del av det. De vuxna, som sett den förut var inte så imponerade. Och när jag försökte berätta för min bästa kompis så fattade hon inte grejen. Alls. Jag tror jag tvingade henne att se första filmen och det var katastrof.

Hon var helt oförstående för min eufori. I skolan hade antingen alla sett den eller så var de också helt ointresserade. Jag var helt själv i min rosa bubbla av Star warskärlek, förutom min syster då. Vi tvingade våra föräldrar att köpa alla filmerna på videokassetter, och så såg vi dem om och om och om igen.

Den där enorma exalterade hysterin, den drabbar mig fortfarande ibland. Alla nördar känner igen den. Något som andra tycker är löjligt eller onyttigt fyller upp hela ens värld. Det hände mig med Interwiev with the vampire,  Buffy the vampire slayer, med Rome. Det händer varje gång jag läser Sandman. Den där Känslan av att världen är lite lite bättre bara för att jag fick se/läsa/uppleva precis just den här historien. Ruset som kommer sig av att ha förstått att jag inte visste att jag saknade just det här i mitt liv. Och nu har jag det!

När jag gick hem från panelen på nördcafét igår så kom minnet av hur det kändes att se Star wars när jag var tio upp för första gången på många år. Jag blev sentimental. Och kände en väldigt massa kärlek för den töntiga, entusiastiska nörden jag var och är. 

Panelen på film

21 oktober, 2010

Om du missade oss live igår på Nördcafét på Tekniska Museet – HÄR kan du se hela panelen på bambuser.

CHECK IT OUT!

Nunna med vapen

18 oktober, 2010

Den här filmen togs av mig efter lajvet Skymningsland när jag får skjuta med fina fina vapnet Sten. Jag hade ingen aning om att det filmades, och när jag ser filmen skrattar jag mest åt kommentarerna. Hade ingen aning om att nunnor som skjuter med stora vapen var en sån våt dröm för många. =)

Bakom kameran: Dan Grönlund

Mitt liv är tamejfan underbart (lite lovebombing)

11 oktober, 2010

Den här hösten och sommaren har på olika sätt varit lite tuff. Jag har varit pank, lite vilse i tillvaron, haft en vem-är-jag-och-vad-kan-jag-egentligen? -kris. Jag har tvivlat mycket, främst på mig själv och min förmåga. Men dagar som den här så är jag bara tacksam och stark. Jag har förmånen att jobba med så spännande grejor som gör mig helt giddy av gladhet och förmånen att känna så många underbara vänner, som är inspierande, smarta och utmanande att umgås med. Nya projekt startas och jag får ta del av dem, i vissa fall till och med leda dem. Jag får hålla på med dagligen vad jag tycker bäst om i hela världen. Jag är så sjukt tacksam. Det var bara det.

Bra skit. Martin, Kristoffer, Lars, Frida, Gustav, Tobias på besök i mitt hem för lajvarrangörsprat.

Fin-Teresa (samma tillfälle)

Min bisarre och underbara livskamrat Daniel. (Samma tillfälle)

Rollspelssession. Joel och Sonja in action.

Jobbsession. Miriam in action.

Fin-Petter

Jobbpeppen.

Weirdscience igen…

11 oktober, 2010

… Den här gången om Caprica. Inlägget kan du läsa här!

Jag har ju glömt att berätta att…

7 oktober, 2010

… jag nu mera också bloggar på Weirdscience. Här kan ni läsa mitt första inlägg. Jag känner mig sjukt hedrad och ödmjuk över att få skriva om TV med dessa giganter på bloggen. Fint som snus. Jag saltar med ett litet Barney klipp:

Jag är en elak och småaktig människa

3 oktober, 2010

…men ibland orkar jag bara inte. Jag orkar till exempel inte med män som förklarar saker för mig som jag redan vet. Det spelar ingen roll hur milda och välmenande de är. Och ibland inser jag att det enda de gör är att försöka föra en konversation med mig, som är full i skratt och extremt skeptisk, i fullt evil queen mode.

Igår var jag på en fest och detta hände. En man, vi kan kalla honom feedback-Olle satte sig vid mig och min vän Carro och berättade för mig att feedback, det kunde vara både svårt och lätt, det där. Han förklarade för mig som att jag aldrig hört ordet förut och var fullständigt oförmögen att sätta ihop sammansatta meningar. Han försökte coacha mig till att bli bättre på att ta emot komplimanger.

Det var inte så att han var otrevlig. Inte alls. Han menade med 100% säkerhet bara väl. Men om man befinner sig i min hjärna och dessutom i sällskap med briljanta Carro som kan få mig att skratta bara genom att skifta vikt på kroppen så är det inte så lätt med toleransen. Jag försökte få fram att jag jobbar som pedagog och att jag kan det där med feedback, samtidigt som jag försökte att inte titta på Carro som hade misstänkta ryckningar i mungiporna under hela samtalet. Jag visste att om jag tittade på henne så skulle jag brista ut i ett mycket elakt gapskratt. Lite som den gången då en man på en fest berättade för mig att han höll på att övertala Daniel att gå med i hemvärnet och jag garvade högt och ohyfsat i tjugo sekunder. Dålig stämning. Så jag tittar ned i marken medan feedback-Olle med sin milda stämma berättar att man kan behöva träna på att ge positiv feedback och att det är viktiga saker att klara av som chef eller medarbetare. Sen blir det som att varken jag eller Carro klarar mer och simultant reser oss upp och mumlar nåt om att vi ska fixa en till drink.

Alltså. Jag vaknar nu på morgonen och känner en dov känsla av dåligt samvete. Jag vet inte om feedback-Olle förtjänade att bli skrattad åt. För jag var tvungen att gå ut på gatan och nästan skrika av skratt. Vet inte heller om den här recapen gör situationen rättvisa.