Bloggutmaningen: 15. Nybörjarmissar jag gjort

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev, och det kan ju bero på att jag tycker att den här sista posten i Bloggutmaningen var ganska svår. Det var mer än 15 år sedan jag började lajva, så de missar jag gjorde då kanske inte känns så relevanta idag. Men nu när jag tänkt efter litegrann så kom jag på en sak som jag faktiskt kan dela med mig av. För att det är ett misstag som jag lidit av i många år. Så här:

När jag var 17 så var det ett fett coolt lajv som hette Carolus Rex. Det var retrosci-fi, där Sverige återigen var en stormakt i rymden och låg i krig med arvsfienden Danmark. Mycket krut lades på den fantastiska gamla ubåten som blev till ett trångt omordernt rymdskepp. Lajvet var ett sk pay’n’play, du betalade bara, fick en roll OCH kostym. Det var något nytt på den tiden, och kändes väldigt lyxigt. Arrangörerna hade också gjort en smart sak: alla rollerna var könsneutrala. Det spelade alltså ingen roll vem du spelade, alla kunde spela alla roller. Av någon anledning hade de satt mig på rollen som Intendent Kloo. Intendent Kloo var lajvets gestapoagent, lajvets KGB-officer om man så vill. Det var rollen som skulle se till att alla i besättningen höll sig patriotiska. Det var intendenten som förhörde misstänkta fosterlandsförrädare. Fett ös tänkte jag, och innan lajvet så gick jag runt och pratade med alla deltagare att de inte skulle tveka att säga brems eller cut om jag körde för hårt. Det som jag missade i mina förberedelser var att prata med arrangörerna om vad jag faktiskt hade för befogenheter när det gällde fosterlandsförrädare. Tänk så här: man är på en stängd liten ubåt/rymdskepp. I en verklighet skulle människor antagligen sättas i en liten arrest tills man kom i hamn och rättssystemet kan ta över. Men på lajv måste man ju tänka på spelarna. Och hur kul är det att fortsätta lajvet i ett litet slutet rum, alldeles själv? Naturligtvis borde arrangörerna ha löst detta. Men ingen tänkte på det förrän lajvet var igång och jag stod plötsligt utan befogenheter och med en roll som jag hade svårt att spela.

Jag hade nämligen idé i huvudet om hur en sån här roll skulle spelas. Den var hämtad från alla krigsfilmer jag sett där den onda gestapoagenten är ond. Och man. Och betydligt äldre än 17. Mitt misstag var alltså att försöka spela något jag inte hade täckning för alls. Det gick inte så bra. Jag kände mig inte alls som den roll jag hade tänkt att jag skulle spela. Och jag kände mig dålig. Som en dålig lajvare. Jag hade svårt att få ned mat. Jag rökte cigaretter och drack konjak och frös i den fuktiga miljön. Så tillslut såg jag ingen annan råd än att avbryta lajvet. De löste det genom att jag ”begick självmord” tror jag. Jag minns inte. Men jag minns den förlamande skammen över att ha misslyckats med rollen. Jag försökte lösa det så gott jag kunde det i rollen. När det förklarades fred mellan Sverige och Danmark spelade jag som att det dök upp ett stort trauma hos rollen av ett övergrepp från Intendentakademien, så att rollen blev ”sjuk” av det och inte kunde utföra sitt arbete. Jag satt länge hos fältprästen (som jag minns det väldigt bra spelat av Gunnar Fredriksen) och grät. Efteråt var det en kompis som kommenterade att jag ”grät hysteriskt som vanligt på lajv”. Det fick mig inte direkt att känna mig bättre, eller som att jag hade gjort en ok rollprestation. Utan bara HEJ MISSLYCKANDE! HEJ DÅLIG LAJVARE!

Så jag fattade ett väldigt rimligt beslut (tyckte jag då). Det var att undvika att spela högstatusroller. För det klarade jag ju ändå inte av. Och det har jag tyckt sen dess. Att det var mig det var fel på.

Nu tycker jag inte alls så. Nu tänker jag att det var en mix av många saker. Att rollen var skriven för en vuxen (mans)person. Jag tror att den som skrivit rollen också hade tänkt på den onde gestapoagenten. Att jag inte pratade med arrangörerna för att se om rollen kunde spelas på ett annat sätt. Ett exempel hade ju varit att ta fasta på min låga ålder och spela en riktig skitunge som fått alldeles för stora befogenheter för sin ålder och erfarenhet. Jag borde också ha ifrågasatt problemet med att det inte fanns någonstans att göra av med människor som bröt mot hur man skulle bete sig som svensk. Det borde arr ha tänkt på och inte bara lämnat över.

Men det största misstaget gjorde jag ju såklart efteråt. Bara för att jag upplevde att jag misslyckades med en roll (vilket inte alls är säkert att jag gjorde) så betyder det ju inte att man ALDRIG någonsin ska spela en liknande roll igen. Att det inte betyder att jag är dålig på den sortens roller då, så för alla andras skull så ska jag hålla mig borta.

Segt också att det fortfarande känns obehagligt när jag tänker på att spela liknande roller igen. Så bara för det är det precis vad jag ska göra i sommar. Och förhoppningsvis inte göra samma misstag igen.

Den enda bilden jag har från lajvet. Snott från Martin Eriksson.

—

Här avslutar jag bloggutmaningen. Det har varit skoj att försöka formulera saker om mitt lajvande lite bättre. Nu kommer den här bloggen återgå till sitt vanliga feminazitalibantöntnerdrage-innehåll. Tack för att ni läst!