Bloggutmaningen: 7. Ett starkt lajvminne

Det är svårt med lajvminnen.

Ofta när man drar dem så känns det som att man är en socialt inkompetent idiot, alternativt en gammal soldat som börjar berätta om sina krigsminnen, eller värre, lumparminnen. Om man inte berättar för andra lajvare. Då är det lite skillnad. De förstår behovet att berätta, de kan relatera till minnena och kanske till och med till upplevelsen. Om man däremot berättar för någon som varit på samma LAJV, ja då kan det går riktigt illa. Då kan det hända att man blir riktigt outhärdlig och sitter och pratar gamla lajvminnen i flera flera timmar.

För jag har ett stort behov av att prata om mina upplevelser. De har ju gjort någonting med mig. De har gjort att jag sett på världen på ett annat sätt. Ibland har de förändrat mig i grunden. Men vilken av mina tusentals minnen kan jag dela och göra förståeliga för någon som inte var där?

Ok, jag gör ett försök.

I höstas var jag på ett lajv som hette Hemligheten. Det var mitt första fantasylajv sedan 2001. Anledningen till att jag gick på lajvet in the first place var att jag blev inbjuden. Jag blev så smickrad att jag tackade ja. Lajvet var överväldigande och fantastiskt. Av olika anledningar dog jag sista kvällen. Vi som dött fick spela vidare i ett litet tält strax utanför området, där vi spelade farväl till våra nära och kära. På morgonen när lajvet skulle avslutas hade de som ännu levde en ceremoni där de på magisk väg kallat fram oss döda för att få säga adjö till oss. Som jag minns det så var det soligt och dimmigt den morgonen, men jag kan verkligen minnas fel eller dramatisera mina egna minnen. En och en gick vi döda in i cirkeln av bybor. Min familj grät när jag berättade för dem att nu i döden var jag den jag borde ha varit, allt det bittra och trasiga var borta. Jag hade fått frid.

När alla döda hade fått gå in i cirkeln gick vi ut ur den och ut ur byn. Plötsligt drar världens vackraste musik igång. Vi går med nästan overklig känlsa och lätta fötter medan musiken spelar ut oss ur lajvet. Vid lajvområdets slut stannar vi alla döda. Vi tittar på varandra, släpper varandras händer. Musiken spelar fortfarande. En av oss kastar sin tunga mantel på marken och tar steget ut. Vi andra följer honom, kastar våra tunga ytterplagg. Känslan var verkligen den att vi stod på stranden och bara lämnade köttet bakom oss och blev till stoft och minnen. Det blev så dubbelt för vi var fortfarande i spel, men vi lämnade också våra roller där, kastade dem av oss och blev oss själva igen. Sen slutade lajvet och musiken och alla grät. Fan, jag gråter när jag skriver detta.

Här är musiken som fyllde upp hela byn och skogen:

Här är precis efter att musiken tystnat. Man ser det inte men alla är rödgråtna.

(foto: Johan Röklander)

Jag efter lajvet. Rödgråten och uppfuckad. På ett bra sätt.

(Foto: Johan Röklander)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: