Bloggutmaningen: 5. Min favoritroll

Det finns en term inom lajvteori som heter Bleed. Så här står det på Vi åker Jeeps hemsida (ett kollektiv som jag också är medlem i. http://jeepen.org/):

Bleed is experienced by a player when her thoghts and feelings are influenced by those of her character, or vice versa. With increasing bleed, the border between player and character becomes more and more transparent.

Jag är och har alltid varit extremt lättblödd. Det behövs inte så mycket för att jag ska känna mig anemisk efter ett lajv. Vissa har hävdat att det här är något farligt. Jag håller inte alls med. För mig har det alltid varit nödvändigt, personlighetsutvecklande. Jag har aldrig någonsin tvivlat på vem jag är i förhållande till rollen. Men fan, jag vill att det ska kännas, det vill jag.

Jag har spelat tusentals roller. Jag vet inte om jag har någon favoritroll av alla dessa. Endel har stannat hos mig länge, en del har jag glömt direkt. Men om jag ska välja en så väljer jag en roll jag spelade 2001.Det var lajvet OB:7 som handlade om hur Säpo infiltrerade flera vänstergrupperingar 1973.


Julia. Foto: Erik Stormark

Lajvet handlade om hur Säpo arresterade en massa människor i dessa vänstergrupperingar och höll dem fänglsade utan rättslig prövning. I det här lajvet spelare jag en 18-årig tjej som hette Julia. Julia var lättpåverkad och revolutionsromantisk. Hon hade råkat träffa på några riktigt obehagliga typer som sympatiserade med tyska RAF (även känd som Baader-Meinhofligan). Hos de här människorna fick Julia sina första vänner, och sin första pojkvän. Naturligtvis utnyttjade de henne hänsynslöst och planerade att använda henne för att spränga västtyska ambassaden i ett attentat för att fångar som satt fängslade i Stammheim skulle släppas.  När vi fyra (pojkvännen var naturligtvis infiltratör och polis) blev inknuffade i fängelset bestämde vi oss snabbt för att hungerstrejka. Vi kastade mat,   gjorde våldsamt motstånd och skrek slagord. Och fick naturligtvis en massa massa stryk av poliserna.

Julia stannade kvar i mig länge efteråt. Jag tror hon tog ur mig min sista ungdomliga revolutionsromantik. Dock kändes det konstigt när jag såg filmen Der Baader Meinhof komplex. Som att jag varit där. Som att jag varit med. Jag visste hur de pratade, hur de uttryckte sina åsikter.

Jag skulle gärna spela Julia igen. Kanske Julia tio år senare. Bara för att få se vad som hände med henne.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: