Marley, me & könsmaktsordningen

Medan jag ligger och snorar i sjuksoffan måste jag ju roa mig litegrann. Det går inte bara att sova med valp i famnen. Efter tre dagar i den totala förkylningskoman har jag kommit så långt att jag kan titta lite på film (och uppenbarligen blogga efteråt, hmm…)

Jag orkade inte med något tungt. Och eftersom jag precis blivit hundägare så föll valet på Marley and me. Den verkade lagom harmlös. Och det är den också. Marley and me handlar om ett par journalister som skaffar en hund. Hunden är omöjlig att få styr på. Hur mycket de än försöker så är Marley som hunden heter odressyrbar. Mannen i huset skriver krönikor om sin hunds vilda upptåg. Så långt är det ganska småputtrigt och mysigt, speciellt för mig, igenkänningsfaktorn på att vara nybliven hundägare är hög. Och genomgående så händer inte så mycket i filmen, eller låt mig säga så här – det är inte tänkt att det ska vara ett drama, utan en rak historia om en familjs liv tillsammans med deras hund.

Det är bara det att under den ytan döljer sig berättelsen, inte om världens värsta hund utan en guide till exakt hur ojämställt ett heteronormförhållande kan bli. Strax efter att andra barnet är fött väljer hustrun (som också är en framgångsrik journalist), spelad av Jennifer Aniston, att stanna hemma med barnen. Några scener slösas på hur enormt uttröttad hon blir av att både ha barn, hushåll och en helt galen hund att ta hand om. Hon blir frustrerad och ber om förståelse från sin make (spelad av Owen Wilson) som inte förstår. Han tycker hon gnäller och är otrevlig. Skilsmässan är nära. Hela förloppet skildras ur hans synpunkt och hur jobbigt han tycker det är att hon inte är glad. Allt blir tillslut bra när han får bukt med sin livsleda (!) och byter jobb och hela familjen flyttar. Hustrun blir gladare och nöjd med livet.

Jag orkar inte orera mer över det här, då min snorkoma gör att jag snart måste sova igen, men WTF? Under filmen lekte jag med tanken på hur den skulle varit om den berättats ur hennes synvinkel. Frågan är om det skulle ha blivit en så mysig familjefilm då? – Ungt relativt jämställt par gifter sig och skaffar en hund och barn, allt går käpprätt åt pipan, barnen växer upp med en ständigt jobbande far och en utmattad bitter mamma som aldrig får någon som helst cred för det jobb hon gör, medan maken skriver mysiga krönikor om hunden som hon tar hand om hela dagarna.


Halvkul film. Vi kan kalla den Bitterfittan.


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: