Gästpost av anonym: Jag sa aldrig Nej men jag sa heller aldrig Ja.

Prata om det-bloggen är så översvämmad av bidrag att de inte har möjlighet att publicera, bara länka. Därför har jag valt att lägga upp gästposter här av folk som inte har egna bloggar, eller inte vill skriva om ämnet ”hemma”./Anna-Karin

Det är svårt att skriva, skammen gör att orden fastnar och tummlas i min bedömningstrumma innan de förkastas. Hur ska jag prata om det?

Vi var tillsammans, vi var ett par. Jag var en stark ung kvinna som hävdade min rätt- ibland kanske lite väl argt. Jag funderade ofta på vad det var som gjorde att jag blev så provocerad av honom. Om och om igen kände jag mig kränkt av hans beteende och om och om igen hävdade jag mina behov. För döva öron. Han verkade aldrig förstå. Det slutade alltid med att jag hade en obehaglig känsla i magen- vad var det för fel på mig? Hade jag för höga krav? Var jag överkänslig? Hans oförståelse var så…avväpnande. Jag hade inga vapen mot den.

Jag sa aldrig Nej men jag sa heller aldrig Ja. Det var som att jag alltid skulle ställa upp, det var ju så fantastiskt att jag äntligen träffat nån som ville ha mig! Det fanns inte i min tankevärld att jag skulle kunna inte vilja. Han var ju min pojkvän. Han fick göra vad han ville. Min njutning var oviktig. Bara han var nöjd. Bara HAN var nöjd.
Snälla, var nöjd. Sluta nu. Skönt, nu kom han, då är det slut.
Samtidigt: obehaget växte och jag blev allt mer provocerad av hans ständiga kontrollerande, hans totala oförmåga att ta hänsyn, att han aldrig lyssnade. Jag sa aldrig Nej.
Tillslut stod jag knappt ut med att se honom. Jag sa aldrig Nej.
Tillslut mådde jag fysiskt illa av att träffa honom och jag gjorde slut. Fylld av skuld och skam. Han förstod ingenting och jag kunde inte förklara.
Jag kände ett hat som jag inte förstod.
Varje gång jag åkte förbi staden där han bott fick jag ångest. Jag blev rädd för killar med rakade huvuden.

Flera år senare fick jag ett mejl där han berättade att någon, på en fest hemma hos honom, stulit alla hans foton. Bland dem fanns foton på mig, nakenfoton. Avslöjande foton som jag inte sa nej till. Men inte heller Ja. Nu låg de ute på internet. Med mitt fulla namn. Jag ringde upp honom och hans berättelse om hur det gått till klingade så falskt.
Raseriet vällde in över mig och plötsligt såg jag vår relation.
Det ständigt ordlösa hotet. Det ständiga kontrollerandet. Kraven på att jag alltid skulle vilja träffa honom, alltid skulle svara i telefonen. Alltid ställa upp. Att det bara skulle vara vi, på hans villkor. Och jag som bara ville vara till lags, bli älskad, vara attraktiv. Bara vara okej.
Jag såg att vårt sexliv inte var vårt utan hans. Enbart hans.
Där och då insåg jag att jag betedde mig som en person som varit utsatt för övergrepp. Den där skulden. Den där skammen. Jag tog ordet våldtäkt i min mun och började minnas tvånget. Det starka psykiska tvånget. Hotet. Hur jag stängde av mig själv när han satte på mig. Hur jag var som en docka. Död. Stum. Lealös.
Och jag förstod varför min sexualitet och lust varit trasig åren efter uppbrottet från honom. Jag förstod varför jag inte ville ha sex.
Samma dag gick jag till min psykoterapeut, tog V- ordet i min mun och även om vi inte pratade så mycket, jag och min terapeut, om det så började jag berätta, minnas och läka.
Förra veckan väcktes det igen genom #prataomdet.
Och jag började prata om det med den trygga sexualitetens röst. Med den utbildade psykologens förståelse. Med min nuvarande partners fulla acceptans.
Och ändå rister skammen i mig.
Jag sa ju aldrig Nej. Jag förstod ju inte ens att det var fel, att jag inte ville. Jag trodde det skulle vara så. Jag vet att han är helt ovetandes om allt det jag känner, hur det var för mig och jag kan inte se honom som en förövare. Jag kan inte heller se mig själv som ett offer. Det är så otroligt mycket mer komplext än så.

Annonser

3 svar to “Gästpost av anonym: Jag sa aldrig Nej men jag sa heller aldrig Ja.”

  1. Anonym pratar om det | Prata om det Says:

    […] Jag sa aldrig Nej men jag sa heller aldrig Ja. […]

  2. Stefan Says:

    ”/…/ Det är så otroligt mycket mer komplext än så. /…/”

    Det är väl den bästa sammanfattningen.

  3. Tjelsi Says:

    Vad ledsen jag blir när jag läser det här… väldigt väldigt väldigt tråkigt att sånt här ska behöva hända >_<

    Jag har också vågat #prataomdet: http://tjelsi.wordpress.com/2010/12/21/jag-vagar-prata-om-det/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: