Gästpost av Anonym: Han valde mig och jag var tacksam

Prata om det-bloggen är så översvämmad av bidrag att de inte har möjlighet att publicera, bara länka. Därför har jag valt att lägga upp gästposter här av folk som inte har egna bloggar, eller inte vill skriva om ämnet ”hemma”./Anna-Karin

 

Vi träffades när jag var 16. Han valde mig och jag var tacksam.

När jag fyllde 18 hade min pojkvän som var en vuxen man våldtagit mig så många gånger att jag skulle tappat räkningen om jag förstått att det var det han gjorde. Våldtog mig. Sedan han slagit mig i timmar. I dygn. Oftast när jag däckat av utmattning eller svimmat av smärtan. Då våldtog han mig.

Men jag var tacksam för att han inte längre slog. Rev. Bet. Brände mig med cigaretter. Nöp mig eller sparkade sönder revbenen.

 

En gång slog han sönder en toalettstol med mitt huvud.

Vi var i Göteborg på Bowiekonsert och bodde billigt i sommartomt studentrum centralt nära Ullevi. Korridorerna var tomma. Tyst på nätterna. Spöklikt.

Ingen som kunde höra eller undra varför jag blivit blåsvart i ansiktet av blod som runnit ned från skalpen.

Jag svimmade under konserten. Inte underligt – jag var undernärd, utmärglad.

175 cm. 43 kilo.

Hade slutat äta eftersom kroppen behövde distanseras. Viktlösheten tog bort smärtan. Men den där dagen svimmade jag mitt i folkhavet. Livrädd. Han blev ursinnig. Jag skämdes. Jag hade förstört. De runt om hjälpte till och bar mig i säkerhet. Han kokade. Jag visste att det gällde att snabbt komma på benen för att överleva det som skulle hända.

Det han skulle göra.

I rummet.

I de tomma korridorerna.

 

Det pågick i nästan ett dygn.

Finalen var toalettstolen.

Sedan medvetslöshet.

Och en våldtäkt som tog timmar.

Efteråt var det han som ville göra slut eftersom jag förstört hans konsert.

Som jag skämdes över min otillräcklighet.

Min strejkande kropp.

 

Vi träffades när jag var 16. Han valde mig och jag var tacksam.

Min klassföreståndare som undervisade i psykologi hade varnat mig och mina bästa vänner, vi verkade vara lesbiska. För intensiv vänskap.

En äldre kille var gudasänd. Så normalt. Bra. Sunt. Hetero.

Det tog några månader innan han slog mig första gången. Dessförinnan hade han fått mig att förstå att det var fel på mig. På alla möjliga sätt. Men han älskade mig trots alla mina fel. Trots alla mina misslyckanden.

 

Mina föräldrar flyttade ut på landet och lämnade mig i en liten lägenhet i stan.

De sade att jag var mogen, egensinnig och envis.

När han började slå mig såg jag till att bli befriad från gymnastiken. Jag sade bara som det var, att jag inte ville klä av mig inför andra.

På dagarna sov jag i biblioteket. På nätterna fick jag stryk. I gryningen våldtog han mig.

Veckans alla vardagar. Under hela gymnasietiden. Helgerna var ändå värst. Då var jag hans dygnet runt.

Jag minns att han spöade mig extra intensivt om han visste att jag hade något viktigt prov, så jag tog inte hem några böcker. Alla studier fick klaras av under skoltid, på rasterna i biblioteket. Om vi hade håltimme passade jag på att sova i bibblans tysta rum.

Lunch hade jag inte tid att äta.

Mina lärare sade att jag var en överklassflicka som skolkade och satt på café.

Jag fick toppbetyg. Men en gång låg jag riktigt risigt till efter stor frånvaro och fick säga som det var till min klassföreståndare. Att mannen jag lever med och som älskar mig slår mig. Min klassföreståndare tog ett samtal med min mor och de kom överens om att det nog inte så lätt att leva med någon som jag. Så egensinnig och mogen på samma gång. Min klassföreståndare tog på sig att se till att VI inte skulle slå ihjäl VARANDRA.

Jag skämdes. Jag hade berättat som det var och inte lyckats skydda mina föräldrar från sanningen. Skammen.

Men jag hade lyckats rädda det viktigaste. Betygen. Mannen. Och mitt liv.

Jag satt i orubbat bo. Och HAN skulle inte hängas ut.

Han skulle inte ens behöva veta vad som sagts. Eller att jag pratat om oss. Om det han var tvungen att göra för att jag var värdelös.

Jag skulle överleva.

 

Efter studenten började jag på universitetet.

Det gav mig större frihet och våldet trappades ner en aning.

Livet blev lättare att leva. Jag fick inte längre stryk dagligen utan bara tre fyra dagar i veckan.

Nu undrar du kanske hur dagarna såg ut, hur jag levde, hur våldet såg ut?

Jag minns inte allt. Men jag minns att han skar mig med kniv, boxade med knytnävar, sparkade i mage, rygg och huvud. Bet mig. Tog strypgrepp tills jag svimmade. Spottade mig i ansiktet. Fick mig att gå och krypa på krossat glas.

Det hände att jag åkte in till Akuten när jag var rädd för att alla slag och sparkar mot huvudet hade skadat mig. När jag var svart i ansiktet av blod som runnit ner från hårbottnen och levrat sig under huden.

Eller när jag spydde blod.

Jag tror min journal där måste vara en kilometer lång.

Bara en gång sade en läkare till mig att han tyckte att jag skulle anmäla.

Och honom svarade jag också precis som det var.

–      Det är min pojkvän som sitter där ute i väntrummet och han skulle tycka det vore så fruktansvärt.

Det blev ingen anmälan.

 

Läkarbesöken var frekventa under de 6 år jag levde med den här mannen. Magsår. Anemi.

Under ett drygt halvår åt jag 8 penicillinkurer omväxlande för halsfluss och urinvägsinfektion.

Det fanns något fint i detta, tyckte jag. När jag hade halsfluss var min mun fredad. Och när jag hade urinvägsinfektion var underlivet en mansfri zon.

Nu är jag allergisk mot penicillin.

 

En gång ringde jag Kvinnojouren, men de bad mig återkomma eftersom de hade mycket just då.

Jag ringde aldrig igen.

Men jag pratade med mina vänner som också hade erfarenheter av sexualiserat våld.

Med henne som blev våldtagen av sin pojkvän sedan de gjort slut och som inte sagt något av rädsla för att väcka hans treåriga dotter som sov i rummet intill. Med kompisen som utsattes för gruppvåldtäkt och där gärningsmännen skyllde ifrån sig med att hon var berusad och att hon rökt hasch tillsammans med dem. Med bästisen som våldtogs av pojkvännens morbror när farmor sov i rummet intill och som hållit tyst för att inte genera farmor.

Vi har pratat om det. Och vi hjälpte varandra att slippa känna oss som ufon. För varandra har vi aldrig behövt förklara oss. Vi har kunnat tala om det.

 

Nu har jag passerat 40 och det är 20 år sedan jag lämnade mannen som slog mig.

Och jag har aldrig tidigare kunnat prata om det annat än med mina närmsta och äldsta vänner. Inte ens med de 5 olika terapeuter jag gått hos genom åren.

I terapin har jag talat om mobbning, diskriminering, gränssättning, föräldrar, syskon och ätstörningar. Men vi har aldrig talat om detta. Skammen har varit för tung.

För ett år sedan pratade jag för första gången med en psykolog om övergreppen.

Och för ett par månader sedan berättade jag för första gången för en ny vän.

 

Det gör skillnad att prata om det. Skammen viker undan.

Jag önskar att vi fortsätter vittna.

 

 

/Anonym

 

Annonser

8 svar to “Gästpost av Anonym: Han valde mig och jag var tacksam”

  1. Simona Says:

    Lilla fina fina du. Kram till dig. Fy fan att någon ska behöva vara med om sådant. Kram kram kram. Och kram igen.

  2. Joanna Says:

    !

  3. E Says:

    Jag gråter när jag läser detta. Kalla mig naiv men jag trodde inte att det fanns män av denna sort. Ingen människa ska behöva genomlida detta. Ingen.

    Jag kan bara innerligt hoppas att du mår bättre idag och tacka dig för att du vågade prata om det.

    Tusen kramar

  4. Mikael Says:

    Starkt av dig att berätta. Det här var det mest besinningslösa och fruktansvärda jag konfronterats med i förhållanden där misshandel sker. Otroligt starkt av dig att berätta, ja att stå på benen, eller bara något ben efter en sådan fruktansvärd och systematisk behandling.
    Att du ens orkar minnas. Kan inte föreställa mig.

    Är med dig i tanke och hjärta. Stor kram, ta hand om dig!

  5. malin Says:

    Helt sinnessjukt. Tack för att du delar med dig. Visar oss vad styrka faktiskt innebär.

  6. j Says:

    Jag förstår inte hur världen kan se ut såhär, hur människor kan vara så fruktansvärt elaka och utsätta andra för sånt här. Du är så stark som klarat dig igenom detta och jag önskar i denna stund inget hellre än att ingen någonsin igen ska behöva utnyttjas på detta vis, eller på något vis alls för den delen.

  7. Anonym Says:

    Tack för att ni läst. Och tack för kommentarer.
    Det värmer.
    Jag tänker att om vi haft en diskussion om gråzonerna när jag växte upp hade det varit lättare att se, förstå och hantera det som hände innan han slog första gången.
    Sköt om er!

  8. kristina Says:

    värme styrka och kärlek till dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: