En liten berättelse om kärlek

Jag har precis kommit hem från min farmor och farfar. Varje år innan jul så samlar de alla sina vänner och sjunger in julen. Varje år sedan 1965.

För att berättelsen ska få lite bakgrund så måste jag berätta lite om min familj. Jag kommer från en ganska borgelig övre medelklass-släkt. Den sortens familj som har frisksport som religion. Jag hade ett par skridskor innan jag kunde gå ordentligt. Jag lärde mig åka skidor som fyraåring, lärde mig segla som femåring. Att vara ute i naturen är något av det viktigaste för min familj. Och det kommer från farmor och farfar. Vi har alltid plockat bär och svamp, tittat på fåglar i kikare och fjällvandrat. Att vara aktiv är livskvalitet. Loggan för friluftsfrämjandet är som att de ritat av min farfar och satt honom där i bilden. Så är jag uppväxt.

Min farmor och farfar har varit gifta i över 60 år. De närmar sig båda 90-strecket. Förra året var sista gången de var uppe i fjällen. Farfar börjar bli väldigt skröplig och att skida de fem kilometerna som krävs för att ta sig till stugorna är helt enkelt för svårt med en dålig höft och ett nästan förlamat högerben. Jag förstår att det måste vara så oerhört sorgsamt att inte längre kunna vara rörlig när man verkligen älskat att vara ute i skog och mark. I slutet av sommaren var jag ute på vårt sommarställe utanför uppsala när farfar kom ut och alldeles själv skulle ta upp bryggan. Han kan knappt gå, men ber inte om hjälp. Jag gick ned och hjälpte honom, men fan vet om han inte skulle fått upp den själv trots allt. Han är envis som synden. Han pratar aldrig, aldrig om att han skulle ha ont.

När jag kom hem till dem idag så hade jag världens huvudvärk. Jag frågade farmor om hon hade någon huvudvärkstablett. Hon sa att det här är ju ett läkarhem och där har vi ju aldrig sånt, och skrattade lite, sen sa hon att jag kunde fråga farfar ändå, om han hade nåt på lager. Efter ett tag kom farfar med en ipren som han sa att han hittat. Jag tar den tacksamt och går ut i köket. Farmor säger till mig att hon visste att han hade, för hon har vaknat på natten av att det prasslat. För farfar har ont i ryggen. Och ibland så gör det så ont på natten att han måste ta en tablett. Och så klart så vet farmor. Hon har känt honom så länge. De älskar varandra. Hon vet allt om honom. Men hon är lojal. Och låter honom behålla sin värdighet. Så hon låtsas inte om att farfar tar värktabletter på nätterna. Hon låtsas inte om att hon vet allt när jag frågar. Det gör mig så oerhört rörd, men jag kan inte gråta över det där och då. Så jag väntar tills jag är hemma igen. Och gråter som ett litet barn. Över den oerhörda intimiteten och värmen i att en gammal vän och älskad make kan få dölja sin smärta för sin fru. För att han antagligen ändå vet att hon vet. Och för att de älskar varandra så gränslöst.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: