Den ljuvliga euforin

Jag tror det var 1991 som TV4 visade alla Star Wars-filmerna under julhelgen. Jag var 10 år. Jag hade väl hört talas om Star wars, men jag visste inte riktigt vad det var, men redan när trailern för ”A new hope” började visas visste jag att det här, det var något alldeles extra.

Jag och min lillasyster såg filmen och var helt i extas. Det var en livsförändrande upplelvelse. Vi visste inte att sån här film kunde finnas.

Den här texten kommer inte handla om hur bra Star wars är. Det har avhandlats i oändliga textmängder i 30 års tid. Nä, den här texten handlar om den där känslan.

Min syster och jag sprang ut och in från sovrummet hos farmor och farfar där vi förpassats för att titta på filmen, för att berätta om allt häftigt som hände. Isplaneter! Stora krigsmaskiner! Darth vader! Jag var så oerhört lycklig över att få ta del av det. De vuxna, som sett den förut var inte så imponerade. Och när jag försökte berätta för min bästa kompis så fattade hon inte grejen. Alls. Jag tror jag tvingade henne att se första filmen och det var katastrof.

Hon var helt oförstående för min eufori. I skolan hade antingen alla sett den eller så var de också helt ointresserade. Jag var helt själv i min rosa bubbla av Star warskärlek, förutom min syster då. Vi tvingade våra föräldrar att köpa alla filmerna på videokassetter, och så såg vi dem om och om och om igen.

Den där enorma exalterade hysterin, den drabbar mig fortfarande ibland. Alla nördar känner igen den. Något som andra tycker är löjligt eller onyttigt fyller upp hela ens värld. Det hände mig med Interwiev with the vampire,  Buffy the vampire slayer, med Rome. Det händer varje gång jag läser Sandman. Den där Känslan av att världen är lite lite bättre bara för att jag fick se/läsa/uppleva precis just den här historien. Ruset som kommer sig av att ha förstått att jag inte visste att jag saknade just det här i mitt liv. Och nu har jag det!

När jag gick hem från panelen på nördcafét igår så kom minnet av hur det kändes att se Star wars när jag var tio upp för första gången på många år. Jag blev sentimental. Och kände en väldigt massa kärlek för den töntiga, entusiastiska nörden jag var och är. 

Annonser

Ett svar to “Den ljuvliga euforin”

  1. Julia Says:

    Like.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: