Om möten i roll

Fan vad svårt det är att sätta ord på det. Jag säger att jag håller på med lajv och du ser mig iförd lakastabard och jättebarbarsvärd i gummi sägandes saker som:

– Varen hälsad, Mörkret har tagit Trakten, men vi står starka.

Varje gång jag säger att jag är lajvare så är jag också snabb med att säga att jag inte är en sån lajvare. Men jag tror jag måste sluta med det. För det spelar ingen roll. Jag har lajvat sedan tidig tonår. Många som jag började med har inte fortsatt, men jag har bara velat vidare, vidare in i sagan. Oavsett om sagan handlar om människor i vardagen, efter katastrofen eller människor utstyrda i lustiga kattkostymer.  Jag lajvar för att jag har ett behov som inte kan uppfyllas någon annanstans. Och det är så sjukt svårt att beskriva för någon som inte varit där och känt det. Det händer inte alltid, inte på alla lajv. Men ibland kommer något in i berättelsen som uppfyller ett behov du inte visste att du hade, en berättelse som du inte visste att du ville berätta. Jag ska försöka förklara så gott jag kan.

Lite så här kanske:

Vi möts i en magisk cirkel. Innanför den magiska cirkeln kommer alla att låtsas att det som pågår därinne är på riktigt, vi tar på oss roller som agerar inom den överrenskomna verklighetens logik.

Jag kommer in med mig själv, jag är spelaren som tar en roll. Den rollen är inte jag, men jag kan inte komma ifrån att jag också tar med mig mina erfarenheter, mina behov in i rollen. Historien som jag är med och berättar berättas för mig, av mig men genom ett filter som är rollen. Och det är här det börjar bli intressant. Varför spelar vi de roller vi spelar? Ibland är rollen given till dig, någon har tänkt: Det skulle vara intressant att se Anna-Karin spela en sån här typ av roll. Ibland skapar man rollen själv, jag alltid med utgångspunkten – vad tycker jag är intressant just nu. Vad som varit intressant har varierat från att spela stum till att spela godhjärtad kristen. Det är omöjligt att förutse vad man ska uppleva i rollen. Det finns ingen som bestämmer det, bara riktlinjer, arrangörernas vision och den överrenskomna berättelsens logik och linje.

Att lajva kan ibland vara som att bli kär. Du inleder något försiktigt med en annan människa och själva processen, själva interaktionen blir så spännande att du bara vill ha mer. Jag har varit med om det så många gånger. Det är något med rollen som berör dig på ställen du inte hade räknat med, det kan vara behov du inte visste att du hade, eller beteenden i din vardag som förstärks (det kan vara jobbigt och kul) eller tematik på historien som går rakt in i hjärtat. Så möter du en annan spelare som sätter igång just den Berättelsen hos dig. Och du märker att det händer samma sak med din motspelare. Rollerna kommunicerar i spelet, men man försöker också läsa av den man spelar mot för att se om den är med på tåget, vill nåt annat, eller är på väg åt samma håll. Ofta så funkar det för att man håller sig till berättelsen, men sen finns det vissa tillfällen då den kommunikationen är på en annan nivå, att jag kan se vad personen jag spelar mot vill och möta upp och då bli mött tillbaka och sen är det som att man dansar en jävligt komplicerad dans tillsammans. Var den dansen tar oss vet vi inte, men vägen dit är det intressanta. Och hela tiden kollar vi som spelare av varandra, är vi på samma spår eller ska vi skjiljas åt här? Vad händer om vi pushar historien lite mer åt det här hållet, är du fortfarande med mig?

Efteråt är det som att ha förlorat någon man älskar. I kroppen finns fortfarande verkligheten man har skapat tillsammans men huvudet berättar för kroppen att det här var inte på riktigt. Sorgen över att aldrig få träffa rollerna något mer är svårförståelig, det blir som ett verklighetsglapp.

Och relationen till den riktiga människan bakom rollen kan kännas oerhört djup och nära trots att du egentligen inte känner personen. Jag har människor i mitt liv som jag träffar oerhört sällan men som jag älskar utan reservation. Deras roller har berört mig så djupt att de alltid kommer vara mina vänner. De har berättat något jag behövde veta om mig själv, som jag kanske inte skulle kunnat nå på något annat sätt.

Efter ett lajv i somras (som jag skrivit om tidigare här) satte min vän Morgan ord på min känsla. Han och jag hade spelat en oerhört stark och komplex relation som avslutats abrupt och med mycket tårar. När lajvet var slut stod han framför mig och hans händer var liksom tomma.

Han sa: Jag behöver bara vara nära dig, hålla lite i dig då och då.

Jag sa: Håll mig så mycket du behöver.

Sen var sorgen över rollernas öde mycket lättare att bära.

Precis så.

Lite större än orchöverfall och hjältedåd i skymningen.

Foto: Fabe Dalen

Syster Lilian och Broder Karl från lajvet Skymningsland.

Känslan efteråt: Som att jag fått en bror.



Foto: Susanne Wehner

Zahida och Isak från lajvet Mad about the boy.

Känslan efteråt: Som att jag fått mitt hjärta krossat i tusen bitar.

Foto: Jörgen Gagga Säteraas

Seke och Tyri från lajvet Hemligheten

Känslan efteråt: Som om jag varit både ett barn och en mor till samma person.

Annonser

12 svar to “Om möten i roll”

  1. Varför vi gör det vi gör « Orange Says:

    […] vi gör det vi gör 2010/10/01 — Agnes Anna-Karin har skrivit en fantastiskt bra text om varför hon är lajvare, och fortsätter att vara det. Jag har inte ord att beskriva känslan […]

  2. Agnes Says:

    Den här texten är underbar, Anna-Karin. Allt det där jag vill förklara men inte kan. Tack!

  3. Egil Says:

    Man kjenner igjen dette, på noe underlig vis. Og samtidig tror jeg ofte at hva du beskriver her…:

    ”… sen finns det vissa tillfällen då den kommunikationen är på en annan nivå, att jag kan se vad personen jag spelar mot vill och möta upp och då bli mött tillbaka och sen är det som att man dansar en jävligt komplicerad dans tillsammans.”

    … iblant er mer ønsket eller illusjonen du får enn virkeligheten. Altså på den måten at man tror man blir møtt tilbake. Men opplevelsen av magien er den samme, hva enten det er reelt eller noe man forestiller seg.

  4. Lisa Tegelmark Says:

    Det är så sjukt svårt att beskriva detta för de som inte upplevt det själva. Jag tycker att du lyckas väldigt bra här. Fast kanske tycker jag det bara för att jag själv kan relatera till precis allt du skriver.

    Ett tydligt exempel hände mig på en fest för ett par veckor sedan:

    Jag satt och pratade i grupp med några vänner och en väldigt ytligt bekant och det hade framkommit att jag jobbat med Medeltidsveckan hela sommaren. Den ytligt bekanta frågar mig plötsligt: ”Men… Var det inte jobbigt att jobba med Medeltidsveckan?”

    Jag tittade oförstående på henne. Hur kunde hon ens få för sig att jag överhuvudtaget skulle ha valt att jobba med ett projekt jag inte gillade eller skulle tycka vore jobbigt?

    ”Eh.. nej? Varför skulle jag tycka det vore jobbigt?”

    ”Jo.. men du vet… alla sådana där lajvare..”

    Ok.. återigen.. Hur kunde ens hon förutsätta att jag, som valt att jobba med Medeltidsveckan skulle tycka att ‘lajvare’ var jobbiga?
    Jag ville ställa henne frågan om vad hon menade med ”sådana där” och var övertygad om att hon skulle ha beskrivit dem precis som du, Anna-Karin gjorde i början av ditt blogginlägg ovan.

    Men tyvärr hann jag inte fråga. Min vän Jon roat flinade mot den ytligt bekanta och sa: ”Men hon är ju själv en sån där lajvare”.
    Varpå den bekanta i sin ganska markanta vinfylla såg lite nergjord ut en stund. Sedan tittade hon upp på mig och sa:
    ”Så du bor i skogen ibland då?”

    ”Emellanåt. Men lajv utspelar sig inte bara i skogen”
    Jag var nära att dra hela harangen. Men orkade faktiskt inte, så jag avslutade bara med att säga att Lajv är en hel värld och vetenskap som du uppenbarligen inte har någon insyn i”.
    Därmed var samtalet slut.

    När folk frågar mig om jag är en ”sådan där lajvare” så känner jag mig ofta tvungen att förneka det. ”Alltså, ja, jag lajvar, men.. jag är inte en ‘sån där’ lajvare”. Så att de inte ska få -fel- bild av mig. Det är egentligen bara sedan något år tillbaka som jag faktiskt har slutat att nästintill tycka det är pinsamt att, för folk som inte har en aning, berätta att jag är lajvare. Men numera tycker jag det är skönt att känna mig stolt över det. De vet ju inte. De förstår inte. Och vill de inte försöka förstå ens, så, wtf, liksom. Jag tycker ändå att min värld verkar roligare än deras..

  5. Miriam » Veckans lista Says:

    […] upplevelse under helgen. Mycket svårt att fokusera. Anna-Karin skriver väldigt fint om det på sin blogg. Läs mer […]

  6. honeybeeve Says:

    Tack för din fina text. Det är skönt att veta att det finns andra lajvare där ute som också vet detta. Det är skönt att veta att man inte är ensam om den här upplevelsen.

  7. Petter Says:

    Sjukt bra skrivet Anna-Karin! Grymt!

    KÄRLEK!

  8. Daniel K Says:

    Oerhört bra!

    Det här skulle kunna vara en essä i en pretentiös konventsbok, för att lägga välförtjänta lagerkransar kring sitt namn, som skulle väcka uppmärksamhet och buzz. Eller en extremt skärpt formulerad beställningsartikel, för runda och välförtjänta kronor, där forumen skulle glöda av reaktioner efteråt. Eller en vetenskaplig analys av vad det innebär att vara människa och bära mask, för förbättrandet av vårt kollektiva vetande, med stelansiktade nickar av godkännande från vitterhetens mecenater efteråt.

    Men det är ”bara” en blogg, där du talar fritt ur hjärtat till vem som än råkar komma förbi. Det betyder mer. Och eftersom du formulerar vår sanning behöver du inga ursäkter. För det gör du. Kärlek!

  9. Morgan Jarl Says:

    Jag vaknar morgonen efter lajvet och det sista jag såg av Anna-Karin är att hon sitter framför mig och säger att hon är ok fast jag kan se att hela hennes väsen är plågat. Jag är helt maktlös och kan inte hjälpa henne. Jag vet att det bara är på lådsas, det är ju inte Anna-Karin som mår dåligt, men det jag ser är fortfarande min vän framför mig. Vi hade en efterfest efter lajvet kvällen innan och jag trode jag hade debriefat klart, men när jag vaknar så sitter allt kvar. Det första jag gör är att leta upp Anna-Karin och se om hon är ok. Jag säger till henne: ”Jag bara måste höra dig säg att du mår bra och se att du verkligen gör det”. Hon ger mig den tillfredställesen och sen tror jag att jag rör vid henne hälften (kanske en liten överdrift men inte långt ifrån) av den resterande tiden av den dagen. 75% av tiden den dagen rör jag vid någon av alla de jag spelat med mig. Att göra alla dessa människor riktiga efter den starka upplevelsen blir yterst viktigt. Att teatermänniskor och lajvaregenerelt sett kramas mycket mer än andra är en fakta som är lite plågsam för mig ibland när jag är med andra folk som inte har samma behov att röra vid varandra. Den fysiska beröringen, där jag kan krama någon jag inte har träffat mer än några minuter, bygger på att jag visar att jag litar på dem. Genom att ge den fysiska bekräftelsen på att vi kan röra vid varandra utan att skada varandra har vikommit överens om att vi kan dela en fiktiv värld där vad som helst kan hända; vi kan komma varandra fysiskt nära, både våldsamt och intimt, vi kan öppna våra hjärtan för hat, ilska, passion, kärlek, lycka och sorg och veta att våra medspelare kommer hålla mitt hjärta utan att såra det. De har hållt min kropp med kärlek, med respekt – de har bjudit in mig och tillåtit mig att dela deras famn och visat att jag kommer inte att skada dig, jag kommer att ta hand om dig. Efter spelet blir det då också viktigt att åter igen låta den fysiska kontakten göra verkligheten påmind, att säga till varandra: ”Se vi har delat den här världen – jag sårade dig, vi älskade varandra, vi hatade varandra – men vi lådsades bara. I våra liv utanför spelet så tar vi hand om varandra, så är vi inte farliga.”

    Jag älskar allt du skriver AK. Jag vet inte om jag säger till dig hur fantastisk du är tillräckligt ofta – eller för ofta. Kärlek.

    • kalashnicore Says:

      Så rätt. Jag har inte tänkt på det på det sättet, men det är ju helt klart riktigt. Att röra vid någon gör den personen verklig, gör den till en person.

  10. Lisa Tegelmark Says:

    Läser din fantastiska text en gång till nu. Tack AK för att du så briljant sätter ord på det svårförklarliga. ❤

  11. Det där med lajv är inte så lätt att förklara… « The e-Hive Says:

    […] precist och välformulerat att det kändes som en ren lättnad att läsa det. Läs själva här: https://kalashnicore.wordpress.com/2010/10/01/om-moten-i-roll/ Leave a Comment Leave a Comment so far Leave a comment RSS feed for comments on this […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: