Adrenalinhoran

Första gången jag åkte snowboard var jag 13. Det slutade med att jag bröt handleden i backen och fick åka in till sjukhuset och dra armen rätt. Det stoppade mig inte från att åka mer nästa år igen. Femton år senare är jag fortfarande en hängiven snowboardåkare. Men varje gång jag åker tänker jag att det är så himla sjukt – behovet av att utmana säkert. Att vi i våra liv lever såna trygga liv att vi hittar på sätt att försätta oss i fara. Men fara som är kontrollerad. Som är tillräckligt farlig för att vi ska få den där lilla dosen av adrenalin. De där kontrollerade ögonblicken av förhöjt medvetande, av sådant som Tyler Durden skulle ha kallat ”a near life experience”.

Jag var 14 när jag lajvade första gången. Mitt starkaste minne är den sugande känslan i magen av skräckblandad förtjusning. Av att det var mörkt och lite läskigt. Vi diskuterade många gånger i min tidiga lajvkarriär vad som skulle hända om man inte längre fick ”kicken” när man lajvade. Skulle man sluta då? Eller skulle vi ta det för långt för att få samma känsla? Långt senare kom jag i kontakt med termen hardcore inom lajv och insåg att det var ungefär samma sak som vi kallade kicken. Känslan när hjärtat klackar till av skräck och sen den omedelbara lättnaden som följer när hjärnan förstår att det inte är på riktigt. Euforin när kroppen förstår att den får fortsätta knarka endorfin och adrenalin. Lättnaden i alla tårkanaler när tårarna flödar och minnet säger: det är bara på lek. Gråt min älskade, det blir inga konsekvenser sen. Att lajva är att befinna sig i ett möjligheternas kalejdoskop. Man får tillfälle att vrida på ”om:et” i alla riktningar som är möjliga. Om jag vore en person som hade varit med om det här, Om jag reagerade så här, Om jag hade den här relationen osv. Sen får jag dela den upplevelesen med andra som känner lika starkt. Det är inte så konstigt att jag och många med mig efter upplever det där nästan maniska tvånget att om och om igen återberätta, återberätta, återberätta. Som att vi söker bekräftelse på att vi verkligen upplevde det, att det var lika verkligt för dig som det var för mig.

Det är på riktigt, men precis som i skidbacken, ett kontrollerat risktagande. Min dödsångest kommer snart att utbytas i skratt och gemenskap. Vi låtsas bara. Men med vuxna insatser.

Från lajvet Moira 2005

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: