Rakt från verkligheten

Jag tänker mig inte som en speciellt rädd människa. Visst kan jag ha dödsskräck eller höjdskräck och jag drömmer vidriga mardrömmar då och då, men generellt är jag inte räddhågsen av mig. Det är bara det att jag råkade födas med äggstockar, vagina och så småningom bröst och det gör att om jag inte är rädd så är jag dum.

När jag var fyra och var med mina föräldrar på spelmansstämma försökte de varna mig för pedofiler. De sa att om det kom gubbar och ville titta mig i stjärten så skulle jag inte följa med dem. Inte ta emot godis heller.

När mobiltelefonen gjorde sitt stora genombrott i slutet av 90-talet var det till min mammas stora lättnad. Vi utvecklade snabbt ett system där jag och min syster alltid skickade sms om vi blev försenade eller sov över hos någon kompis. Min mamma sov med mobilen på vid sitt nattduksbord för att vara tillgänglig om något hände.

När jag bodde mellan Trångsund och Farsta och det inte gick några bussar efter kl 00.30 så tog jag ofta en taxi för att ta mig hem, trots att det bara var 20 minuters gångväg. Vägen hem gick genom ett helt tomt industriområde vars enda invånare var en motorklubb.

När jag går hem på kvällarna i Rågsved där jag bor nu så kommer alltid daniel och möter mig. Jag messar honom vid Gullmarsplan så att han ska hinna komma fram när jag kommer med tåget.

De gånger som han av olika anledningar inte kan möta mig så har jag en kilometer att gå. Så här ser det ut när jag går den vägen:

1. När jag går av tunnelbanan kollar jag runt för att se så att det inte är någon som tittar konstigt.

2. När jag kommer till hissen kollar jag så att det är minst en kvinna med i hissen och inte bara jag och okända män.

3. Var 40:e meter ungefär kollar jag runt för att se så att ingen förföljer mig.

4. Jag ändrar min gångstil. Breda axlar, svängande armar och raska steg.

5. Jag har mina nycklar i handen med nycklarna mellan fingrarna för att kunna göra mesta möjliga skada.

6. Jag har telefonen på handsfree.

Om någon kommer gående bakom mig har jag full koll på den människan. Jag beräknar hur långt det är att springa för att få hjälp. Om det finns några andra i närheten. Om dom skulle kunna tänkas hjälpa mig.

Sista vägen upp för trapporna till gården springer jag. Tänker att det skulle vara så oerhört ironiskt om jag blev överfallen precis innan jag var hemma.

Idag var jag ute i motionsspåret. Det är en fantastiskt vacker slinga i skogen. Helt isolerad. Ibland möter jag andra joggare. Jag håller blicken rakt fram. Möter ingens blick. Tänker: Om jag blir överfallen nu så kommer ingen att höra mig. Ingen kommer att hitta mig. Tänker: Fan, jag ska ju bara motionera, skit i att tänka på det här nu och bara se till att ha en skön pw. Tänker: Om man blir våldtagen och råkar ha en tampong i, kan tampongen då skada äggstockarna eller andra ömtåliga delar i mitt underliv? Om den stöts upp med all kraft?

Jag vill inte tänka på det här. Jag vill inte ägna tid åt det här. Men faktum är att jag måste. Därför att inte vara riskmedveten är enormt korkat. Om jag har lite koll så kanske jag har en chans att ta mig loss, kämpa emot. Som flera av mina kvinnliga vänner och bekanta. Som kommit undan och nu lever med ångesten, som fick uppleva vetskapen om risken gå till verklighet på några få sekunder.

Det är min vardag. Det är inte första gången som någon skriver om den. Eller skriver om den på det här sättet. Jag gör inga anspråk på att vara orginell, eller ha en lösning på det.

Det är bara det att det här är min vardag. Varje dag. Varje dag behöver jag tänka över möjligheten att jag kan bli våldtagen, överfallen, mördad. Varje dag i resten av mitt liv.

Annonser

6 svar to “Rakt från verkligheten”

  1. Birgitta Linder Says:

    Ja det är för jävligt, jag känner igen varje tanke du har! Det var min stora skräck när ni började vara ute på nätterna, det hände ju en del otäcka överfall då (som nu) bla mord på en flicka i er ålder. Jag har ju hundarna fästade kring midjan och tänker ofta på hur jag snurrar in mig i kopplen så anfallaren har mig + två skällande o huggande hundar emot sig. Tyvärr är jag pessimist när det gäller våld mot oss kvinnor, männen som gör det här har ju inget annat sätt att hävda sig mot en kvinna än med våld för intellektet ligger ju nere.

  2. Erlend Eidsem Says:

    Næh.
    Jeg känner deg godt. Det här er forjævligt.
    Och det er korkad och unødig, tycker jag.

    Jag har blitt överfallen, jag har blitt slagen.
    men jag tänker vel inte sådär likevel.
    jeg holder kanske lite avstånd, eller löper lite fortare.

    90% av alla valdtekter görs av någon du känner hemma hos deg själv.
    ock dom kann godt vara intellektuella typer.

    • kalashnicore Says:

      Alltså, jag går inte genom livet och är rädd hela tiden, men det jag menar är att jag måste vara riskmedveten jämt och det är det som är det jävliga.

  3. Erlend Eidsem Says:

    fascinerende og synd, tenker jeg.
    jeg har den holdning at ”dør jeg, så dør jeg”
    vet ikke hvorfor, men tenker at det er så.

  4. Andreas Says:

    Hej, ursäkta jag känner inte dig, råkade snubbla in på din blogg via bekantas bekanta. Hemskt att det ska vara så här! Men det är ju/väl så att de allra flesta överfall sker INUTI nära relationer. Och har man trygga sådana så behöver man inte vara särskilt rädd egentligen!? Tror jag.
    Men men visst, jag fattar ändå, t o m som kille går jag ju och har koll självklart på kvällarna hem från tuben och flyttar plånboken till ryggsäcken och går kanske en omväg runt nån som ser skum ut. För en tjej kan det ju såklart vara 10 ggr värre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: