Ny tidning om lajv – jag behövs inte längre

29 juni, 2012

Sedan jag startade bloggen så har jag mest skrivit reflekterande om lajv, och ibland om feminism. Nu finns det ett nytt internetbaserat magasin som heter INLAJV. Där kommer jag skriva återkommande om ungefär samma saker som jag skrivit i bloggen. Så nu får vi se vad det blir av Kalashnicore. Jag måste fundera på om jag hinner med både Weirdscience, Inlajv och denna blogg. Och som man kan se så är det åtskilliga månader sedan jag skrev något här. Men man kan ju alltid gå in här ibland och kolla om jag fått feeling, eller följa min twittfeed som är det enda som verkar uppdateras på bloggen.

HÄR kan du kolla in Inlajv. Där kan du bland annat läsa om vad jag tycker om att spela död, om hur man kan bli krigstraumatiserad och ladda ned lajvet Joakim som jag skrivit.

HÄR kan du läsa mina texter om gråtmilda män med vapen och ett gäng texter där jag spoilar Game of Thrones som att det inte fanns någon morgondag.

Väl bekomme!

(Vi ses i overkligheten)

(Bild: Ulrika Linder)

Douchebag – bingo

8 mars, 2012

Förra året var jag på den årliga konferensen Knutepunkt i Danmark. Stämningen där var sådan att det fanns en massa konstiga sexistiska beteenden. Vi var några som satte oss ned och gjorde en bingobricka där man kunde göra dessa rövigheter till något i alla fall kanske roligt. Sen delade vi ut bingobrickorna till ett gäng människor. Sedan dess har douchebag-bingon legat på min dator, så jag tänkte att nu på internationella kvinnodagen så passar jag på att lägga upp den till allmän beskådan. Jag har inte gjort den helt själv, utan med hjälp av ett helt tjog människor.

Länkar även till den eminenta reaktionärsbingon!

(klicka för större)

Ash Nazg Durbatulûk

27 februari, 2012

Jag ska på orchlajv!! Hurra!

Det är ungefär lika otroligt och ickekaraktäristiskt som när jag började på spinning för några år sedan.

Här med egentillverkad lädermössa.

Andra patriarkala dräkter att uppöras över:

15 februari, 2012

Medeltiden: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

1800-talet: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

Sekelskiftet: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

40-tal: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

50-tal: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

Evert Taubsk: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

70-tal: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

15-02-2012: Oerhört patriarkalt. Hur kan jag klä mig i detta? Skämmes!

Ja. Herregud.

Knekt och fägring stor

23 januari, 2012

Ursäkta, men jag måste bara posta dessa bilder på mig i en knektklänning som jag lånat. Har sällan känt mig så ball som i denna. Jag måste få bada i min egen häftighet ett litet tag.

(Dräkten är sydd av Sara Bäckman. Tänk om jag kunde sy så.)

Töntskräcken

2 januari, 2012

När jag började lajva 1995 så vågade jag inte berätta det för någon. Det har jag säkert skrivit om tidigare. Att hålla på och tramsa ute i skogen var en för stor risk för mig som redan låg pyrt till statusmässigt i skolan. Det var alltså en personlig risk att erkänna vad jag börjat med. Det var bara killar som höll på och kanske inte de coolaste killarna om man säger. Det här var precis i den ålder då det är väldigt viktigt vad tjejer och killar gör och vem som gör vad. Min strategi blev att dra med mig mina vänner in i lajvandet, att få med mig dem så att jag kunde fortsätta hålla på, men slapp stå för det ensam. Göra det lite häftigare, strength in numbers om man säger.

Mina vänner tyckte också det var roligt i början. Men inte på samma sätt som jag. De ville inte prata om det i timmar, de ville inte ägna all vaken tid till att prata om lajv, planera lajv eller prata om lajv lite mer. Det ville jag.

Så väldigt tidigt så började jag censurera mig själv. För att inte vara outhärdlig att umgås med. För att inte vara för mycket. Och det har jag fortsatt med. Jag har skyddat personer i min närhet från min tönterism. Jag har hållit mig tillbaka efter någon slags intern mall om vad som man får lägga tid och engagemang på. Alla som aldrig lidit av töntskräcken kommer antagligen fnysa åt det här och ba: var dig själv. Men vi (för jag antar kallt att det finns massor därute som är lika rädda som jag) som känner att vår töntighet är något som måste hållas i strama tyglar, för att inte oroa eller störa, eller för att andra inte ska lyfta på ögonbryna och le så där, som om man vore en sån där, för oss är detta ett verkligt problem.

Mitt nyårslöfte inför 2012 är att försöka att bekämpa töntskräcken, den som får mig att be om ursäkt innan jag påbörjar ett resonemang med ursäkta men nu kommer jag vara oerhört nördig, den som får mig att inte sitta uppe på natten och skriva den där novellen om min rollperson, den som får mig att ursäkta mitt stora intresse inför ovetande med att det kan vara konstnärligt och utmanande också, inte bara springa omkring i skogen med plastsvärd. (Springa omkring förresten, det är skitjobbigt att springa i skogen, och svårt är det också)

SCREW YOU, I’M COMING OUT!

Som tur är har jag numera massor av vänner som är precis lika nördiga och töntiga som jag. Som tovar en Yurtha, som nålbinder klänningar eller planerar långa scenarior till lajv som ligger år framåt i tiden. Vänner som längtar till nästa rollspelsträff, som går igång som fan på lajvteoridiskussion. Till er dedikerar jag 2012. Jag kommer vara med er, fullt ut! Jag ska våga! Jag ska komma ut som den tönt jag alltid har varit, innerst inne.

Tacka ja och nej.

13 november, 2011

Ibland får man perspektiv på tillvaron på ett väldigt bra sätt. I morse satt jag med Carolina Dahlberg och Karl Ytterberg och åt frukost. Vi pratade naturligtvis om lajv på alla möjliga och omöjliga vis. Efter ett tag så kom vi in på den här filmen.

För er som inte sett den så är det en superbra genomgång för ickelajvare om vad lajv är. Den är inte så lång men lyckas under sina drygt åtta minuter på ett underbart pedagogiskt och inspirerande sätt belysa vad lajv kan vara. Jag hade bara ett problem med filmen: Det intervjuas fyra eller fem personer, där bara en är en tjej. Det är inte bara problematiskt ur genussynpunkt utan också synd att man inte visar att det på ett krigslajv fanns väldigt många roliga roller som spelades av tjejer. Jag har stört mig på den här filmen, men inte sagt något, då jag ändå tyckt att det varit en sån bra film i övrigt, så jag har inte velat vara den personen som måste gnälla. Men jag har tänkt på det.

Nu fick jag tillfälle att prata lite med Karl som var med och gjorde den och det är nu som jag får en viktig tankeställare igen. När jag nämner att jag tycker filmen är bra men problematisk så säger Karl att han håller med, men att det var för att inga tjejer ville ställa upp och bli intervjuade. Att de som gör Barda har ett väldigt aktivt genustänk.

När jag fick höra detta blev jag både glad och ledsen. Glad för att Barda är ett barnprogram som sänds på bästa sändningstid, mitt i fredagsmyset, och att det då är extra viktigt att det genomsyras av bra och upplysta värden. Ledsen för att vi lever i en sån vansinnig värld att kvinnor fortfarande är fostrade till att tänka inte ska väl jag? Inte kan väl jag något? när de hamnar i en situation där de på något sätt förväntas göra anspråk på att kunna eller vara någonting.

Inom lajvvärlden (och det här har skrivits förut) har vi möjligheten att förändra och testa hur det är att bete sig på andra sätt än gängse norm.

Och nu  kommer här en liten utmaning:

Om du är tjej:

När du får en förfrågan, vilken som helst, om det är att bli intervjuad i tidningen, spela en fet högstatusroll, hålla i en workshop. Tacka ja. I alla fall varannan gång. Det spelar inte roll om du inte är expert.

Om du är kille:

När du får en förfrågan, vilken som helst, om det är att bli intervjuad i tidningen, spela en fet högstatusroll, hålla i en workshop. Tacka nej. I alla fall varannan gång.

Om du är ansvarig på något sätt, tex arrangör, journalist, ledare:

Kör varannan-principen. Stenhårt.

Jag vet att det är många som redan gör det här och tänker på det hela tiden. Er vill jag omfamna och ge sådana där ryska politikerkyssar på båda kinderna för att ni är bäst.

Jag vill inte lägga skuld på någon, patronisera eller på något sätt dumma mig, men om vi hjälps åt, så kanske, kanske vi kan höja medvetenheten, tillsammans. Jag tänker mig att vi tillslut inte ens ska behöva lyfta frågan, utan det ska bara vara självklart. Men då behöver vi modiga människor som vågar tacka ja. Och tacka nej.

 

 

Tacka Ja! Är från början en kampanj hos emininenta Rättviseförmedlingen. Kolla in dem!!

En film om Joakim

12 september, 2011

Petter  filmade lite under lajvet Joakim. Här är hans film:

Joakim (varning för spoilers)

11 september, 2011

 

Ibland så är man i en grupp som liksom hittar ett språk. En rå men hjärtlig ton där alla får skämtas om. Där man är taskiga, men på låtsas. Ett slags mobbingkonsensus där ingen råkar illa ut. Jag ville berätta om en sådan grupp, men där en person inte alls tycker att det är roligt. Jag ville berätta om Joakim.

Om den där personen som är för mycket. Om den där personen som inte klarar av att läsa av gruppen. Om den där personen som samtidigt är mobboffret, och clownen. Som skrattar högst av alla när pennalismen mot honom/henne är som värst. Som går hem efter festen med isklumpen i magen. Men som ändå kommer nästa gång. För att det är ändå något, det är ändå uppmärksamhet. Jag ville berätta om Joakim, och vad som händer när Joakim får nog.

Det viktigaste med lajvet jag ville göra var att Joakim inte skulle vara på plats. Han var lajvets huvudperson men fanns inte i settingen. Men nästan allt spel involverade Joakim. Alla monologer handlade om honom. Hans foto var med på bordet under hela middagen.

Ganska tidigt visste jag att jag ville ha en video med en skådespelare som spelade Joakim med i spelet. Så jag frågade min begåvade vän Peter om han ville spela Joakim. Han sa ja, och jag började ha en dialog med honom om hur Joakim skulle spelas. Jag började skriva texter och minnen till deltagarna som handlade om Joakim som också blev basen på vilken Peter baserade sin roll. Jag skrev också ett enkelt stolpmanus med saker som skulle vara med i filmen och en lite längre rolltext om Joakim. Sen skickade jag över allt till Peter och sa: Här. Gör vad du vill med det.

Några av rollernas minnen:

Jag och Joakim kom rätt bra överrens när vi var själva. Vi kunde ha kul och så. Det var bara det att jag blev så illa till mods, i skolan. En gnagande misstanke om att om inte Joakim funnis i klassen så hade jag varit deras Joakim. Jag skäms så oerhört för att jag så många gånger stått där och garvat åt honom bakom hans rygg, bara för att de inte ska garva åt mig.”

– Karl

”En gång efter en fest så hamnade vi i säng. Jag har aldrig berättat det för någon, jag kanske skämdes, jag vet inte. Men det var fint. Mjukt och nära. Vi pratade aldrig om det igen. Jag tror han ville, men jag undvek honom. Till slut slutade han söka min blick.”

-Essie

 Joakim började bli verklig för mig. Jag såg honom framför mig tydligt. Som att jag kände honom. Kände obehaget, skräckten för att han skulle hänga sig på mig om jag visade någon som helst sympati, kände medlidandet med honom skava i magen. Jag ville att mina deltagare skulle känna samma sak.

 Till min hjälp hade jag två foton av Joakim. Ett där han personifierade sin paradroll idioten:

Och ett neutralt foto.

Och lite props:


Innan lajvet så fick deltagarna i uppgift att göra roliga foton med situatoner där Joakim hade varit med (men inte var i bild just då). För att sätta stämningen.

Vi gjorde också en relationskarta där Joakim var i mitten.

Lajvet som sådant var en spännande upplevelse. Det var inte alls svårt att improvisera i settingen. Många av de tretton deltagarna har erfarenhet av teatervärlden, vilket gjorde att det fort blev en trovärdig stämning. I berättelsen så vet inte deltagarna på festen att Joakim inte kommer, så självklart så förberedde vi en del överraskningar till honom. Bland annat en haklapp som man också kunde kräkas i. Vi hängde den på en stol och garvade som fan. För mig är det dagen efter den jobbigaste bilden. I spelet så var det så himla kul. Och min idé.

Ont i magen.

Under hela kvällen så fanns det en påtaglig skräck hos rollerna att själva befinna sig i Joakims ställe. Och ändå så var det som att vi inte kunde sluta. Det var inte bara Joakim som mobbades. Alla fick stick i sidan, blev utmanade och förnedrade.

Jag ska inte spoila allt, ifall lajvet sätts upp igen, men att filmen som spelades in innan fungerade gjorde mig enormt lycklig. Det var en väldigt effektiv vändpunkt i lajvets berättelse. Peter gav väldigt fint liv till vår mytiska Joakim och jag tror inte att hans version krockade med något av vad vi spelat under kvällen (vilket alltid är en risk med förinspelade grejor, lajvet kanske är någon HELT annanstans).

Jag är väldigt nöjd och hoppas på att det någonstans därute finns 13 nya spelare som vill spela lajvet igen, trots att jag med detta blogginlägg spoilade handlingen.

De tolv deltagare jag hade var helt lysande och spelade de här ganska vidriga människor med perfekt trovärdighet och lätthet.Jag kommer sakna allihopa av dessa rövhål. Kanske speciellt Karl Treutiger och Viggo Skarsgård och Frida Sahlén.

Några lärdomar (från feedback jag fick efter lajvet):

  • Ha större tidsmarginaler. Det är aldrig så att alla kommer i tid.
  • När du ber spelare berätta om sina roller, be dem hålla det kort.
  • Spelare är lydiga och kommer att göra precis som du säger, om du inte säger att de får/måste bryta mot dina regler, vilket är svårt då du vill att de ska följa dina direktiv, men inte till den grad att det hämmar spelet
  • Det som en person gillar, kommer en annan person hata
  • Våga lita på att dina spelare inte torrlajvar, och bryt hellre liite senare. Jag är så rädd att det ska bli trist att jag ofta bryter tidigare för att man ska sluta på topp, men nu tror jag ska testa det omvända.
  • Påminn dina spelare om att köra så det ryker, på ett tretimmarslajv finns det inte plats för tvekan

* * *

”Jag vet inte varför Idioten var så rolig. Det vad Joakim som började med det och sen växte det till enorma proportioner. Jag var en av dem som var emot att vi skulle göra den som pjäs, speciellt eftersom Joakim kom till mig och berättade i förtroende att han verkligen inte ville spela den. Jag fattade ju sen varför när jag träffade hans bror, men då var det redan för sent. Sedan dess så, jag vet inte, han slutade ju inte med den själv, så jag kan inte låta bli att skratta. Men jag kommer aldrig glömma hans pappas ansiktsuttryck efter att pjäsen var klarspelad.”

– Ulrica

 För mig så har berättelsen om Joakim blivit viktig för mig för att jag själv i vissa sammanhang varit Joakim och i helt andra sammanhang antagligen utsatt en Joakim för något som jag och mina gelikar bestämt varit roligt, utan att ta hänsyn till att det kanske inte uppfattas så av alla inblandade. För att man inte kan veta. Och för att man ibland inte bryr sig.

Det var inte ett lajv om onda människor, snarare ett lajv om att det där med att vara en röv och idiot, det händer så lätt. Ibland märker man det inte ens själv. Speciellt om det gömmer sig bakom täckmanteln KUL.

 

 

Lajvet Joakim spelades 10/9 2011 hemma hos mig och Daniel i Rågsved.

Nu vänder vi blad.

11 september, 2011

Jag har tappat mitt bloggande. Mycket beroende på en ganska stor operation jag gjorde i början av maj, då blogglusten liksom gick ur mig.

Men nu tänkter jag, det är höst och nya takter. Nu blåser jag liv i allas vår favvolajvblogg igen. Hurra! Jag lovar inte för mycket, men jag ska försöka skärpa mig lite.

Välkomna tillbaka till Kalashnicore!

 

 


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.