Joakim (varning för spoilers)

 

Ibland så är man i en grupp som liksom hittar ett språk. En rå men hjärtlig ton där alla får skämtas om. Där man är taskiga, men på låtsas. Ett slags mobbingkonsensus där ingen råkar illa ut. Jag ville berätta om en sådan grupp, men där en person inte alls tycker att det är roligt. Jag ville berätta om Joakim.

Om den där personen som är för mycket. Om den där personen som inte klarar av att läsa av gruppen. Om den där personen som samtidigt är mobboffret, och clownen. Som skrattar högst av alla när pennalismen mot honom/henne är som värst. Som går hem efter festen med isklumpen i magen. Men som ändå kommer nästa gång. För att det är ändå något, det är ändå uppmärksamhet. Jag ville berätta om Joakim, och vad som händer när Joakim får nog.

Det viktigaste med lajvet jag ville göra var att Joakim inte skulle vara på plats. Han var lajvets huvudperson men fanns inte i settingen. Men nästan allt spel involverade Joakim. Alla monologer handlade om honom. Hans foto var med på bordet under hela middagen.

Ganska tidigt visste jag att jag ville ha en video med en skådespelare som spelade Joakim med i spelet. Så jag frågade min begåvade vän Peter om han ville spela Joakim. Han sa ja, och jag började ha en dialog med honom om hur Joakim skulle spelas. Jag började skriva texter och minnen till deltagarna som handlade om Joakim som också blev basen på vilken Peter baserade sin roll. Jag skrev också ett enkelt stolpmanus med saker som skulle vara med i filmen och en lite längre rolltext om Joakim. Sen skickade jag över allt till Peter och sa: Här. Gör vad du vill med det.

Några av rollernas minnen:

Jag och Joakim kom rätt bra överrens när vi var själva. Vi kunde ha kul och så. Det var bara det att jag blev så illa till mods, i skolan. En gnagande misstanke om att om inte Joakim funnis i klassen så hade jag varit deras Joakim. Jag skäms så oerhört för att jag så många gånger stått där och garvat åt honom bakom hans rygg, bara för att de inte ska garva åt mig.”

- Karl

”En gång efter en fest så hamnade vi i säng. Jag har aldrig berättat det för någon, jag kanske skämdes, jag vet inte. Men det var fint. Mjukt och nära. Vi pratade aldrig om det igen. Jag tror han ville, men jag undvek honom. Till slut slutade han söka min blick.”

-Essie

 Joakim började bli verklig för mig. Jag såg honom framför mig tydligt. Som att jag kände honom. Kände obehaget, skräckten för att han skulle hänga sig på mig om jag visade någon som helst sympati, kände medlidandet med honom skava i magen. Jag ville att mina deltagare skulle känna samma sak.

 Till min hjälp hade jag två foton av Joakim. Ett där han personifierade sin paradroll idioten:

Och ett neutralt foto.

Och lite props:


Innan lajvet så fick deltagarna i uppgift att göra roliga foton med situatoner där Joakim hade varit med (men inte var i bild just då). För att sätta stämningen.

Vi gjorde också en relationskarta där Joakim var i mitten.

Lajvet som sådant var en spännande upplevelse. Det var inte alls svårt att improvisera i settingen. Många av de tretton deltagarna har erfarenhet av teatervärlden, vilket gjorde att det fort blev en trovärdig stämning. I berättelsen så vet inte deltagarna på festen att Joakim inte kommer, så självklart så förberedde vi en del överraskningar till honom. Bland annat en haklapp som man också kunde kräkas i. Vi hängde den på en stol och garvade som fan. För mig är det dagen efter den jobbigaste bilden. I spelet så var det så himla kul. Och min idé.

Ont i magen.

Under hela kvällen så fanns det en påtaglig skräck hos rollerna att själva befinna sig i Joakims ställe. Och ändå så var det som att vi inte kunde sluta. Det var inte bara Joakim som mobbades. Alla fick stick i sidan, blev utmanade och förnedrade.

Jag ska inte spoila allt, ifall lajvet sätts upp igen, men att filmen som spelades in innan fungerade gjorde mig enormt lycklig. Det var en väldigt effektiv vändpunkt i lajvets berättelse. Peter gav väldigt fint liv till vår mytiska Joakim och jag tror inte att hans version krockade med något av vad vi spelat under kvällen (vilket alltid är en risk med förinspelade grejor, lajvet kanske är någon HELT annanstans).

Jag är väldigt nöjd och hoppas på att det någonstans därute finns 13 nya spelare som vill spela lajvet igen, trots att jag med detta blogginlägg spoilade handlingen.

De tolv deltagare jag hade var helt lysande och spelade de här ganska vidriga människor med perfekt trovärdighet och lätthet.Jag kommer sakna allihopa av dessa rövhål. Kanske speciellt Karl Treutiger och Viggo Skarsgård och Frida Sahlén.

Några lärdomar (från feedback jag fick efter lajvet):

  • Ha större tidsmarginaler. Det är aldrig så att alla kommer i tid.
  • När du ber spelare berätta om sina roller, be dem hålla det kort.
  • Spelare är lydiga och kommer att göra precis som du säger, om du inte säger att de får/måste bryta mot dina regler, vilket är svårt då du vill att de ska följa dina direktiv, men inte till den grad att det hämmar spelet
  • Det som en person gillar, kommer en annan person hata
  • Våga lita på att dina spelare inte torrlajvar, och bryt hellre liite senare. Jag är så rädd att det ska bli trist att jag ofta bryter tidigare för att man ska sluta på topp, men nu tror jag ska testa det omvända.
  • Påminn dina spelare om att köra så det ryker, på ett tretimmarslajv finns det inte plats för tvekan

* * *

”Jag vet inte varför Idioten var så rolig. Det vad Joakim som började med det och sen växte det till enorma proportioner. Jag var en av dem som var emot att vi skulle göra den som pjäs, speciellt eftersom Joakim kom till mig och berättade i förtroende att han verkligen inte ville spela den. Jag fattade ju sen varför när jag träffade hans bror, men då var det redan för sent. Sedan dess så, jag vet inte, han slutade ju inte med den själv, så jag kan inte låta bli att skratta. Men jag kommer aldrig glömma hans pappas ansiktsuttryck efter att pjäsen var klarspelad.”

- Ulrica

 För mig så har berättelsen om Joakim blivit viktig för mig för att jag själv i vissa sammanhang varit Joakim och i helt andra sammanhang antagligen utsatt en Joakim för något som jag och mina gelikar bestämt varit roligt, utan att ta hänsyn till att det kanske inte uppfattas så av alla inblandade. För att man inte kan veta. Och för att man ibland inte bryr sig.

Det var inte ett lajv om onda människor, snarare ett lajv om att det där med att vara en röv och idiot, det händer så lätt. Ibland märker man det inte ens själv. Speciellt om det gömmer sig bakom täckmanteln KUL.

 

 

Lajvet Joakim spelades 10/9 2011 hemma hos mig och Daniel i Rågsved.

Ett svar to “Joakim (varning för spoilers)”

  1. Film från lajvet Joakim | Petter Karlsson – Producent och speldesigner Says:

    [...] lördags var jag på lajvet Joakim arrangerat av min vän Anna-Karin. Det handlade om ett avgångsklass från scenskolan som såg på en årlig återträff. Ett [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: